Två eller tre tårar rann igår längs min kind. Inte direkt någon gråtflod, men det kom en tår. Även om känslan kring Kroatien bara är nice och att jag egentligen inte är ett dugg nervös inför den resan bubblar resfebern inför mitt år på andra sidan jorden ändå fram nu när jag ger mig iväg på den första delen av detta äventyr.

Jag sitter på tåget ner till Uppsala nu och har vinkat av mamma, pappa och lillasyster imorse. Farmor och farfar kom även på en kort förmiddagskaffe innan de skjutsade mig till tåget. Och nu ska jag ner och hänga med brorsan ikväll och titta på Robin som ska packa sin väska. Tidigt imorgon bitti lyfter planet till Kroatien. 3 veckor och 1 dag ska vi spendera i detta semesterpardis innan jag kommer hem till Sverige i knappt tre dygn och sedan flyger vidare till Dominikanska Republiken.

”The exchanging bag”, som jag kallar den, står redo för mig där hemma med allt som ska med sen men inte släpas med till Kroatien. Jag var liksom tvungen att förbereda och tänka igenom allt i packväg redan nu eftersom jag inte kommer att ha tid att ordna med det då. Då blir det bara att hiva in alla shorts och T-shirts i tvätten och sen packa ner dem i väskan igen.

Jag tror det var därför det kom en liten tår igår. För även om jag kommer hem och vänder en kortis är känslan ändå att jag ger mig iväg nu. Bort. Till andra sidan jorden.

Det blev även definitivt klart här i dagarna att jag kommer att åka till Honduras direkt efter bibelskolan och arbeta på ett barnhem + en läkarstation på oviss framtid, åtminstone till juni nästa år. Så fram tills dess kommer jag att lysa med min frånvaro här på hemmaplan.

Ja, det är sannerligen ett äventyr som jag ger mig iväg på. Och det äventyret börjar nu…

3 minuters marginal. Varför stå och vänta på tåget längre än vad som krävs? Blir både fascinerad och skrattar lite åt mig själv att det typ alltid blir så att jag kommer precis till när tåget ska gå. Men har jag någon gång missat det? Aldrig. Så jag intalar mig själv att jag kan fortsätta på samma sätt och ger ifrån mig ett suckande skratt 🙂

Nu sitter jag på tåget på väg hem till Sundsvall igen efter en helg i Örebro hos Martin och Ida och därefter en kväll i Uppsala tillsammans med mina (före detta) klasskamrater och en morgon med Emma och Carolina. 4 dagar återstår innan planet tar mig till Kroatien och semesterglädjen. Ska hem och packa nu och suga ut det sista av sommaren i Sundsvall 🙂

Satt igår på tåget tillbaka till Uppsala efter helgen i Örebro och kollade in sevärdheter i Kroatien. Och jag inser att jag verkligen älskar att resa utan förväntningar, utan att ha kollat upp särskilt mycket innan om platserna jag ska till. Att likt jag gjorde igår göra en grov koll över saker att upptäcka och se, men att sen verkligen ta dagen som den kommer när man väl är där. Då blir i princip ALLT en överraskning och överträffar ens förväntningar, vilket är så härligt.

Förutom att mysa och gå från ett intressant samtalsämne till ännu ett fick vi i lördags glädjen i Örebro att plocka upp en makalös skörd. Potatisar, palsternackor, morötter, rabarber och rödbetor så stora i storleken att man skulle kunna tro att någon form av genmodifiering hade skett i den där jorden. Löjligt glad man kan bli!

Ytterligare en hejdå-kram! Ännu en konstig känsla som inte går att ta in att det kommer att dröja 1 år innan vi ses igen. Samma sak igen sen på måndag kväll då jag träffade några (före detta) klasskamrater. Så härligt att få återförenas efter en sommar ifrån varandra, men så galet att sen säga hejdå och inse att jag inte kommer att haka på dem i plugget i höst. 3 år tillsammans. Finito. De går vidare. Jag halkar efter. Tråkigt att inte få tid i plugget tillsammans sen när jag kommer tillbaka. Så mycket kunskap som de kommer att lära sig under detta år och så mycket som jag kommer att glömma bort under samma år. Haha! Men all kunskap går ju inte att mäta och jag hoppas på att samla på mig en hel del utav den varan istället 🙂

Snart framme i Sundsvall nu. På återseende amigos!

Solen lyser in genom fönstret. Vi vaknar upp till en klarblå himmel, 29 grader och en spännande dag ligger framför oss. Flipflopsen är på och dagens enda bekymmer består i vilken restaurang vi ska välja och om man ska använda 15 eller 30 i solskyddsfaktor för att inte bränna sig.

Bara en vecka kvar tills det där blir verklighet. Om en vecka är nämligen jag och Robin framme i Kroatien och njuter av semester 🙂

Även här i Sverige lyser dock solen in genom fönstret. Tågfönstret för att vara exakt. Jag är på väg till Örebro och har precis druckit upp en stor kopp medköpt kaffe som gjort att ett toalettbesök lär bli mitt första uppdrag när jag kommer fram. Sen ska jag få hänga med Ida och Martin i två dagar, vilket ska bli fantastiskt 🙂

I torsdags träffade jag Anna och Sara och Saras pojkvän Johan och tog farväl genom en trevlig middag. Kan inte riktigt ta in att vi säger hejdå och att jag inte kommer att träffa dem förrän om ett år. Jag inser att den tanken är absurd att förstå sig på.

Igår gick jag till SEB-kontoret och gjorde en överföring på 55 000 kr till andra sidan jorden. Det är kostnaden för mina 5 månader i Dominikanska Republiken. Rätt saftig summa, men egentligen rätt billigt med tanke på att då är det all inclusive 🙂 Däremot kändes det väldigt nervöst att se pengarna dras från kontot då jag verkligen hoppas på att de kommer i rätt händer. Vill inte ha ”råkat” föra över till nått helt annat. Hemsk tanke!

På eftermiddagen fick jag sedan träffa Robin en sväng innan jag handlade och lagade mat inför en supertrevlig kväll på Väktargatan tillsammans med Emma, Mattias, Carolina, Ida, Sebastian, Ann och Jocke 🙂 Kvällar som dessa känner jag mig så oerhört välsignad. Så enormt tacksam över vilka fina personer som jag får ha i mitt liv. Goda vänskapsrelationer betyder så otroligt mycket! Att ha en trygghet socialt gör att man vågar sig ut i det okända och upptäcka nya saker. Det är som ett litet barn som börjar förstå att mamma och pappa finns där och därför vågar springa bakom huset och tappa uppsikten av dem för nån sekund för att sedan komma tillbaka och mötas av öppna famnar igen.

Snart ger jag mig iväg. Och även om jag kommer att vara borta lite längre än någon minut och definitivt längre iväg från hemmet än på bakgården betyder det så oerhört mycket att ha fina vänner på hemmaplan som bryr sig om mig och vinkar hejdå med en varm och kärleksfull kram.

10 minuter kvar innan tåget rullar in på Örebros central. Hur kissnödig kan man bli? Kaffe rinner verkligen rakt igenom!

Hipp hurra och grattis; DITT medlemskap i SJ Prio har uppgraderats till Grå nivå! YES 🙂 Nu får jag en gratis kopp kaffe varje gång jag åker tåg, haha 😉

Annars är detta något som jag lärt mig innebär att man reser med tåg för > 6000 kr om året. Fast inte är jag särskilt förvånad över det med tanke på alla turer hit och dit för att ta mig till praktiken i våras samt flera turer ner till Uppsala och tillbaka i sommar 🙂 Men att resa kan ju vara bland det roligaste som finns! Att upptäcka nya platser, miljöer, människor, kulturer; I love it!

Så vad passar bättre än att jag om lite drygt en vecka påbörjar ett års resande runt om på denna spännande jord. Först ut: Kroatien!

Nu sitter jag på ett tåg ner till Uppsala för att hänga, kramas, gråta en skvätt och ta farväl av finfina vänner ❤ Ikväll ska jag träffa Anna och Sara. Imorgon blir det ett sista häng med Emma, Carolina, Ida, Mattias, Sebastian, Ann och Jocke. Sen åker jag till Örebro över helgen för att träffa Ida och Martin för att sedan säga hej då till några av mina klasskamrater i Uppsala på måndag kväll. Och sen tillbaka till Sundsvall igen för att krama om familjen i tre dagar innan tåget återigen går ner till Uppsala på fredagen och sen lyfter planet tidigt på lördag morgon 🙂 SPÄNNANDE!

I tisdags kväll vinkade jag hej då till Axel och fick njuta av en kanonmysig kväll ute i hans stuga. Vi lagade lyxmat, åt massa popcorn och satt och pratade sent in på småtimmarna. Så underbart att få en sista sån kväll innan vi tog farväl.

Igår, onsdag, gick jag ut och åt på APA tillsammans med sommargänget ifrån akuten. Där satt vi och mindes en härlig sommar på en grym arbetsplats och skrattade bland annat åt några tabbar som vi bjudit på under sommaren. Jag delade exempelvis tillfället då jag skulle ta en urinodling på en patient. Glad och trevlig visade jag in honom på toaletten och sa vart han skulle ställa plastmuggen med kiss när han hade lämnat provet. Han gjorde som jag sa och jag stack sedan ned urinstickan i muggen och stoppade in den i maskinen. Tankspridd som jag sedan blev tog jag muggen och hällde ut kisset i handfatet utan att hälla i något i provröret som skulle skickas för odling.

Panik! Jag hällde ut provet! Snabbt gick jag tillbaka till patienten och frågade om han möjligen kunde kissa lite till. Han tittade på mig lite brydd och svarade: ”Nja, det blir nog svårt när jag precis tömt blåsan”. Knäppis Markus! Du vet väl själv att man inte kan kissa direkt efter att man precis har gjort det. Ändå tyckte jag på nått sätt att jag kunde kräva det utav patienten. Haha! 😉

Urinodligen fick helt enkelt vänta 2 timmar tills hans blåsa hade fyllt på sig igen. Och inte var det någon katastrof inte, men ett gott skratt bjöd jag på till mina kollegor 🙂

Ja, det har verkligen varit en toppensommar och jag kunde inte ha haft ett roligare jobb. Om jag kommer hem i tid till nästa sommar känns valet väldigt enkelt vart jag då ska jobba 🙂 Men först väntar ett spännande år på andra sidan jorden!

Efter 326 timmar på Sundsvalls akutmottagning stämplade jag igår ut och tackade för mig. Är oerhört tacksam för möjligheten jag fått att få arbeta på denna lärorika plats och jag tvivlar på att det var sista gången jag satte min fot där. Jobbet har verkligen överträffat mina förväntningar och som pricken över i:et har alla fina arbetskollegor förgyllt denna sommar 🙂 Jag kommer att sakna dem och att springa omkring där mellan rummen, gipsa, ta prover, sätta kateter, sy ihop sårskador och inte kunna sluta att le med det bredaste leendet för att jag helt enkelt blir så glad av att göra det arbete som akutsjukvården innebär 🙂 Det är verkligen med flaggan i topp som jag lämnar det där stället och nu blickar fram emot det äventyr som ligger framför mig.

11 dagar återstår innan jag och Robin sätter oss på planet till Kroatien, Bosnien och Montenegro. Drygt 3 veckor av semestrande, sol och bad och sightseeing, står på schemat och ingen är gladare än oss att få göra detta tillsammans. Kommer bli magiskt!

Men tiden flyger iväg och mina dagar i Sverige blir färre och färre. Förra helgen var jag nere i Uppsala och hängde med Emma och Carolina, gjorde en utflykt på lördagen och hade två underbara kvällar med intensivt djupt snack. På söndag hängde jag med Robin och blev ytterligare en utflykt i Uppsala rikare. Denna gång till Morga Hage. Check!

Samtidigt som det var en fantastisk helg inser jag att möjligheterna att ses blir färre och färre nu. Bara 11 dagar kvar som sagt och vissa häng innehåller numera ett jätteskumt adjö också. Kan inte riktigt ta in att jag kommer att vara borta i knappt 1 år när jag far nu om 11 dagar. Min förmåga att förstå det är utan tvekan begränsad.

Ikväll ska jag träffa Axel och äta middag och hänga ute i hans stuga. Även denna kväll kommer att innehålla ett något sorgset adjö mot slutet av kvällen. Kommer att dröja länge innan vi ses igen.

Och det är vid tillfällen som dessa som jag ibland lutar mig tillbaka och funderar lite över vad jag egentligen håller på med. Varför ska jag åka iväg? Vill jag åka iväg? Jag tycker ju om plugget. Jag gillar Uppsala. Varför lämna det?

Men jag kommer gång på gång fram till samma svar. Jag är nämligen övertygad om att jag personligen kommer att må väldigt bra av detta år som ligger framför mig. Många insikter, många tillfällen att få hänga med Gud och låta han forma mitt inre, ja, jag tror det kommer att bli ett smärtsamt, men fantastiskt år. Så valet är ändå enkelt. Den 27 augusti börjar äventyret 🙂

Med snart bara 2 veckor kvar utav sommarjobbet på akuten är det med viss förvåning som jag sitter här i soffan efter ännu ett arbetspass och känner att time flies!

Som jag skrev för någon vecka sedan känns det faktiskt tråkigt att min tid på akuten bara swishat förbi. Mer lärorikt och utvecklande arbete får man leta efter! Känner mig så tacksam för allt jag fått lära mig och se under den här sommaren! Idag stod jag närmare 1,5 timme inne på ett rum och hjälpte en läkare att sy ihop en rent ut sagt söndertrasad tumme. I förrgår överhörde jag en diskussion mellan en AT-läkare och en erfaren medicinare om det akuta handläggandet av en paracetamol-intoxikation; så grundligt att jag känner att jag själv skulle kunna handlägga ett sådant fall imorgon.

Fast även om det känns lite vemodigt att sluta jobbet är ju höstens spännande planer verkligen lockande. Nu är det mindre än 1 månad kvar tills jag och Robin far till Krotatien för att semestra i drygt 3 veckor. Sen blir det en mycket kort visit i Sverige för att packa om väskan och sen åka vidare till Dominikanska Republiken i 5 månader. Och därefter vet jag inte riktigt hur det ser ut. Skickade in en ansökan igår om att få arbeta volontärt för ett projekt i Honduras och hoppas på positivt besked. Vi får se, de har låtit väldigt intresserade via mail och på telefonen 🙂

Vecka 29 då? Min leeeeediga vecka. Säger bara WOW! Kan man tajma in en bättre vecka? Vilket pangväder!

Kom ner till stugan till lunch på måndagen och fick sedan 5 hela dagar + lite tid på måndagen och söndagen där nere 🙂 Underbart!

Vi kom ut med båten VARJE dag, mestadels för att sola och bada på Dannemark, men också för att fiska. Sen blev det en tur till Fjällbacka och en till Smögen också 🙂

Vädret på torsdagen var det bästa på länge. Så vi tog med oss middag ut till klipporna på eftermiddagen/kvällen och njöt av solnedgången från utsidan av Dannemark. Det är inte många dagar om året som det är så pass lugnt att man kan göra en sån sak, men även en sådan kväll tajmade vi alltså in denna vecka 🙂 MAGISKT!

Ja, ni ser ju själva! Hade ni velat åka hem från det där stället? Knappast! Så jag, Emma och Sebbe for bara in en kortis, packade ner lite frukost och tog med oss täcken och kuddar ut till samma klippa igen. Och där sov vi sedan under bar himmel. Somnade vid 12 och vaknade utav att solen stekte vid 8 på morgonen. HEEELT fantastiskt!

Ja, ni förstår att vi hade en riktigt härlig vecka som knappast hade kunnat bli bättre! Nu har jag snart varit hemma i Sundvall igen i en vecka och även här är glädjen STOR, särskilt när jag får sånt fint besök som jag fick igår morse 🙂 Amigo A tittade in på en långbrunch innan jobbet! Pannkakor, bacon, frukost och frukt, MUMS 🙂

Lördagkväll nu och jag har precis rensat färdigt bland hundratusentals bilder på min dator. Har haft ett litet projekt den här sommaren att organisera upp alla mina saker här hemma. Och jag börjar till att bli klar. 3 fulla sopsäckar med skräp står inne på mitt rum med saker som jag har rensat bort och nu har jag alltså snart färdigställt bland alla mina virtuella saker också 🙂 Dags att laga lite middag och sen mysa med en film. Ikväll känner jag för en kväll hemma i mitt eget sällskap. Inte särskilt ofta jag får en sån impuls, så det gäller att passa på 😉

03.25 ringer väckarklockan. Dags att kliva upp. Har haft en trevlig kväll hemma hos Robin i Uppsala efter att ha åkt dit direkt efter jobbet på söndagskvällen. Tog en mellanlandning där innan det nu bär av mot västkusten och en veckas semester. Underbart!

Ytterligare en jobbvecka på akuten har passerat och även om det ska bli skönt med en veckas ledighet nu måste jag på riktigt säga att det känns tråkigt att det sen bara är 3 arbetsveckor kvar. Arbetet blir bara roligare och roligare. Arbetskamraterna och stämningen på jobbet trevligare och trevligare. Och mitt utförda jobb som undersköterska bättre och bättre. Så det känns faktiskt tråkigt att det är så kort tid kvar. Men chansen att jag kommer tillbaka känns stor. Så det kommer nog inte bli tack och adjö för gott på det där stället 🙂

Denna vecka hade jag jobbhelg och min ”helg” fick jag istället då jag var ledig torsdag och fredag. Onsdagskvällen blev därför en ”fredag” och jag drog ihop en spontan middag på Kung Louie (en nyöppnad restaurang i Sundsvall). Crippe, Frida, Isac, Eric, Rebecca, Robin, Evelina och Ronja joinade och vi hade en riktigt trevlig kväll ihop 🙂

På fredag kom Axel och hämtade mig på morgonen och vi for till affären, handlade och åkte sen ut till hans stuga på Alnö. Här skulle föreberedas för något som skulle bli en riktigt minnesvärd sommarkväll. Vi bakade tårtor, gjorde en stor potatissallad och satt sedan i solen och åt jordgubbar och kaffe i väntan på att kvällens 13 gäster skulle komma 🙂 Och WOW vilken kväll vi fick! Grillat, kubb, massa goa samtal och kära återseenden. Kunde inte känt mig gladare för kvällen när den sent fick sitt avslut.

05.52 och jag sitter på en bänk på Stockholms C. 06.10 går tåget mot Herrljunga där nästa byte sker. Och 10.32 är jag sedan framme i Dingle, där jag blir upphämtad och en veckas ledighet tillsammans med familjen i stugan tar då sin början 🙂 Ser fram emot detta!

Måndag, 11 juli, och jag går in i min femte arbetsvecka av nio den här sommaren. Time flies kan man verkligen säga.

Att vara hemma i Sundsvall känns så mycket bättre än vad jag kunde tänka mig. Speciell känsla givetvis att flytta hem efter 3 år borta, men det känns helt rätt 🙂 Få tid med familjen, träffa gamla och nya vänner och koppla av. Och jobbet kunde inte kännas roligare. Det är verkligen en fröjd att springa runt på akuten och ha hand om patienter. Och så lärorikt! Som undersköterska på akuten har man en nära relation till läkarna, vilket för mig känns väldigt givande och inspirerande. Jag assisterar vid suturering, gipsar och får mina gips godkända av läkarna, hjälper till vid nervblockader, provtagning och genomför ordinationer från läkarna. På så sätt lär jag mig väldigt mycket om deras resonemang och beslut och får se massor som jag kommer ha nytta av när jag sedan står där själv som läkare 🙂

I helgen var jag ledig dock. Robin passade då på att komma upp och i fredags kväll fick han följa med mig hem till Johanna och Acke och träffa mina gamla kollegor från ICA. Acke och Johanna hade köpt med sig massa delikatesser och vi njöt av dessa och gott sällskap under kvällen 🙂

Sen på lördag morgon tog jag och Robin bilen upp till höga kusten och besökte Skuleskogens Nationalpark. På en jättefin vandringsled med sevärdheter längs vägen gick vi en mils vandring genom nationalparken ut till havet där vi sedan slog upp tältet och campade över natten. Kvällsdopp, stormköksmiddag och lägereld med grillade bananer och choklad 🙂 MUMS!

På söndagen vaknade vi sedan till strålande solsken och inledde givetvis dagen med ett morgondopp 🙂 Frukost på klipporna och sedan en annan vandringstur tillbaka med en härlig lunchpaus på stranden 🙂 Vilket landskap alltså!

Kort och gott en MAGISK helg! Nu ska jag iväg till jobbet! Ciao!

Flytten är i full gång där hemma och snart är vi alla utflugna ur vårt kära 58:an-kollektiv 🙂 Tänk vilka fantastiska två år vi har haft där tillsammans! UNDERBART har det varit!

Nu tog jag en liten paus ifrån flyttpackningen för att cykla in till stan i finvädret och göra ett besök på vaccinationsbyrån 🙂

Om drygt 2 månader far jag iväg och jag kollar nu upp vilka vacciner jag behöver påfyllt/ta för första gången inför resan 🙂

Mitt 12-månaders äventyr närmar sig, såååå nice 🙂

3 juni. Aldrig har jag längtat så mycket efter ett visst datum. Aldrig har jag kunnat föreställa mig en framtida känsla så pass tydligt.

Ute fullkomligt spricker vårens glada färger ut. Värmen och solen skänker lycka nästan varje dag. Ändå känner jag inte den glädjen. Lyckan är inte där. Än.

I helgen skulle jag åka till Göteborg och springa halvmara. Något jag verkligen sett fram emot. Laddat inför. Men orken saknas. Energin lyser med sin frånvaro.

Istället väntar en helg i Uppsala. En helg med nära vänner. Med tid att koppla av en sekund och ladda kylskåpet med matlådor inför de två veckor som ligger framför mig.

Och när jag vänder mig om till det perspektivet känns det plötligt helt rätt. Ikväll ska jag och Edde på bio. Imorgon ska jag få njuta av en brunch på hotell med Robin. På kvällen födelsedagsmiddag för Emma.

Och sen blir det matlådeproduktion på söndag. För på måndag morgon, då väntar 10 timmars intensivt pluggande varje dag fram till den stora stundande tentan på fredag om 2 veckor. Allt vi har lärt oss sen den 10 december ska in i skallen.

Sen får jag vila ut. I 1 år och 3 månader. Haha!

För den 27 augusti åker jag till Kroatien i drygt 3 veckor innan jag den 21 september flyger över Atlanten till Dominikanska Republiken, där mitt äventyr fortsätter.

Ljuset lyser verkligen starkt där borta i tunneln.

2 veckor. Keep up the good work Markus!

Ååå, jag måste bara berätta om en hur gullig händelse som helst!

Jag gör delar av min inskolning på akuten i Sundsvall nu inför sommaren. Då ska jag jobba som undersköterska där, och nu far jag hem några helger här i vår för att lära mig alla miljarders saker jag behöver ha koll på tills dess 🙂

Denna helg var en sådan helg. Jag jobbar på medicinsidan och har två patienter uppkopplade på hjärtövervakning. Det är jag som har tagit emot dem, kopplat upp utrustningen och tagit blodprover på dem. Så nog har vi hunnit bygga upp en liten relation under de få minuterna som vi har träffats.

En äldre farbror och en äldre kvinna. Ingenting gemensamt vad jag vet. De har kommit dit med olika ambulanser. Är där av skilda orsaker.

Men så plötsligt ropar gubben mitt namn när jag går förbi. Han vill ha kontakt med mig och jag går fram för att se vad han vill. Då frågar han om det är hans fru som ligger på andra sidan väggen. Jag frågar snällt efter hans frus namn och han berättar det för mig.

Sen går jag upp och sätter mig framför datorn för att genast kolla upp saken. Och visst var det så. Nästa sekund tittar jag in i bådas rum och ler av det jag precis fått reda på. Där ligger de alltså tillsammans. Frun kom ifrån sitt boende och mannen ifrån sitt hem.

Att sen få gå fram till dem båda och berätta för dem var en glädje som kommer sitta kvar länge 🙂

3 månader senare och jag känner för att knappa lite på tangenterna igen och berätta några tankar. Mycket har hänt sen jag befann mig i Bollnäs någon vecka där innan jul. Jag orkar tyvärr inte berätta allt det. Och tur är väl kanske det 😉

Jag sitter just nu på en buss på väg tillbaka till Uppsala efter en dag på sjukhuset i Västerås. Operationer, bröstmottagning, återbesök hos endokrinologen, nog får jag se en del. Men det blir verkligen tidiga morgnar och sena eftermiddagar. Börjar känna mig väldigt sliten. Utplaceringslivet är inte det bästa. Att fördriva massa timmar på en buss är inte något jag trivs med att göra. Men det är bara 2 veckor den här gången. Sen får jag vara i Uppsala i många veckor innan jag ska ut till Karlstad. Fast det blir nått annat. Då får jag bo hos mormor och morfar. Det blir mysigt!

 
  Annars har jag funderat mycket fram och tillbaka här efter jul kring hösten. Ända sen hösten 2013 när jag började läkarprogrammet har jag varit inställd på att ta ett break nu efter 3 år och göra något annat. Sen har jag pendlat fram och tillbaka. Funderat hit och dit. Men nu. Nu har jag bestämt mig.

1 års break och planen ser i runda slängar ut så här:

1. En månads resande i Karibien.

2. Tre månaders bibelskola i Dominikanska Republiken.

3. Två månaders ”praktik” i Honduras.

4. En månads resande i Honduras, El Salvador, Nicaragua, ja, däromkring.

5. Tre månaders volontärjobb i Filippinerna.

6. Två månaders resande i Thailand, Indien, däromkring.

Och jag landar mer och mer i det här beslutet nu och det är så skönt. Jag har sökt runt en massa och funderat hit och dit och nu känns det som att jag signerat papprena typ. Som att jag skrivit på jobbkontaktet och inte behöver söka jobb längre. Sen börjar inte anställningen förrän till hösten, men ändå 🙂

Och vad som händer då. Ja. Det blir spännande att se 🙂

”Charge 200! Clear! BOOOOM!”.

Det var eftermiddag på avdelningen. En man i 80-årsåldern hade kommit in på grund av ventrikeltakykardi. Inget supraventrikulärt fokus. Vi tog ett esophagus-EKG och tog på basis av det beslut om elkonvertering.

10 minuter senare var patienten sövd och där stod jag med de två paddlarna i händerna. Jag laddar upp till 200 Joule, sätter därefter paddlarna mot patientens bröst och ser till att ingen rör patienten innan jag trycker synkront på avfyrningsknappen på respektive paddel. Patienten lyfter lätt ifrån sängen och landar med en duns. Hjärtat slår därefter långsamt, men ventrikeltakykardin är nu konverterad till en vanlig sinusrytm.  

Häftig känsla. Bra inlärningstillfälle. Den första dagen på hjärtintensivavdelningen i Bollnäs levererade verkligen.

Senare på kvällen sitter jag själv på mitt rum på Bollnäs folkhögskola. Det är tyst. Inte ett ljud hörs och det känns rätt ensamt. Ingen succé direkt att vara utplacerad helt själv i en håla som denna.  

 Därför blev jag väldigt glad när jag går bort till skåpet efter min andra dag på sjukhuset och möter enhetschefen.

”Markus, oj, jag har glömt bort att säga till dig. Vi ska iväg och äta middag på Scandic ikväll med alla läkare på sjukhuset. Vill du haka på? Du får åka bil med mig nu.”

”Men lätt! Wow! TACK! Inte behöver du be om ursäkt för det inte.”

Tisdagskvällen spenderade jag följaktligen på Scandic tillsammans med Bollnäs sjukhus läkare, fick äta en italiensk buffé och sen lyssna till några föreläsningar om de nya antikoagulagionsläkemedlen och nått nytt projekt på sjukhuset.

Det var sannerligen en bra inledning med dessa två första dagar på praktiken i Bollnäs. Tyvärr levde inte resterade tre dagar upp till samma nivå. Det var väldigt mycket avdelningsarbete att göra (inskrivningar, utskrivningar, remisser mm). Sånt börjar jag bli rätt bekväm med nu så jag passade på att läsa på lite inför tentan istället och hakade sen på nån EKO-kardiografi hit och nån annan dit. Tog några artärgasprover och läste däremellan på om lungsjukdomar, haha 🙂

Nu är jag tillbaka i Uppsala över helgen. Hängde med Robin, Ann, Jocke, Oscar och Simon igårkväll och har varit på brunch i Pingst idag på förmiddagen innan jag fyllde på matlådeförrådet inför den kommande veckan. Ikväll har jag sen varit hemma hos Therese och Adam tillsammans med Robin, Linus, Alex, Hanna, Sara och Rebecca 🙂 Supertrevlig kväll!

Nu somnar jag strax med julmusik i bakgrunden. Glad första advent på er!

19.54 och jag slår mig ner på tåget med blodsmak i munnen. Varför denna stress igen? Suck! Jag hann köpa mig en kaffe på pressbyrån i alla fall nu när jag inte hann dricka hemma, haha!

Jag är på väg till Bollnäs för min första av två veckors praktik på sjukhuset där. Resväskan är fylld med tenta-material och 9 frysta matlådor, så nu väntar fem dagars praktik på HIA (hjärtintensivavdelningen) och sen tentaplugg i min ensamhet på kvällarna. Det känns rätt okej faktiskt. Trist att vara utplacerad helt själv dock, men jag är samtidigt glad att jag blev det sista blocket så att jag i alla fall kan tentaplugga inför tentan som är direkt efter de här två veckorna.

Sen kommer jag åka hem till Uppsala på helgen för att ladda på med nya matlådor och hänga med lite folk, så det känns verkligen okej 🙂  

I helgen har jag och Emma varit i Örebro hos Ödlan och Marre, aka Ida och Martin. Alltid lika mysigt och avkopplande att hänga med dem. När vi 4 hänger är samtalet den givna aktiviteten, och det är så skönt. Att gå på bio, åka på äventyrsbad, se på film, shoppa loss på stan, gå på museum, Liseberg, gå ut och käka och allt vad man kan hitta på när man är iväg en helg så här är också oerhört roligt, men hos Ida och Martin är samtalet och det enkla umgänget det som står i fokus. Och vi alla älskar det!

Så vi har skrattat, pratat framtid, dåtid, personlighetsdrag, utvecklingsmål, beteenden, ja, livet helt enkelt. Gått en promenad och vet ni, i Örebro fanns det SNÖ 🙂   

    
 Förra helgen var också en riktig succé. På fredag tog jag, Robin, Linus, Mia och Matilda tåget ner till Stockholm och käkade på Jensens innan vi åkte ut till Djurgården och gick på Kristina från Duvemåla. Vilken story! Önskar jag hade läst böckerna. Men wow, vilken produktion. Verkligen jättebra!  

På lördag hängde jag och Emma med Robin och bakade kakor och gjorde piroger och på kvällen var jag hemma hos Ann och Jocke tillsammans med Benjamin och åt pizza och spelade Game of Thrones och gick efter 3,5 timmes spel segrande ur kampen 🙂 YES!  

Söndagen började med brunch tillsammans med Sara, Emil, Malin och Oscar innan kyrka och därefter ISRAEL-reunion med hela gänget hemma hos oss på Väktargatan 🙂 Sååå kul att få träffa alla igen och hänga, titta på bilder och skratta åt roliga minnen 🙂  

Nu är jag strax framme i Gävle och har 20 minuter på mig att gå och hämta cykeln som jag lämnat kvar där och som jag nu ska transportera vidare till Bollnäs så att det går liiiite snabbare att ta mig fram och tillbaka till sjukhuset 🙂

Hoppas ni haft en fin helg! Hade!

00.39 och jag kryper ner under täcket efter en produktiv dag. Jag gillar att tidsange mina inlägg verkar det som. Tycker liksom inte dateringen är tillräcklig. Eller så skapar det en go känsla bara. Vilket som.

Klockan är sent i alla fall och jag känner tacksamhet över en go dag hemma på Väktargatan. Jag har inte tagit mig ut mer än några korta minuter fram och tillbaka till tvättstugan. Ibland behöver man sådana dagar då man bara är inne. Hemma. Med mjukiskläder på.

Idag har det varit en sådan dag. Jag vaknade vid 11-tiden imorse (vid lunch skulle säkert en del av er säga). Jag kunde inte riktigt sova igår efter att ha vaknat först 17.30 efter mitt nattpass. Du har rätt mamma att det finns en poäng att kliva upp tidigare när man ska vända tillbaka dygnet. Istället kunde jag inte somna förrän 3 på natten nu och sov därför till 11 imorse 😉

Vakna gjorde jag i alla fall och det till ett rum som var fullständigt i kaos efter några veckor utan omvårdnad. Så jag satte igång och städa, sortera kläder som låg utspridda överallt och dammsuga upp dammråttor som hade kunnat bilda en fotboll om jag klumpat ihop dem. Äckligt tycker kanske en del. Förståeligt tycker någon annan. SKÖNT att bli av med dem tycker jag 🙂

Sen fastnade jag säkert i en timme med att rensa papper och kolla igenom vilka jag kunde slänga och vilka jag behövde spara. Åh, jag minns när jag var yngre och sparade på allt. Strukturerade upp och satte in skoluppgifter i pärmar och sparade varenda lönespecifikation och kvitto. Papper och pärmar som mamma och pappa nu tvingas lagra nere i källaren. Jag vet inte om jag är dum som känner att allt sådant är onödigt och att jag nu istället slänger allt som inte är absolut nödvändigt att ha kvar. Men jag tänker att den där lådan hemma på blåmesvägen borde få sig en titt och rensning nästa gång jag kommer hem. Vi får se om jag orkar ta itu med det då.

Någon timme senare och det plingade till i telefonen. Edvard Wiberg, min käre vän och numera Singapore-invånare, var på andra sidan luren. 3 månader sedan jag hörde hans röst sist, ååå, vad glad jag blev! Känslan att luta sig tillbaka i sängen, se honom slappa i soffan på andra sidan jorden och bara tjöta, skratta och umgås över FaceTime. Tacksamhet är ordet som beskriver min känsla under de två timmar som jag sysslade med detta 🙂

En timme senare och jag skulle på nytt få känna tacksamhet till FaceTime och över att få samtala med en annan sköning, Anna, som också hon befinner sig på andra sidan jorden, i Californien. Inte alls avis, nejdå! 😉 Underbart att få höra hur de senaste två månaderna har varit för henne. Bara kaffet och bullarna som saknades för att vi skulle känna att vi tog en fika hemma hos någon av oss som förr. Till hösten får vi göra det igen Anna!

Tacksamheten var totalt när jag la på FaceTime för en andra gång den här kvällen. Energin och batteriet var då definitivt laddat för att ta tag i lite jobbansökningar. Det är ju ett tag kvar till sommaren, men jag tänkte att jag skulle vara förutseende och redan nu skriva klart mitt CV i alla fall så att det bara blir att skicka iväg detta sen när det är dags 🙂

Frågan är ju var jag ska söka. Uppsala? Sundsvall? Akuten? Någon avdelning? Vilken avdelning isåfall? Hm, detta får jag klura lite på…

Nu ska jag sova och drömma att jag ger en kram till de här underbara vännerna. TACK för supermysiga samtal ikväll. Fortsätt njut och ha kul på varsin sida jorden. Jag ser fram emot när ni kommer hem och jag får ge er en kram på riktigt! Ta hand om er så länge och njut av den här vackra bilden på er från ressegasken i september 2013 😉 Haha, det var den enda bild jag hade på er tillsammans 😉  

Klockan är strax efter åtta på onsdag morgon. Frosten håller på att tina upp efter natten, men asfalten är fortfarande blixthal. Jag cyklar därför långsamt iväg ifrån Gävle sjukhus till tåget mot Uppsala. Glädjen inom mig gör mig varm trots att kylan är bitande kall ute. Jag har precis gått en tredje natt på akuten och är nu klar med min placering.

I söndags kväll när jag tog tåget till Gävle för att göra en första natt på akuten kände jag mig fruktansvärt otaggad. Tidigare arbetspass hade varit ointressanta och handledningen bristande. Jag kände mig inte ett dugg peppad på en hel natt i det kaoset som varit tidigare.

Väl nere på akuten hälsade jag på de två läkare som skulle jobba under natten och sen berättade jag snabbt hur jag själv tyckte att nattarbetet skulle läggas upp.

”Tänk i två led” sa jag till dem och syftade till att jag skulle träffa patienten som var näst på tur efter patienten som de träffade. Under tiden som jag träffade denna gjorde de klart den patienten de hade och sen när de var klar kunde jag redogöra för anamnes och status på min patient och sen går vi in tillsammans och jag får hjälp med handläggning och planering, läkemedelsordninationer och liknande, men får sedan själv göra inskrivning och det administrativa efteråt.

Detta fungerade utmärkt och för varje patient jag tog emot själv lärde jag mig mer och mer. Plötsligt ser jag mig själv redogöra för en patient och hör hur de ställer frågor som jag faktiskt kan svara på. Jag lär mig vilka frågor som är viktiga att fråga vid olika kontaktorsaker och möjliga differentialdiagnoser till olika symptom osv. Helt plötsligt har jag tagit emot en patient alldeles själv, tänkt igenom en handläggning som de håller med om och som gör att de bara träffar patienten i någon ynka minut för att stämma av att min bedömning var korrekt och sen får jag sköta resten 🙂

Första nattpasset på akuten var så roligt att när jag hörde att samma två läkare skulle gå två nätter till var jag snabb med mitt beslut att komma tillbaka dessa nätter också 🙂

Och där stod jag sedan, tre nätter efter varandra och sprang runt själv på akuten och tog emot patienter som jag diskuterade med läkarna och sen handlade och skrev in eller skickade hem själv. Självförtroendet ökade för varje patient och jag hade så oerhört roligt.

Plötsligt sitter vi på läkarexpen och skrattar och har roligt tillsammans. Jag klappar ST-läkaren på ryggen, ger henne en pik och säger nått kul som får oss båda att skratta. Två minuter senare springer vi iväg på ett larm tillsammans.

”Superkandidaten” hör jag dem tilltala mig med. Hur hände detta? Jag kände mig behövd, som att jag faktiskt hjälpte till och underlättade deras arbete. Vilken fantastisk känsla!

Onsdag morgon som sagt och jag är på väg tillbaka till Uppsala. Då jag nu gjort tre nätter har jag gjort mina timmar på akuten och är därför ledig nu torsdag och fredag 🙂 Så skönt! Nu ska jag njuta av den här känslan. Att vara läkare är banne mig det roligaste och mest givande yrket jag kan tänka mig 🙂  

Stockholm, Sthlm, huvudstaden; du vet hur du tar död på några timmar du. Med buss, tåg och tunnelbana så försvinner timmarna snabbt. Men den här gången bryr jag mig inte. Glädjen över detta besök sträcker sig långt mycket längre än så 🙂

Igår satte jag mig på tåget från Uppsala klockan 14.11 för att ta mig till Sthlm och möta upp Emma och fira brorsan som fyllt 20. Men jag fick hoppa av redan i Upplands Väsby, byta till pendeln till Häggvik för att sedan åka ersättningsbuss mellan Häggvik och Kista och därifrån tunnelbana in till Sthlm C. Det tog 3 timmar istället för 50 minuter som det brukar göra. Men fram kom jag till slut och jag mötte då upp Emma och Mattias som fått strosa omkring lite på stan i väntan på mig. Vi tog oss då in till Gamla stan och fann oss en mysig italiensk restaurang där vi käkade pizza och pasta. What a chock! 😉  

Hem till brorsans lya i Södertälje och filmmys med godis, chips och ostisar 🙂 MUMS!

Idag vakade vi upp vid 11-tiden och myste på nytt till det med film och frukost i sängen. Sen vid 13-tiden insåg jag lite i panik att jag var tvungen att ta mig tillbaka om jag skulle hinna till dansen i Uppsala klockan 17. Sjukt va? Det är också orsaken till min lilla panik där. Hur lång tid kan det ta att transportera sig liksom? Om tiden ändå var oändlig. Håller ni inte med?

Nej, ni undrar givetvis vad det är för dans jag pratar om 😉 Haha! Lindy Hop it is 🙂 Och KUL är det också! Sjätte dansträningen ikväll tillsammans med Lena från klassen 🙂 Vi får se om det blir några dansstjärnor av oss till slut…

Sen direkt efter dansen ska jag faktiskt ta mig till Gävle för att gå en natt på akuten. Yes, nu är jag tillbaka på Gävle sjukhus och springer. 3 veckor på geriatriken förut och nu två veckor på akuten. Efter en jätteintressant träningsvecka med trauma-träning, scenariofall och HLR-övningar är jag dock lite besviken över verkligheten. Som läkarstudent är ju känslan alltid dubbel. Man vill givetvis för patienternas skull att inget allvarligt ska inträffa, men för ens erfarenhets skull och för att man ska lära sig så mycket som möjligt vill man ju att något trauma ska komma in eller att något annat allvarligt inträffar. Istället är känslan på akuten hittills mera lik den på vårdcentralen. Någon hosta hit och nån benign bröstsmärta dit…

Jag kanske har för höga förväntningar. Givetvis vill jag inte som medmänniska att något allvarligt ska ske, men som läkarstudent vill jag det. Känslan är dubbel, jag tror ni förstår. Därför var beslutet enkelt när min handledares hjärtlarm alarmerade om ett hjärtstopp häromdagen. På väg dit var jag fast besluten om att om vi kom fram och HLR pågick skulle jag ta mig fram och göra hjärtkompressioner. Jag hade tränat. Jag visste hur jag skulle göra. Jag var säker.

Väl där kryllade det med läkare och annan sjukhuspersonal. Narkosen försökte intubera och den ansvarige läkaren ordinerade adrenalin. Men jag var snabb och tog mig fram till patienten. Där stod redan en person och gjorde kompressioner. Jag erbjöd mig att byta av honom och han var snabb med att låta mig göra det. Sen byttes han och jag av varannan minut och höll på i ungefär 15 minuter. Under den tiden blev jag bra varm kan jag säga. Jag såg också hur narkosen tittade lite intressant på mig och fundrade vem jag var. Men jag brydde mig inte. Jag var säker på att jag gjorde rätt och då spelar det ju ingen roll vem det är som gör det. Sen att det säkert fanns 20 betydligt mer erfarna personer runtomkring mig, det brydde jag mig inte om. Jag vill ta chansen att göra HLR på riktigt när den gavs till mig. Det är ju nått annat att göra det på riktigt än på dockor som man övar på. Så jag är glad att jag klev fram och gjorde det.

I övrigt har det inte hänt så mycket spännande faktiskt. Jag har tagit emot lite egna patienter och följt efter några läkare när de har tagit emot sina.

I torsdags var jag på ambulansen dock. Och det var något helt annat.  

Där gav bara klädseln adrenalin i sig 😉 Haha! Fyra stycken prio 2-larm och ett prio 1-larm fick jag uppleva under min dag, förutom en gedigen genomgång av bilarna och de läkemedel som ambulanspersonalen har att tillgå. En riktigt kul dag som jag tror att jag vill göra igen. Jag ska nog höra av mig till dem till veckan igen för ytterligare en dag hos dem 🙂

Men inatt ska jag vara på akuten igen. Och detta därför att jag missade en dag där i fredags. I fredags var det nämligen Preklin, den stora läkarfesten som termin 4 anordnar för termin 5, dvs oss 🙂 Klockan 10 på förmiddagen började firandet med brunch på UKK. Mat i mängder och trevligt häng med dansträning och snack 🙂   

 Sen klockan 12 begav vi oss ut på stan för att dansa och åka rulltrappa, besöka ekonomernas och juristernas bibliotek och busa lite grann och ta en sväng förbi fiskdisken på Saluhallen för att gråta en skvätt över våra fallna vänner (de döda kräftorna i disken, haha) 😉 Detta var en parad som uppskattades av många 🙂 90 kräftor som vandrade omkring på stan skapade uppståndelse och många som ville ta kort och filma oss 🙂 KUL grej!   

   
Sen klockan 15 var det dags att göra entré i VIP-rummet, ett rum som termin 4 har ordnat åt oss efter våra önskningar. Där fanns massage, massa godis och gottigheter, karaoke, manikyr, heliumballonger och mycket mer. Vi fick även njuta av några knäppa föreläsningar ifrån några gamla föreläsare från BMC, lyssna till en magisk acapella-kör och röja av några danslåtar tillsammans 🙂   

 Sen var det dags för själva sittningen med allt vad det innebar. Vi gjorde entré efter att alla gäster hade satt sig ner, uppträdde med vår dans inna termin 1 kom in och serverade och dansade de med för oss 🙂 Spex, sånger och mera dans följde, en riktig festkväll med andra ord 🙂   

   
En händelserik helg har det varit. Livet är skoj när det händer mycket, inte sant? 🙂 Här är några bilder ifrån den senaste månaden som får illustrera det:   

    
    
 See ya!

Anamnes

Kontaktorsak: Inkommer till akuten med sänkt medvetande, mild bradykardi och nedsatt muskelstyrka distalt i övre extremiteter.

Socialt: Bor tillsammans med syster i en lägenhet i stan.

Tobak: Röker ej.

Alkohol: Minimal alkoholkonsumtion. Något enstaka glas några gånger om året.

Ärftlighet: Syster med ASD, VSD och pulmonalisstenos. Mor med opererad struma.

Tidigare hälsoproblem: Har tidigare drabbats av liknande symtom med utebliven produktivitet som följd. Oklart kring genesen.

Pågående hälsoproblem: Inga kända diagnoser.

Aktuellt hälsoproblem: Patienten har vid flertalet tillfällen upplevt en nedsatt muskelstyrka som tycks vara ett resultat av utmattning efter långa arbetsdagar. Han berättar att han ofta hamnar i soffan, där han somnar och vaknar upp med låg puls. Patienten påpekar att det har varit mycket som har hänt och många intryck under den senaste tiden och att han sällan får tid att sätta sig ner med datorn och skriva på bloggen.

Aktuella läkemedel: Äter inga läkemedel.

Överkänslighet: Ingen känd sådan

Status

Allmäntillstånd: RLS 1. Orienterad x 3. Ingen vilodyspné, halsvenstas eller ödem noteras. Ej smärtpåverkad. Andningsfrekvens: 12 andetag/min. Blodtryck 130/80.

Mun och svalg: u.a.

Sköldkörtel: Palperas ej förstorad.

Lymfkörtlar: Inga förstorade lymfkörtlar palperas occipitalt, submandibulärt, längs med sternocleidomastoideus, infra- och supraclavikulärt, axillärt samt inguinalt.

Hjärta: Regelbunden rytm. Mild bradykardi, 57 slag/min. Inga bi- eller blåsljud.

Perifera kärl: Liksidiga, välfyllda pulsar i radialis, carotis, dorsalis pedis samt tibialis posterior.

Lungor: Vesikulära andningsljud bilateralt. Liksidiga perkussionsgränser. Inga rassel eller ronki.

Buk: Mjuk och oöm. Inga palpabla resistenser.

Neurologiskt status: Sammanfattningsvis u.a. Dock nedsatt grovstyrka distalt i övre extremiteter samt något smärtpåverkad digitorum 5 bilateralt.

Bedömning: 23-årig man som inkommer med nedsatt medvetande och muskelstyrka i distala övre extremiteter. Är något bradykard. Bedöms som stressutlöst hyposkriveri med uteblivet bloggande som följd. Patienten ordineras en spark i baken med uppföljning hos WordPress.

Diagnos: S10.2 Hyposkriveri

Åtgärd: Ax23.4 Spark i baken  

Vaknade precis till efter att ha slumrat en stund i soffan. Att kliva upp 05.45 är inget jag är van vid direkt. Har befunnit mig på Mag-, Tarm- och Njuravdelningen idag, där jag gått bredvid en undersköterska och hjälpt till i det dagliga omhändertagandet av patienterna på den avdelningen. Jag går just nu en vårdlagsvecka som de kallar det, också benämnt som interproffessionellt lärande, vilket innebär att vi i tre dagar jobbar tillsammans med en undersköterska och en sjuksköterska för att se hur deras arbete bedrivs. Helt okej ändå, även om det känns som att man går upplärning inför ett sommarjobb som man inte kommer att få, haha. Men bra ändå att få se hur de jobbar för att ta med sig det perspektivet in i vårt kommande yrke som läkare.

Förra veckan hade vi en ledarskapsvecka som avslutades med en tenta på fredag. Föreläsningar på förmiddagarna och gruppövningar på eftermiddagarna. En riktigt kul vecka blev det med många intressanta psykologiska aspekter på ledande och kommunikation. Och sen en tenta som tog 45 minuter att skriva. Inte särskilt svår om jag ska vara ärlig 🙂

I lördags var det dags för Stockholm Halvmaraton och jag var mer taggad än någonsin. Kändes så surt när jag inte fick springa Göteborgsvarvet i våras, så den här gången spratt det i benen när jag ställde mig på startlinjen. Och efter att ha sprungit 21 098 meter med ett leende på läpparna, ja, då passerade jag mållinjen på en tid jag inte hade kunnat drömma om. 1 timme och 26 minuter 🙂 Äntligen tog jag mig under drömgränsen 1,5 timme! Kände mig stolt och trött och glädjen sprudlade när jag fick medaljen runt halsen. Nu laddar jag stort för att ta mig under 1 timme och 25 minuter på Göteborgsvarvet i vår 🙂 Mot nya toppar! 

Väl tillbaka i Uppsala hoppade jag in i duschen och sen ut på stan bland alla hundratals människor som njöt av kultur den lördagsnatten. Jag anslöt mig till Robin och ett gäng ifrån Israel-resan och för oss blev det konsert, crepes och bio 🙂   

 På söndag var det först vår tur att ha hand om fikat i kyrkan innan jag sprang bort en del utan träningsvärken på en lättare joggingrunda med Ann och Jocke 🙂 Kvällen spenderades sedan hemma hos Wiljelöfs med middag, häng och det roliga brädspelet Puerto Rico 🙂  

Nej, dags att resa sig från soffan och städa toaletten, haha 😉 Om drygt en timme ska jag iväg till Smålands nation och käka middag tillsammans med några klasskamrater 🙂 Hoppas på nått gott käk! See ya people!