Klockan är strax efter åtta på onsdag morgon. Frosten håller på att tina upp efter natten, men asfalten är fortfarande blixthal. Jag cyklar därför långsamt iväg ifrån Gävle sjukhus till tåget mot Uppsala. Glädjen inom mig gör mig varm trots att kylan är bitande kall ute. Jag har precis gått en tredje natt på akuten och är nu klar med min placering.

I söndags kväll när jag tog tåget till Gävle för att göra en första natt på akuten kände jag mig fruktansvärt otaggad. Tidigare arbetspass hade varit ointressanta och handledningen bristande. Jag kände mig inte ett dugg peppad på en hel natt i det kaoset som varit tidigare.

Väl nere på akuten hälsade jag på de två läkare som skulle jobba under natten och sen berättade jag snabbt hur jag själv tyckte att nattarbetet skulle läggas upp.

”Tänk i två led” sa jag till dem och syftade till att jag skulle träffa patienten som var näst på tur efter patienten som de träffade. Under tiden som jag träffade denna gjorde de klart den patienten de hade och sen när de var klar kunde jag redogöra för anamnes och status på min patient och sen går vi in tillsammans och jag får hjälp med handläggning och planering, läkemedelsordninationer och liknande, men får sedan själv göra inskrivning och det administrativa efteråt.

Detta fungerade utmärkt och för varje patient jag tog emot själv lärde jag mig mer och mer. Plötsligt ser jag mig själv redogöra för en patient och hör hur de ställer frågor som jag faktiskt kan svara på. Jag lär mig vilka frågor som är viktiga att fråga vid olika kontaktorsaker och möjliga differentialdiagnoser till olika symptom osv. Helt plötsligt har jag tagit emot en patient alldeles själv, tänkt igenom en handläggning som de håller med om och som gör att de bara träffar patienten i någon ynka minut för att stämma av att min bedömning var korrekt och sen får jag sköta resten 🙂

Första nattpasset på akuten var så roligt att när jag hörde att samma två läkare skulle gå två nätter till var jag snabb med mitt beslut att komma tillbaka dessa nätter också 🙂

Och där stod jag sedan, tre nätter efter varandra och sprang runt själv på akuten och tog emot patienter som jag diskuterade med läkarna och sen handlade och skrev in eller skickade hem själv. Självförtroendet ökade för varje patient och jag hade så oerhört roligt.

Plötsligt sitter vi på läkarexpen och skrattar och har roligt tillsammans. Jag klappar ST-läkaren på ryggen, ger henne en pik och säger nått kul som får oss båda att skratta. Två minuter senare springer vi iväg på ett larm tillsammans.

”Superkandidaten” hör jag dem tilltala mig med. Hur hände detta? Jag kände mig behövd, som att jag faktiskt hjälpte till och underlättade deras arbete. Vilken fantastisk känsla!

Onsdag morgon som sagt och jag är på väg tillbaka till Uppsala. Då jag nu gjort tre nätter har jag gjort mina timmar på akuten och är därför ledig nu torsdag och fredag 🙂 Så skönt! Nu ska jag njuta av den här känslan. Att vara läkare är banne mig det roligaste och mest givande yrket jag kan tänka mig 🙂