Förväntansfull :)

Publicerad den av
Svara

Fysioterapi äger! På torsdag ska jag hurra och ropa för alla nyblivna fysioterapeuter som tar examen tillsammans med min älskade syster. Efter den här något traumatiska upplevelsen i Chile kommer jag vara gladast av alla att få säga grattis till dessa nyblivna stjärnor som ska få arbeta med patienter och se deras förbättring från ena dagen till den andra tack vare deras viktiga insats. HURRA till min syster tre dagar i förväg 🙂

Dagarna har trots allt passerat väldigt fort här borta i Santiago och jag har haft förmånen att få ha Liz här tillsammans med mig hela tiden samtidigt som jag kämpat på med fysioterapin två gånger om dagen 🙂 Och det har verkligen gått bättre och bättre för varje dag som gått. Nu kan jag promenera med skenan och kryckorna betydligt längre sträckor och upp- och nerför trapporna utan någon olidlig smärta. Det som stör mest just nu är snarare alla blåmärken jag har som gör väldigt ont när jag tvingas spänna på skenan över dem. Men själva knäet mår betydligt bättre och har svullnat av oerhört mycket 🙂


Själva såret kommer så småningom bli ett konstigt minne av denna knasiga händelse som jag ändå är hoppfull inför vad gott som kan komma ur den. Kommer som sagt bli en helt annan sommar än den jag hade tänkt mig, men det behöver inte betyda att den kommer bli sämre. Är som sagt förväntansfull vad som till slut kommer ur detta 🙂 Om inte annat kommer jag som läkare i framtiden verkligen kunna relatera till både smärtan och traumat som skapas i och med något sådant här. Absolut en erfarenhet rikare!


Nu har jag precis sagt adjö till min kära vän Liz som var tvungen att bege sig hem till Rancagua för jobb imorgon. Istället har hennes mamma kommit hit som nu är här med mig och hjälper mig med det sista, sover här och hjälper mig att ta mig iväg imorgon bitti. Chilenare alltså, vilken välsignelse de har varit under denna knasiga händelse 🙂 Är för evigt tacksam till Liz och hennes familj ❤

 

Tidigt imorgon kommer en taxi och hämtar mig och tar mig till flygplatsen där jag sen kommer få hjälp in till check-in-diskarna, lämna av min väska och sen boarda planet i business class för att kunna resa med benet utsträckt. Det blir en 14 timmars flygning till Paris och sen ett kort stopp där innan planet tar mig hem till Sverige 🙂 Efter 9 månader utomlands kommer jag då äntligen vara tillbaka på trygg mark igen 🙂 Längtar!

En väldigt tokig avslutning

Publicerad den av
2

Torsdag. 25 maj. Idag skulle jag ha landat på svensk mark efter mina dryga 8 månader här på andra sidan jorden. Avslutningen blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Efter en helg i Pichilemu återvände vi till Rancagua under söndagskvällen tillsammans med Liz’s systerdotter som behövde vara där under måndagen. Hungriga och sugna på att hitta på nått kul tog vi oss ut i bilen för att ta oss till någon restaurang i närheten. Längs vägen körde vi förbi ett stort shoppingcenter där möjligheten fanns att åka skridskor på en inomhusrink. Kul va? Vilken bra idé? Varför inte? Så vi betalade för 30 minuter på isen och fick låna skridskor och klev ut på planen.

Vi hann dock inte längre än 2 minuter. Skridskorna var riktigt dåligt slipade och jag halkade runt som Bambi på hal is och skulle ha slutat med en gång. När jag vände tillbaka för att ta mig in igen halkade jag till och ramlade med all min tyngd på högra knäet som krossades och tackade för sig. Där blev jag liggandes på isen, tårarna sprutade med en gång och det gjorde väldans ont. Jag kände direkt att något var riktigt knasigt med knäskålen och lyckades kommunicera att ”mitt knä är trasigt”. Liz var lika chockad hon och ropade på hjälp, fick dit en bår och lyckades med några starka män som kom till undsättning bära in mig till ett rum i närheten.

Där var det sedan 20 minuters kaos. Telefoner som inte fungerade. Försäkringsnummer som snurrade i huvudet. Oerhörd smärta ifrån knäet som började svälla upp ordentligt under jeansen. Efter lite strul lyckades SOS international hänvisa mig till ett sjukhus som även Liz ville ta mig till som låg alldeles i närheten, Clinica Isamedica.

Tack vare några hjälpande händer och en rullstol som tack och lov fanns på plats lyckades vi ta mig ner till parkeringshuset och lasta in mig i baksätet i bilen. Sedan blev det full fart till akuten och där var det snabba puckar. In med smärtstillande och sen på bår till röntgen.

Även om jag kände att något var riktigt knasigt direkt när jag föll hade jag ändå hoppet uppe under röntgen att inget skulle vara skadat, att luxation skulle vara diagnosen och att det därför skulle gå att rätta till knäskålen så att den hamnade på rätt plats igen. Röntgenplåten talade dock sitt tydliga språk; Horisontell patellafraktur, frakturerad i huvudsakligen två delar, men med en undre del som krossats aningen mer.


Det förklarade varför jag låg där på båren och inte kunde röra benet. Förutom att givetvis smärtan var olidlig vid förflyttning fanns det inte längre någon kontakt mellan lårets muskler och smalbenet som möjliggjorde flexion. Detta är också anledningen varför en sådan här fraktur inte går att lösa på något annat sätt än med en akut operation.

Så det blev beskedet där på akutrummet sent under söndagskvällen. Jag behövde opereras och det akut. Men var? Hur? När? Jag vet inte hur många samtal som skedde hit och dit till SOS international, men massa strul och knas och tok hände där på akutrummet innan jag sen blev inlagd, fortfarande oklart om var jag skulle göra operationen. Under tiden svällde benet upp rejält och med jeansen uppklippta syntes hematomet mer och mer.


Blev inte mycket sömn den natten, utan istället fler telefonsamtal, en hel del tårar och massa is på knäet. Under morgonen sen hade en dansk läkare på SOS tagit på sig mitt fall och även han bedömde (förstås) att en kirurgi var nödvändig. Han kände dock inte till kliniken som jag befann mig på utan ville få mig förflyttad till huvudstaden och Clinica Alemana som även SOS hade en direkt kontakt till. Överflyttningen var dock enklare sagd än gjord och hela förmiddagen passerade innan det hela slutade med att jag hoppade in i baksätet på Liz bil igen och blev skjutsad av hennes farbror in till kliniken i Santiago.

En flod av tårar senare ankom jag till Clinica Alemana som gav ett oerhört tryggt intryck. Det faktum att Liz dessutom kände till kliniken som en utav Chiles absolut bästa lugnade mig givetvis också. Och där på traumaakuten märktes det väldigt snabbt att det var rena rama lyxkliniken jag kommit till. Allting var toppmodernt, en läkare kopplades till mitt fall på momangen och efter bara en kort liten stund fick jag åka på röntgen för att ta fler bilder. Allting gick väldigt smidigt med försäkringen och redan innan jag anlände till sjukhuset hade de fått betalning för operationen.

Så där på plats ordnades sedan allt. Tillsammans med Liz fick jag komma upp på avdelningen i ett privat patientrum med vacker utsikt och en stor bäddsoffa som hon kunde sova i. Personalen tog direkt hand om mig och pysslade om mig på ett utomordentligt vis. Senare under kvällen stod det klart att operationen skulle äga rum under tisdagsmorgonen klockan 8 och under måndagskvällen fick jag därför träffa båda kirurgerna som tillsammans skulle genomföra operationen, få se röntgenbilderna (som de hade i sina telefoner och skickade till mig via Whatsapp), och få förklarat hur allt skulle gå till.

Till slut kändes allting väldigt tryggt och jag kunde slappna av och fick även äta middag efter en stund på rummet. Än en gång stod det klart att det var rena lyxkliniken jag blivit inlagd på då sjukhusmaten bestod av en steak med smörstekta potatisar och en dunderfräsch sallad 🙂 Som jag njöt av den middagen och skrattade och hade det trevligt med Liz 🙂


Tisdagsmorgonen var givetvis lite nervös, men jag hade en fin stund tillsammans med Liz och hann även prata en snabbis med mammsen och pappsen innan de rullade iväg mig till operationssalen. Sen är allt svart mellan 08.30 och 12.30. Jag har inget minne alls av att de väckte upp mig där inne i operationssalen när allt var klart utan det första jag minns är uppvaket och att jag förvånades av att jag inte hade mer ont i halsen efter att ha haft en slang ner där.

Känslan var något omtöcknande. Högerbenet var inlindat och kopplat till någon cool ismaskin och fixerad i en skena som hindrade flexion. Jag var halvt drogad och yrade omkring i tankarna sen inne på rummet tillsammans med Liz.


Under kvällen sedan fick jag besök av Liz’s föräldrar som tagit bussen ifrån Rancagua för att vara med mig under kvällen 🙂 Liz var tvungen att ta sig hem tillsammans med sin pappa för att kunna jobba under onsdagen och torsdagen (då hon redan missat tisdagen i och med operationen), men ensam blev jag inte då min chilenska mamma stannade kvar över natten 🙂

Nog för att sociala medier idag gör kontakten med nära och kära möjlig trots långa avstånd är det givetvis tufft att vara här på andra sidan jorden och gå igenom detta ”utan” min familj. Därför har det betytt så oerhört mycket att Liz och hennes familj tagit hand om mig så mycket 🙂

Igår var Liz mamma här hela dagen och fick då bevittna en riktig bergodalbana. Morgonen var nämligen hemsk. Hade väldigt ont och var tvungen att genomföra mitt första träningspass tillsammans med fysioterapeuten och mitt första försök att ta mig upp ur sängen efter operationen. Och allt gjorde så ont. Dessutom fungerade inte kommunikationen mellan hjärnan och mina muskler i benet så det var som att jag inte visste hur jag skulle lyfta på benet och hade glömt bort hur man går normalt. Fruktansvärt psykologiskt och jag hamnade i sängen gråtandes ett tag därefter. Tacka vet jag min chilenska mamma som kunde krama om mig och byta näsdukar och under eftermiddagen fick jag även gråta ut i telefonen med mamma och pappa och sen även med Emma. Mera smärtstillande och sen var jag taggad igen på eftermiddagen för mera träning med fysioterapeuten. Och då gick det tio gånger bättre. Med hjälp tog jag mig upp på benen och kunde sedan promenera med kryckorna en tur fram och tillbaka till toan. Detta var oerhört stärkande för självförtroendet 🙂

Under gårdagen var jag även på kontrollröntgen och konstaterade att allt såg bra ut och att skruvarna och ståltrådarna placerats som de skulle 🙂


Idag, torsdag, har jag haft Liz’s mamma fortsatt här tillsammans med mig. Och idag har varit en helt annan dag. Mera fysioterapi som idag gått så mycket bättre 🙂 Har lärt mig att promenera (och inte bara kliva fram) med kryckorna och har gjort två svängar ute i korridoren. Har även tagit mig upp två gånger för att gå på toa, med hjälp förstås, men ändå 🙂

I eftermiddags sa jag adjöken till Liz’s mamma som åkte tillbaka till Rancagua och nu spenderar jag kvällen själv här i mitt patientrum. Har varit i kontakt med min danske läkare på SOS som även talat med kirurgerna här och det verkar som att de försöker rodda ihop det så att jag får flyga hem på måndag. Kommer att transporteras i ambulans direkt ifrån sjukhuset till flygplatsen, så alla mina saker som låg utspridda lite här och där hemma i Liz’s hus i Rancagua blev ett annat bekymmer som vi roddat i. Liz är ledig imorgon dock så hon ska då ta bilen och packa med sig alla mina saker och sen kan vi under helgen strukturera ihop dem här på rummet så att de ryms i min väska och är redo för hemfärd på måndag 🙂


Så tokigt kan det gå när man har otur och faller. Sjukt egentligen hur skör kroppen är när olyckan är framme. Har nog ramlat på skridskor ett hundratal gånger tidigare, men att hela min knäskåla skulle krossas, det är bra mycket otur det. Det kommer bli en lång väg tillbaka och sommaren blir ju långt ifrån vad jag planerat. Kommer inte kunna bli nått spring på akuten då jag kommer vara fast med kryckor och en gradreglerande skena runt benet de första 6 veckorna. Nu är den inställd på 0-30 grader och efter 6 veckor ska jag successivt ha tagit mig upp till 90 grader och kunna bli av med skenan. Sen kommer det dröja ytterligare en tid innan jag kan gå normalt. Får räkna med totalt 6 månaders rehabilitering. Så något maraton i Berlin i september som planerat blir det ju inte 😦

Ja, livet händer. Så är det bara. Inte så mycket att göra åt saken. Jag är väldigt tacksam att jag har fina vänner runt mig som stöttar och kommer för evigt vara tacksam till försäkringen som räddat mig ifrån att betala 120 000 för operationen och därtill alla andra kostnader för inläggning och läkemedel med mera.

Nu ligger jag här och vickar på tårna i takt till musiken samt spänner skinkorna och försöker kontrahera quadriceps, allt i enlighet med träningsprogrammet jag fått ifrån fysioterapeuten 🙂

•••

Nog med knäet nu. Det suger och är inge kul, men kan inte göra något åt det. Förra helgen hade vi det desto roligare i Pichilemu. En riktig familjehelg blev det då Liz’s pappa fyllde 69 under söndagen. Men på lördagen firade vi honom med pompa och ståt, åt massa gott och jag fick träffa flera utav Liz’s släktingar 🙂


Under kvällen sedan åkte vi till samma ställe vi besökte när vi var med tjejerna helgen tidigare, stället där det blåste nått enormt. Nu var det betydligt lugnare och dessutom dags för solen att gå ner så vi njöt av att titta mot horisonten och se solen försvinna där bakom 🙂


Under söndagen umgicks vi mera med familjen, åt mera gott och tog oss sedan tillbaka till Rancagua för den mindre vackra fortsättningen till akuten och hit.

Nu håller jag tummarna att allt går som det ska och att jag får komma hem tryggt och säkert 🙂 Håll en tumme och be en bön ni med är ni snälla!

Massa skoj

Publicerad den av
Svara

Vår resa söderut i Chile tog oss så småningom till ön Chiloé, söder om staden Puerto Montt 🙂 Ut dit tog vi oss med en färja som hade besök av några sjölejon som simmade med från fastlandet och över till kajen på ön 🙂 Där gled vi sedan omkring under eftermiddagen, besökte ett gammalt fort i staden Ancud och strosade omkring och åt lunch i staden Dalcahue 🙂


Natten skulle vi sedan spendera i en liten stuga i Castro och innan vi irrat omkring lite för att ta oss dit började solen att gå ner. Väl där kom vi till en stuga alldeles intill en stor sjö med tillgång till kajaker, så vi brydde oss inte om att packa ur bilen utan bar direkt ner kajakerna till sjön och rodde ut 🙂 Det blev dock en väldigt kort tur eftersom solen gick ned och kläderna blev blöta, haha, så tur hade vi som hade vedeldad spis och kunde värma oss i stugan efteråt 🙂


I den stugan blev vi bara kvar en natt då vi sedan under torsdagen behövde börja röra oss norrut. Innan vi satte oss i bilen för den långa resan kände vi dock för att röra på benen genom en promenad ut till ett vackert ställe vi hört talas om. Det var dock svårare än vi räknat med att ta oss dit och väl där visade det sig att stigen var avspärrad på grund av lågsäsong, men vi som så tappert tagit oss ända ut dit gav inte upp utan hoppade faktiskt över stängslet och fortsatte vandringen 🙂 Lite busigt kan man tycka, men så oerhört värt för utsikten vi fick som belöning var helt magisk 🙂


Efter den dryga två timmars vandringen fram och tillbaka satte vi oss sedan i bilen och påbörjade vår långa resa norrut. Under torsdagen tog vi oss ända nerifrån Castro upp till Los Angeles där vi sedan övernattade hos Liz’s bror liksom på vägen söderut 🙂

Fredagen sedan blev en något senare resstart då vi passade på att laga frukost med massa kvalletid runt bordet innan vi sedan satte oss i bilen och fortsatte norrut. Under resan uppåt hade chaffören (ops, det var jag) visst lite brottom och passerade en bil i något för snabb hastighet. Och just där stod en polis som skarpt viftade ut mig i väggrenen och hade sedan ett litet förhör med kriminella jag. Hade visst råkat köra i 22 km/h över hastighetsgränsen och här i Chile innebär det att de tar körkortet. Så där på plats blev jag fråntaget körkortet, men fick trots det fortsätta köra. Låter inte det knäppt? Så var reglerna i alla fall.

Så efter denna incident, som fördröjde körningen en aning, uteblev det planerade vingårdsbesöket som vi hade tänkt hinna med. Klockan hade redan passerat 17 och vingården vi planerade att besöka stängde. Surt tyckte vi då det hade passat så bra att stanna vid en vingård på väg uppåt. Så vi gav inte upp utan tog av från motorvägen vid en random vingårdsskylt vi for förbi. Och när vi anlände dit skulle de precis stänga fem minuter efteråt. Några hundögon senare fick vi dock träffa en utav ägarna som gladeligen visade runt oss på vingården, berättade om hela processen och hade en vinprovning med oss. Wow, han var SÅ trevlig och visade sådant intresse och det hela slutade med att vi pratade i över en timme. En vinstlott som innebar en privat guidad tur drog vi alltså denna eftermiddag 🙂


Under fredagskvällen anlände vi sedan till Liz’s lantställe i staden Pichilemu, där vi bjöds på middag hos hennes syster innan vi kröp ner i en utav lägenheterna som hennes föräldrar normalt hyr ut.

Under lördagen blev det sedan upptäcktsfärd runtom i Pichilemu. Vi for till saltpoolerna där de under säsong (tyvärr inte denna tid på året) tar vara på och utvinner salt ur havet, vi besökte en utsiktsplats där blåsten var så stark att vi kunde luta oss mot vinden utan att falla och vi passerade även ett mysigt litet shoppingcenter där vi åt lunch och strosade omkring 🙂

Under kvällen sen blev vi bjudna på BBQ hemma hos Liz’s syster och åt kött så att det stod ut genom öronen 🙂 En äkta chilensk BBQ sades det att det var. Inget till, utan kött direkt ifrån och runt grillen 🙂

Söndag blev vår sista dag i Pichilemu då det var dags för amerikanska #1 att ta sig hemåt under söndagskvällen. Så vi åt Mors-dag-middag (yes, här infaller den dagen något tidigare) hemma hos Liz’s syster igen och begav oss sedan in till flygplatsen för att säga adjöken och vinka iväg Hannah 🙂


Under måndagen var vi en mindre alltså och var väldigt trötta så vi sov länge innan vi var tvungna att ta oss upp för att bege oss till domstolen. Helt galet vad seriöst detta system är, men på grund av mitt förlorade körkort var jag i måndags tvungen att ”försvara” mig inför en domare för att de sedan baserat på det ska avgöra hur mycket böter jag måste betala. Allt mellan 1000 och 1800 kr kan det bli och eftersom jag flyr landet om en vecka blir det Liz som får betala i mitt ställe. För att hon också ska kunna hämta ut mitt körkort (plastkortet) som polisen alltså fortfarande har i sin ägo var vi dessutom tvungna att fylla i en fullmakt. Med allt fixat dock kunde jag trots allt inte annat än skratta åt händelsen och se det som en erfarenhet rikare. Själva körtillståndet har jag alltså fortfarande kvar, än mer i Sverige som såvida de inte läser den här bloggen vet något om vad som hänt på andra sidan jorden, och bötern ruinerar mig tack och lov inte, så jag får se det som en liten knäpp upplevelse allt som allt 😉 Denna kriminelle Markus blev alltså frisläppt ifrån domstolen där under måndagseftermiddagen 🙂


Efter denna händelse strosade vi omkring lite i Rancagua, stannade och åt typisk chilensk mat och for sedan hem till Liz’s hus för att bara umgås sista kvällen tillsammans 🙂

Gårdagen, tisdag, var det dags för Liz att återvända till jobbet sitt och tiden var kommen för amerikanska #2 att bege sig hemåt. Innan jag följde Lauren till flygplatsen passade vi dock på att laga svenska köttbullar med potatis i ugn och brunsås till lunch, mums!

Eftermiddagen spenderade jag sedan med att ta Lauren till flygplatsen och sedan återvända till Rancagua igen 🙂 Känner att jag har gjort tillräckligt med besök på den där flygplatsen nu för att med säkerhet hitta dit själv när det är min tur om exakt en vecka 🙂

Idag, onsdag, har jag gjort Liz följe till hennes jobb igen. Och hennes arbetskamrater är verkligen så trevliga så även om hon jobbar har jag haft någon att prata med 🙂 Dessutom fick jag en uppgift av Liz imorse, ett litet projekt som hon försökt få tid till själv men inte lyckats. Hon har velat gå den billigare vägen och själv skapat ett hjälpmedel till hennes stödlektioner med eleverna. Så detta fick jag jobba på idag, klippa och klistra och knåpa ihop ett litet hjälpmedel för att undervisa månaderna, vädret, klockan och dagens datum 🙂 Något självgod ger jag mig nog ändå en 3:a av 5 möjliga, haha 😉


Nu är det hög tid att sova och ladda för ännu en skoldag imorgon då jag ska följa Liz till jobbet 🙂 Sen är hon ledig fredag-måndag och då beger vi oss nog till Pichilemu över helgen igen 🙂 I’ll keep you updated!

En trip söderut

Publicerad den av
Svara

En sprillans ny bil rullade in i garaget hemma hos Liz i fredags eftermiddag. Den hade ingen registreringsskylt (lagligt i 5 dagar) och hade förståss aldrig varit ute på någon långtur. Ändå ville Liz’s föräldrar att vi skulle låna deras nyköpta bil för att ge oss iväg på vårt äventyr söderut i Chile. Och Liz ville förståss att jag skulle köra, haha 😉 Vilket ansvar!

Något nervös, men ändå med en väldigt god känsla rullade vi iväg söderut under fredagseftermiddagen, mellanlandade på ett nice köttställe till middag och anlände sedan sent till Liz’s brors familj i Los Angeles, 6 timmar söder om Santiago 🙂


Under lördagen transporterade vi oss vidare söderut och mötte upp två chilenska tjejer i staden Temuco som ingen kände men vars pappa var vän till Liz’s bror. De hade nämligen en liten stuga i Cuñaripe som vi skulle få låna i två nätter (hur snällt är inte det?). Dessutom spenderade de därför hela lördag eftermiddag tillsammans med oss i staden Villarica, där vi strosade omkring i regnet och åt chilensk mat innan de sedan guidade oss till Cuñaripe för att hjälpa oss att installera oss i stugan. Älskar gästvänligheten och omhändertagandet hos dessa chilenskor 🙂


Väl framme i Cuñaripe och installerade i stugan kunde vi njuta av en kväll under filtarna i soffan samtidigt som vi fick massa kvalletid att prata igenom en del deep stuff. Söndagen blev en upptäcksdag, då vi efter frukost gav oss iväg ner till stranden för att känna den kalla vinden som grep tag i oss och knäppa massa foton på det vackra landskapet 🙂


Vi tog oss därefter upp bland bergen och utsatte den sprillans nya bilen för en utmaning att färdas bland buskar, stenar och rejält gropiga vägar. Till slut änlände vi dock till ett naturreservat där även solen lyste fram genom de regntäckta och droppande träden. Otroligt vackert att vandra runt bland dem en stund 🙂


På eftermiddagen änlände vi sedan till de berömda varma källorna där uppe, vilka bokstavligen ångade i den kalla, höstiga chilenska luften 🙂 Så att byta om där i kylan och sedan krypa ner i de 17 olika vulkanuppvärmda bassängerna var en oerhörd njutning. Given spa-känsla!


Under måndagen förflyttade vi oss ytterligare längre söderut och anlände till staden Frutillar vid lunchtid. Denna lilla söta stad, belägen intill en stor sjö, var en gammal tysk kollonistad, så där levde tyskan och en del utav den kulturen kvar 🙂 Så till lunch blev det trerätters på ”Club Alemán” och sedan strosade vi omkring bland husen, besökte souvenirerbutiker och gjorde även ett besök på det tyska museeumet som tog oss tillbaka till slutet av 1800-talet då många tyskar levde i byn 🙂


Framåt middagstid landade vi i en stad en liten bit söderut där vi hade hittat ett nice Airbnb-hus som vi skulle få hyra i två nätter. Ett tvåvåningshus med kök, två sovrum, vardagsrum med vedspis, allt vi behövde och mer därtill 🙂 Så där njöt vi av en hemmalagad middag innan vi alla däckade ihop i soffan.

Idag, tisdag, har vi haft den absolut vackraste dagen hittils. Strålande solsken och klarblå himmel. Och för det som stod på agendan kunde vi inte haft ett mer perfekt väder 🙂 Då vi verkligen ville utnyttja den vacka dagen packade vi med oss frukost och begav oss upp till skidstationen på vulkanen Osorno. Där väntade en magisk utsikt ut över sjön, upp mot toppen av den 2652 meter höga vulkanen och bort över Anderna. Där fanns dessutom en sittlift som tog oss än högre upp mot den snötäckta toppen där en ännu vackrare utsikt kunde skådas samtidigt som kamerorna jobbade hårt 🙂 Så vackert!


Efter denna magiska upplevelse fortsatte glädjen i solen en bit ifrån vulkanen där vi besökte ett vattenfall och slappade i solen 🙂 Vilken lycka att få en så fin dag tillsammans!


Nu har vi precis bäddat ner oss för vår sista natt i Puerto Varas och imorgon ska vi bege oss till vår mest söderbelägna punkt under denna resa för att där spendera en natt innan vi måste börja röra oss tillbaka norrut igen 🙂

Tack och hej! Den chilenska naturen är verkligen en njutning att få uppleva 🙂

Finally together :)

Publicerad den av
Svara

Efter dryga 10 veckor ifrån varandra fick jag i söndags äntligen återse min (lilla) chilenska vän som hämtade upp mig på flygplatsen i Santiago 🙂 Efter att ha kommit ifrån ett dryga 30-gradigt Honduras blev jag aningen chockad att möta den betydligt kallare chilenska hösten med sina ynka 10 grader. Tack och lov lyste solen, men när sedan den gick ner var det svinkallt, haha!

En underbar känsla att få ses igen, att få titta ut genom bussfönstret och föreställa sig den home-sweet-home-känsla som hon upplever. Väl hemma i Rancagua, Lizettes hemstad, fick jag träffa hennes föräldrar, två mycket kortväxta (och väldigt söta) chilenare som från första stund var oerhört omhändertagande.

Jag och Liz fick en heldag under måndagen till att bara umgås, se oss omkring lite i hennes hemstad och även göra ett besök på bio för att (för min del) äntligen se ”Skönheten och odjuret”. Och eftersom vi såg den i Chile var den givetvis dubbad, haha 😉


Under tisdagen sen var Liz tvungen att jobba och jag fick därför en heldag tillsammans med hennes föräldrar, vilket definitivt var en intressant upplevelse. Här i Chile använder de väldigt mycket slang och oerhört många unika uttryck, vilket när jag umgås med Liz aldrig varit något problem då hon alltid förklarar och förstår när jag är totalt lost, men hennes föräldrar däremot, där klickade det inte på samma sätt, haha 😉 Så jag var absolut förvirrad emellanåt, men de var samtidigt så fina mot mig och lagade god mat, gav mig en extra fleeströja och en halsduk, tog mig till frisören och lyckades lura mig så att jag inte fick betala utan istället blev bjuden på min klippning samt lät mig hjälpa dem med deras förhandling om en ny bil (vilket jag inte var någon vidare hjälp till, men men), haha 🙂

Under kvällen sedan ville Liz’s pappa väldigt gärna att jag skulle följa med honom till hans cellgrupp i kyrkan och dela något ord med dem. Jag kan väl inte säga att jag kände mig dunderbekväm, men ville samtidigt möta hans önskan och ställde därför upp 🙂 Så jag flögs tillbaka en aning till DTS:n och fick improvisera ihop någon form av predikan inför dessa 10-talet äldre personer, och tack vare Guds ledning och support ifrån Liz blev det rätt bra till slut 🙂


Efter detta hade tiden sprungit iväg, men Liz och jag var fortfarande hungriga och sugna på sushi så vi gav oss iväg till ett sushiställe och njöt av god mat, varunder jag bombarderade henne med frågor för att förstå de något pinsamma förvirringssituationerna som uppstått under dagen 🙂


Onsdagen blev sedan en kanondag 🙂 Det var på nytt dags för Liz att jobba, men denna gång följde jag med henne dit och fick spendera en dag tillsammans med hennes fantastiskt trevliga arbetskamrater. Väldigt mycket skratt och skämt bestod dagen av, även om Liz givetvis gjorde sitt jobb och mötte sina små söta elever och hjälpte dem att uttala både det ena och det andra. På ett litet hörn var jag även med henne och hjälte till lite smått 🙂


Om två veckor ska jag vara med henne på jobbet igen och inför detta tillfälle fick jag under onsdagen även gå runt till alla klasser tillsammans med engelskaläraren. Jag ska nämligen joina honom nästa gång och vara med under hans lektioner 🙂 Och det var utan tvekan en upplevelse att kliva in i de olika klassrummen och varje gång mötas av ett jubel, skratt, förvånade ansikten och flertalet elever som tittade på mig länge innan ord som ”giraff” eller ”jätte” flög ur deras munnar 😉

När jobbet var över begav vi oss upp till en utsiktsplats över staden innan vi sedan gjorde ett långt besök på en utav Liz’s favoritrestauranger, kinamat 🙂


Torsdag blev en väldigt tidig morgon. Redan klockan 7 var det dags för mig att sätta mig på en buss in till Santiago samtidigt som Liz for iväg till jobbet. Dryga två timmar senare anlände jag till flygplatsen där jag fick ännu ett kärt återseende då Lauren anlände med sitt flyg ifrån USA. Vi hade därefter massor av tid åt att ta en lång kaffe och ketcha up vad som hänt de senaste månaderna, vi tog oss tillbaka till Rancagua och åt där lunch tillsammans med Liz’s föräldrar innan vi tog en långpromenad i solen 🙂 Så härligt att få vara tillsammans igen 🙂


När Liz framåt kvällen sedan slutade jobbet satte vi oss i en bil för att ta oss tillbaka till flygplatsen igen 🙂 Amerikanska nummer två anlände nämligen strax efter nio på kvällen 🙂 Och glädjen var stor när vi äntligen var samlade alla fyra igen, de tre personer som jag definitivt spenderade mest tid tillsammans med under DTS:n och som jag upplevde så mycket med under de 5 månader vi hade ihop 🙂 Lycka!


Idag, fredag, har vi chillat i solen och tagit en tur in till stan för att växla pengar och dricka en kaffe i solen 🙂 Det är verkligen en fröjd att få så mycket kvalitetstid ihop utan att ha något schema eller bestämda aktiviteter som inrutar oss 🙂


Nu har vi precis ätit en något sen lunch och inväntar Liz’s föräldrar som strax ska komma hem med en sprillans ny bil 🙂 Helt sjukt, men de vill sedan att vi använder denna när vi ikväll påbörjar vårt äventyr söderut. Väskorna är packade och vi ska göra en roadtrip söderut i landet för att få uppleva den vackra chilenska naturen 🙂 Är så taggad!

Be en bön att vi inte krockar eller repar den nya bilen och att vi får en säker och underbar resa tillsammans 🙂 Just sayin’, om knappt tre veckor tar mitt äventyr mig hem till Sverige!

En oväntad layover

Publicerad den av
Svara

Tidigt imorse begav jag mig iväg till flygplatsen i Honduras för att påbörja min 26 timmar långa resa till Santiago de Chile. Som ni kanske redan kunde utläsa från gårdagens inlägg med bagagevikten hade jag inte hundraprocentig koll direkt på den här flygresan 😉 Detta visade sig ytterligare när jag landade i Miami efter första flyget ifrån San Pedro Sula. Väl där började jag räkna på hur många timmar jag egentligen skulle spendera på flygplatsen och fann ut att min layover var hela 13 timmar! Haha, noll koll alltså!

13 timmar hade jag inte riktigt lust att spendera på en flygplats så jag började direkt kika upp lite alternativ. Och med så mycket tid kunde jag gott och väl döda fyra timmar på transport till och från Miami beach 🙂 Så jag köpte ett dagspass till kollektivtrafiken och begav mig in till city center för att sedan bege mig till den berömda stranden 🙂 Och väl där fick jag njuta av både sol, lite fotbad (hade ej badbyxorna i handbagaget) och en skön eftermiddagspromenad 🙂

Framåt middagstid tog jag mig sedan in till restaurang- och shoppingkvarteren och gjorde ett nostalgiskt besök i en utav mina faboritbutiker, Zara 🙂 Sen lyxade jag till det ordentligt med en steak som jag avnjöt tillsammans med det något speciella och inte alltför pratvänliga sällskapet, min ryggsäck 😉


Just nu sitter jag på Starbucks faktiskt och njuter av en Caffe Latte 🙂 Klockan är strax efter 21 på kvällen och mitt plan lyfter 03. Så än har jag tid kvar, men med tanke på att det tog 2 timmar att ta sig in hit ska jag nog börja röra mig tillbaka till flygplatsen. Jag håller tummarna för att inget oförutsett händer på vägen dit 🙂

Btw så löste det sig kanon med väskan. Ingen fara alls med vikten, utan det var nog min biljett som ljög lite bara 🙂 Varför oroa sig i onödan?!

Bara lite drygt 17 timmar kvar nu innan jag landar i Chile och får återförenas med min kära vän Lizette. Längtar! 🙂

Mot nya äventyr…

Publicerad den av
Svara

Idag gjorde jag min allra sista dag på skolan och det blev minst sagt en fin avslutning. Efter lunch kom en utav eleverna som jag undervisat i biologi för och knackade på dörren till vårt klassrum och sa att hon behövde ”Dr. Markus” på momangen. Mr. Saul hade nämligen svårt att andas.

Trots att hennes poker face inte höll någon världsklass direkt blev det ändå en överraskning när jag öppnade dörren och blev inbjuden till ett 30-minuters party under deras lunchen där vi dansade, åt pizza och smaskade i oss en tårta 🙂


Jag passade sedan på att ta en liten rundvandring till alla klassrummen för att vinka adjö och tacka för mig, vilket resulterade i en drös av svettiga kramar (det är olidligt varm här nu) 😉

Under tiden jag var frånvarande i första klass passade de på att skriva ett fint kort där de bland annat tackade för att jag hjälpt dem att knyta skorna, haha 😉 Hur söta är de inte när detta är något de vill nämna i deras tackkort? Nog har jag hjälpt dem att knyta deras skor nästintill varje dag, men det är nog ändå bara en förstaklassare som skulle komma på att skriva något sådant i ett tackkort 🙂 Haha!

Inne i första klass blev det en något kaotisk, men rolig avslutning med chips, dricka och klassparty sista lektionen. Och då spilldes det Cola, bjöds på en hel hög med kladdiga kramar och jag gladdes även över flertalet teckningar där de flesta hade ritat sig själva tillsammans med en jättefigur som symboliserade mig 😉 I förhållande till dem är jag trots allt är gigant!


När skoldagen var över blev det mera tårta, denna gång tillsammans med lärarna 🙂 Jag fick tillfälle att tacka för mig och även få några kloka tackord utav Miss Mary 🙂


Sen blev det till att städa rummet, packa väskan och checka in på morgondagens plan. Upptäckte sådär i sista sekund att mitt bagage inte verkar uppfylla viktreglerna, så jag ber en bön att inget ska strula imorgon. Redan klockan 06.30 imorgon bitti kommer Mary och Amy och tar mig till flygplatsen, där jag sedan börjar min 26 timmars långa resa till Chile 🙂

Och ni anar inte hur TAGGAD jag är!!! Ser verkligen så mycket fram emot massa skojsigheter och att träffa Liz och sen Hannah och Lauren igen 🙂

Innan jag kröp ner under täcket här passade jag på att avsluta den här dagen med ännu ett party, denna gång tillsammans med killarna jag bor med. Så vi gick till Supermarket och köpte 15 liter Cola, massa glass och chips och lyxade till det innan jag sedan tog farväl och kröp in på mitt rum för att nu sova några knappa timmar 🙂

Vi hörs i Chile! Safe flights till mig själv 😉 Kram till er!

Med 5 ynka dagar kvar…

Publicerad den av
Svara

Dagarna tickar verkligen ner här borta och nu har snart min sista helg i Honduras passerat. Bara fem skoldagar kvar och sen flyger jag till Chile tidigt på lördag morgon. Och jag längtar faktiskt! Känner mig redo, färdig med det som jag dedikerat den här tiden åt och oerhört sugen på drygt 3 veckors äventyr i Chile tillsammans med Liz, Lauren och Hannah 🙂

Den senaste veckan har varit rätt casual, skola som vanligt och kvällarna har jag mestadels spenderat på FaceTime och sen med en mysig film eller två, haha 😉 I fredags var det ”Field day” på eftermiddagen, vilket innebar att vi tog ut alla kidsen till fotbollsplanen i den gassande solen för att leka lekar 🙂 De fick krypa under nät, hoppa säck och springa så fort de kunde i ett hamsterhjul gjort av plastsäckar 🙂 Vi lärare stod istället i solen och svettades och brände våra näsor, haha 😉


Igår, lördag, spenderade jag några timmar i FaceTime-telefonen och tog sedan på eftermiddagen en promenad till stranden med killarna. Tanken på att det var sista helgen gjorde att jag andades in havsluften lite extra och brydde mig inte om att solen fick mig att svettas ordentligt 🙂


Idag har jag spenderat ytterligare några timmar på FaceTime och även tagit en löptur till stranden 🙂 Nu väntar som sagt bara 5 ynka skoldagar innan det bär av. Och denna vecka är det dags att avsluta det ansvar som jag har haft under dessa två månader. Så inför imorgon har jag knåpat ihop ett prov som jag ska ha med mina elfteklassare för att se hur mycket de har lärt sig ifrån mina lektioner samt för att kunna lämna över något betygsunderlag till deras huvudlärare. För mina små andraklassare blir det inget prov, men även där ska jag avsluta det vi arbetar med nu och lämna över till deras klasslärare 🙂 Och inne i första klass blir det inte så mycket överlämnande, utan där blir det nog mest bara kramar och ett farväl 🙂

Håller verkligen tummarna för att de ska prestera bra under provet imorgon. Är ju lite taskig som har prov på en måndag, men förra veckan gav jag dem ett häfte med allt de behöver kunna så har de bara studerat flitigt den sammanfattningen ska det nog gå galant 🙂 I cross my fingers!


(Ops, hoppas inte några av mina elever kikar in min blogg nu kvällen före och ser den här bilden och därigenom får se några utav frågorna inför provet, haha.)

Påsklov på Roatán

Publicerad den av
Svara

Jag minns känslan när Axel och jag, efter knappt en månad i Mexiko, begav oss ut till ön Caye Caulker utanför Belizes kust. Att komma från en renodlad spansktalande kultur till detta Jamaica-likande lunket var utan tvekan en upplevelse. Samma känsla mötte mig nu när vi i måndags tog flyget ut till Roatán, en honduransk ö en bit ut i Karibiska havet. Populationen där ute är huvudsakligen svart och språket de talar är varken spanska eller engelska, men definitivt mer likt engelskan än spanskan i alla fall. Deras accent är dock grov och grötig, så när man kommunicerar med dem är det absolut en black-american-känsla som slår en. Nu har jag förvisso inte varit på Jamaica, men tack vare Bob Marley och andra profiler är den jämförelsen ändå rätt enkel att göra 🙂 Därav kom mina minnen från Caye Caulker tillbaka!

Ut till Roatán kom vi alltså på måndag eftermiddag efter att ha flugit ett utav de minsta planen jag någonsin suttit i. Varje liten vindpust märktes och det var minst sagt en intressant och rolig flygning ut dit.


Väl där blev vi sedan upphämtade utav några locals som tog oss till andra sidan ön där en båt väntade på oss. Vi skulle nämligen ta oss ut till en lite mindre ö utanför Roatán, Heléne, som dock ser ut att sitta ihop med Roatán om man googlar detta. Så även om kartan ser ut att ljuga kommer man inte ut dit utan en båttur, som för oss blev en väldigt härlig tur i solnedgången 🙂


På Heléne kom vi sedan till MEI-basen, Mission Encounters International, som är en annan missionsorganisation här i Honduras 🙂 De har där en stor byggnad med en skola och en klinik som de driver för människorna som bor på ön 🙂 Och i några rum där på övervåningen skulle vi få bo under dessa dagar 🙂


En fantastisk byggnad som för vårt semester-ändamål inte kunde vara annat än en stor välsignelse. Ovanpå hela byggnaden, på taket, hade de byggt ett bönedäck med magisk utsikt 🙂 Verkligen så vackert att kunna gå upp dit under dagen eller kvällen och njuta av vinden, stjärnorna, solnedgången med mera 🙂


Där har vi alltså hängt under måndag-fredag och njutit maximalt av vårt påsklov 🙂 Spelat spel på terassen, promenerat runt och upptäckt ön, knackat dörr och fått prata och lära känna några som bor på ön, läst en bok och bara varit 🙂 En utan mina favoritplatser när vi slappade var definitivt hammocken på terassen 🙂 Drömmen!


Minst en promenad om dagen blev det till olika platser runtom på ön 🙂 Vi hade turen att vara där samtidigt som ett team ifrån Atlanta, så tillsammans med några kändisar som besökt ön flertalet gånger kunde vi promenera runt till olika små byar och även besöka en del locals och se hur de bor och lever livet där på ön 🙂


Under ondagseftermiddagen fick vi oss en oförglömlig utflykt 🙂 Vattnet här i Honduras är normalt sett inte turkos-vackert och stränderna inte heller kritvita. Därför blev det en rejäl förvåning att bli utskjutsad med båten ut till en liten mini-ö en bit ut, där vattnet runtom denna ö var sådär fantastiskt turkos-färgat 🙂 Där blev vi avsläppta och kunde spendera eftermiddagen på denna plutt-ö som alltså blev helt vår egen, haha 🙂 Magiskt!


Ön vi denna eftermiddag tog beslag på var dock inte obebodd utan kryllade av hermitkrabbor och laguner 🙂 Fick även syn på en stingrocka när jag klev ner i havet för att ta ett dopp med cyklopet 🙂


Fredagen blev vår sista dag där ute, varunder vi även på eftermiddagen skulle bege oss hemåt, så sista njutningen blev en promenad till norra sidan av ön där vi badade och solade en sväng innan vi behövde bege oss tillbaka för att ta oss in till fastlandet igen 🙂 Lunchen intog vi dock på stranden, vilket minst sagt blev en spännande upplevelse då öns delikatess stod på menyn; Leguan 🙂 Rätt skumt måste jag säga, då de i princip hackade sönder leguanen och gjorde nån form av gryta av den, så resultatet var inte direkt en köttbit att smaka på, utan snarare skinn, ben och kött blandat i en röra som serverades med ris och potatissallad 🙂


En skön avslutning på semesterveckan, absolut! Nu är jag tillbaka på fastlandet i mitt rum i Puerto Cortés. En lugn helg väntar och sen endast 2 veckor i skolan innan jag säger hejdå och beger mig till Chile. Crazy! Är väldigt glad för det här breaket och för att få se och uppleva en helt annan del av Honduras 🙂 Känner mig påfylld med energi och är laddad att suga ur det sista av den tid som är kvar nu 🙂

GLAD PÅSK på er!

Laddad för påsklov

Publicerad den av
Svara

Ännu en vecka har passerat här borta och slutet kryper närmre och närmre. Jag vet inte om det är just det faktum att jag faktiskt vet att det snart är över som gör att de 6 veckor som återstår känns så kort. Eller så ger helt enkelt vetskapen att jag varit borta över 7 månader ett perspektiv att 6 veckor är kort tid. Hursomhelst känner jag mig mer än nöjd och ser framför allt väldigt mycket fram emot mina dryga 3 veckor i Chile innan jag flyger hem till Sverige 🙂 Bara 3 veckor tills jag far dit!

Den senaste veckan här har flutit på som vanligt. Jag har kämpat på inne i första klass och smitit ut därifrån för att undervisa i engelska och biologi i andra klasser vid några tillfällen. Har totalt bara 3 lektioner kvar i biologin och ska efter påsklovet nu knåpa ihop ett prov som de ska ha sista lektionen med mig. Lyckligt slut va? Mooohahaha!

Eftermiddagarna den gångna veckan har spenderats i skuggan tillsammans med Bibeln eller en bok och jag har varit rätt död efter skolan så inte så mycket mer än så faktiskt 🙂


Vid tre eftermiddagar innan solen gick ned passade jag dock på att sätta på mig löpskorna och springa till stranden, som i den något svalare eftermiddagssolen förvandlas till ett band av löpare som springer fram och tillbaka. Har aldrig varit något fan av människor som springer på stranden, då deras motiv ibland är uppenbart motbjudande, men när nu majoriteten faktiskt sprang och inte låg och solade njöt även jag av att ta några turer fram och tillbaka där på stranden 🙂


Har inga bilder från stranden dock, då mobilen lämnades hemma av säkerhetsskäl. Ville inte springa omkring och flasha med den utifall att.

Under torsdagen och fredagen var planen sedan att jag skulle vikariera för Mr. Kris som behövde åka hem till USA över helgen. Och torsdagen flöt på fint. Det blev ingen fredag däremot då vi fick veta klockan 4 på torsdag eftermiddag att byns elektricitet skulle stängas ned under hela fredagen för underhåll. Och utan AC och ljus i klassrummen går det ej att motivera att ha skolan öppen, så vi fick en extra lång helg istället. En långhelg som nu övergår i en veckas påskledighet 🙂 Hur skönt? Wow!

Så efter en helg då jag slappat, läst mycket, skrivit ännu mera, besökt caféet 3 gånger, haft några telefonsamtal och tagit en löptur är jag nu mer än laddad för veckans utflykt 🙂 Imorgon tar vi volontärer nämligen ett flyg ut till ön Roatán, där vi sedan ska båta ut till en mindre ö i närheten där vi ska semestra måndag-fredag 🙂 Ser fram emot sol och bad, sällskapsspel och härligt umgänge 🙂 Är riktigt taggad!


Jag återkommer nästa helg med bilder och en update!

Födelsedagskalas och village-häng

Publicerad den av
Svara

Lördag förmiddag/morgon och jag varvar frukost med lunch samtidigt som jag skypar med familjen på olika håll 🙂

Helg igen och tid att återhämta mig. Även om jag har relativt mycket tid åt att göra just det känns det ändå väldigt behövligt. Dagarna på skolan är som sagt energiintensiva och min fåtölj blir då en utav mina bästa vänner under eftermiddagarna/kvällarna. En fåtölj? Yes, korrekt.

Under de senaste två veckorna har jag besökt barnhemmet (the Village) några gånger. Kidsen (under 15 år) bor som sagt på barnhemmet en timme ifrån skolan där jag bor. Med en skolbuss kommer de hit varje morgon och åker härifrån varje eftermiddag. Så förra vecka hakade jag på bussen ut dit, sov på en soffa och tog bussen tillbaka på morgonen.

En helt annan känsla att vara där. Att sitta med barnen i knäet på bussen, samma barn som jag försöker få att sitta stilla på sina platser under dagarna. Att leka med dem i gräset där de bor, kramas och äta tillsammans. Helt klart en annorlunda känsla.

Och jag gillar den. Får mig att på ett sätt känna att jag hellre hade bott där ute. Öppet landskap. Frihet. Kossor och hästar. Lek med barnen och inte bara tillrättavisning. Vackert är det också.


Men det finns alltid en annan sida av myntet. Att vara runt kidsen 24/7 hade kanske varit alltför påfrestande med det behovet jag känner att jag har just nu, att få tid att reflektera, läsa och skriva. Kan bara konstatera att det är något speciellt att ha så pass lite social input i och med att inga andra volontärer bor där jag bor. Men det kanske är vad jag behöver. Jag vet inte.

Hursomhelst är det roligt när saker händer och förra veckan åkte jag och Mercedes (en av voluntärerna) till en fotbollsmatch då två av pojkarna jag bor med spelade. Uppskattade dels matchen, men också att få prata med en vuxen (haha) och utbyta lite tankar 🙂


Förra helgen var det även födelsedagskalas gånger två, då en tjej på skolan bjöd in sin klass + lärarna till hennes makalöst satsiga 16-årskalas. Definitivt en märklig upplevelse att se hur mycket ståhej som ordnats, se dem dansa en valsliknande traditionell dans och hugga in på cupcake-bordet 🙂 En utav de viktigaste programpunkterna var när hennes pappa skulle ta av henne skorna och sätta på ett par högklackade skor och när mamman skulle sätta på henne en tiara, allt detta för att symbolisera att deras barn nu blivit en ungdom 🙂 Haha! Ja, ni hör, satsigt!


På söndag eftermiddag sen var det dags för kalas för alla barnen som fyllt år under januari till mars. Så vi åkte ut till barnhemmet igen där vi lekte med barnen och sen firade med presentutdelning och tårta 🙂


Sen har alltså ytterligare en skolvecka passerat och om jag ska bedöma energinivån på barnen utifrån den här bilden så har det varit en tuff vecka 😉


Men skenet bedrar kan jag säga. Eller kanske snarare på grund av hur intensiva de är så kan ni förstå att de tuppar av framåt slutet av dagen. Sista timmen är alltid ett kaos och barnen är överallt och ingenstans 🙂 Som här till exempel, under fredagseftermiddagen!


Lördag eftermiddag nu och ikväll ska jag gå till kyrkan 🙂 Kyrka även imorgon förmiddag och sen tar jag nog killarna till stranden under eftermiddagen tror jag 🙂 That’s all for now!

Lördagsmys delux

Publicerad den av
2

Har en riktig slappdag idag då regnet öser ner och intensiviteten varit hög under veckan. Sov till närmare 11 imorse och har därefter stannat i sängen och läst, pratat med familjen och filosoferat. Igårkväll åkte vi volontärer bort till en restaurang en bit härifrån och åt middag ihop. Det fick avsluta en som sagt intensiv vecka inne hos förstaklassarna. 25 stycken allt annat än lugna elever som bokstavligen behöver klistras fast i sina stolar för att de ska stanna där och kunna koncentrera sig längre än 2 minuter. Haha 😉 Men nog är de söta, så frustrationen passerar en rätt snabbt ändå 🙂


Inne hos förstaklassarna kommer jag befinna mig resten av tiden här om jag inte behöver vikariera för någon lärare som är sjuk eller så. 5 tillfällen i veckan kommer jag dock att smita ut därifrån för att vid varje tillfälle ha 1 timmes lektion på annat håll. 2 timmar undervisar jag i engelska i en andraklass och 3 timmar undervisar jag biologi (människokroppen) i en elva. Så under de timmarna får jag en ”paus” från de spralliga ettorna 🙂

Förra helgen spenderade jag hela lördagen på det privata sjukhuset en bit härifrån. Känslan att sätta på sig scrubs igen, klämma på några magar, assistera vid suturering och lyssna på några hjärtan och lungor gav absolut härliga minnen och gör att jag längtar tillbaka till mina hoods. Är taggad på att fortsätta plugga i höst med andra ord 🙂 Sen var dock antalet patienter vi hade inte den högsta siffran direkt och jag blev mest en svans efter läkaren, lyssnade på patientsamtalen och diskuterade fallen därefter. Så min förhoppning att kunna hjälpa till inföll inte direkt. Därav kände jag inte att det var en dundersuccé att gå dit, även om känslan att ”vara tillbaka” gladde mig 🙂


Så jag får se om jag går tillbaka dit nästa vecka kanske eller om jag gör ett försök att ta mig in på det publika sjukhuset där patienttrycket är något högre. Vi får se 🙂

Helgen var en dag längre förra veckan då vi även var lediga under måndagen. Och solen sken, så under söndagseftermiddagen tog jag med mig pojkarna (eller de tog med mig) och vi gick bort till en strand 10 minuters promenad härifrån 🙂 Där spelade vi fotboll, badade och hängde i några timmar 🙂


Lördag idag. Om 6 veckor har jag bokat en flygbiljett till Chile, där Liz bor och dit även amerikanerna kommer för en reunion 🙂 Även om jag njuter här ser jag fram emot det nått enormt! Sen har jag en annan rolig nyhet. Har nämligen bokat mina (svindyra) biljetter hem till Sverige och är tillbaka den 25 maj 🙂 Can’t wait att vara tillbaka där efter 8 månader utomlands!

Ses då! 🙂

Lågstadielivet

Publicerad den av
Svara

Fredag eftermiddag och jag har slagit mig ner på ”Fun Café” som ligger bara ett stenkast ifrån där jag bor. Promenerade hit efter skolan idag då jag kände att jag behövde ett litet miljöombyte. Nog för att jag alltid är rätt trött efter mina heldagar på skolan och att det därför blivit en vana att kraschlanda i fotöljen på mitt rum med en kaffekopp och ett äpple som eftermiddagsfika. Men nu är det helg och jag kände för att ta mig ut lite. Så jag promenerade 100 meter. Bra va? Haha 😉


De sista två dagarna denna vecka har jag vikarierat för Mr. Chris och därigenom haft hand om hans fjärdeklassare. 19 stycken underbara små liv som faktiskt uppfört sig riktigt bra dessa två dagar, även om jag fått säga till dem på skarpen nån gång här och där. Under dessa två dagar har vi haft både Language Arts (engelska), Naturkunskap, Matte och Fonetik. Vi har lärt oss om vattnets kretslopp, arbetat med subtraktion av bråk, läst berättelsen om Paul Bunyard och övat vår läsförståelse och arbetat med oregelbundna verb. Riktigt skoj måste jag säga att det har varit att haft hand om dem 🙂


Jag skulle ha tagit hand om dem även på måndag om det inte vore så att det är val här i landet på söndag och att alla skolor i landet därför stänger ner under måndagen, dagen efter valet, inte logiskt, men så är det.

Så istället för skola på måndag får jag nu en långhelg. Imorgon ska jag göra en dag på sjukhuset (ej kliniken) som ligger typ 300 meter härifrån. Där ska jag svansa efter någon läkare verkar det som. Bara känslan att kliva in på ett sjukhus när jag var där häromveckan gjorde mig glad, så jag hoppas det får den effekten imorgon också 🙂

Sen får vi se! Lär nog bli ett besök till här på caféet 😉 Känner mig döstressad…not! #lugnalivet

En helg i ”el Paraiso”

Publicerad den av
Svara

En vecka senare och det är fredag igen. Jag sitter på skolan och har precis skickat iväg mina elever till dataundervisningen och andas ut lite efter att ha skickat två elever till rektorn då de rivit ur sidor ur varandras böcker. Ja, ni hör, det är barn jag jobbar med, och dessutom går de i andra klass. Man både älskar dem och drar en lång suck emellanåt.

Torsdag och fredag vikarierar jag för deras klasslärare som är borta. Hon lämnade mig med totalt 7 stycken examensprov att göra tillsammans med hennes elever. Ni förstår nog att mina elever älskat mig dessa två dagar, eller hur? Haha 😉

Igår betedde de sig dock som ljus. Allt började med att vi fick ha en jätterolig idrottslektion tillsammans direkt på morgonen. De älskade mina lekar som jag förberett. Sen satt de tysta och genomförde gårdagens 3 prov innan de sen lyssnade noggrant på min genomgång av addition inför dagens matteprov.


Idag, fredag, var det som sagt en annan stämning i klassrummet. Skrik, spring, bråk och noll lydnad. Så att få dem att sitta stilla och göra sina prov och sen när de var klara respektera dem som fortfarande satt och skrev, var utan tvekan en utmaning. Det slutade som sagt med att jag skickade två stycken till rektorn. Suck!

Under inledningen av denna vecka, måndag till onsdag, blev min roll som allt-i-allo än mer tydlig. Jag befann mig totalt i sju olika klasser; undervisade om ”Norrsken” för en tredjeklassare, höll i en frågestund om cancer i en niondeklass, hjälpte till inne i första klass (där jag även ska börja jobba på heltid om 2 veckor), höll i en idrottslektion för andraklassare och hjälpte till med fysik, matte och kemi hos åttorna, tiondeklassarna och elvorna.


Ja, haha, jag är verkligen allt-i-allo på det här stället. Och jag trivs! Men från och med nästa vecka blir det lite mer ordning. Då ska jag börja undervisa i människans biologi 3 lektioner i veckan för tiondeklassarna, ha hand om 2 lektioner i engelska i den andraklass jag varit i nu och under resterande tid assistera inne hos förstaklassarna. Från och med den 19 mars ska jag börja arbete där inne på heltid då deras nuvarande hjälplärare försvinner.

Utöver detta kommer jag även fungera som vikarie om någon är sjuk eller borta. Torsdag till måndag nästa vecka har jag redan inbokat att jag ska vara i fjärde klass då deras lärare far tillbaka till USA över helgen.

Ja, typ så. Kanske inte var döintressant för er direkt att få koll på exakt vad jag gör, men nu blev det nedskrivet i alla fall, kanske mest för min egen skull, haha! Förlåt!

Förra helgen var det ju min 25-årsdag och det var minsann väldigt speciellt att fira den här i Honduras. Efter att ha ätit lite halv-skräpigt under lördagen vaknade jag med diarré. Men jag löste det med ett 10-tal toabesök där på morgonen innan jag duschade och gick till kyrkan. Där gick vi volontärer sedan i vanlig ordning bort till caféet, där jag blev bjuden på kaffe. And that’s it, trodde jag. Jag menar, jag hade varit här i 1 vecka bara och det var inte direkt så att hela placet visste om att det var min 25-års dag. Nu är det väl inte så heller att jag normalt sett förväntar mig massa överraskningar på min födelsedag, men om jag i vanliga fall har låga förväntningar, existerade dem knappt denna gång 😉

Jag var därför helt fine med att gå tillbaka till mitt rum efter kyrkan, få prata med min familj och några vänner som ringde och bara ta det lugnt. Framåt kvällen knackade det dock på dörren och Mercedes, Nicole (två utav volontärtjejerna) samt Mary (grundaren) överraskade mig med en stor tårta med tända ljus tillsammans med pojkarna. Så de stämde alla in i en födelsedagstrudilutt och delade sedan på tårtan och massa Coca Cola 🙂


…och fyller man år i Honduras kan man förvänta sig bli utsatt för den något knasiga, men roliga hondurianska traditionen att få ägg och mjöl i håret. Så när jag skulle gå ut ifrån köket efter att ha firat med kaka blev jag ”anfallen” bakifrån och två ägg knäcktes i huvudet varpå en utav killarna sedan pudrade mig rejält med mjöl, haha 😉


•••

Låt mig hoppa fram i tiden igen. Det där hände förra helgen som sagt. Och ovanstående del av blogginlägget skrev jag i fredags, men nu är det söndag kväll och jag har precis kommit hem till mitt rum efter en helg på ett resort-hotell 20 minuter härifrån. Där har vi voluntärer befunnit oss sedan i fredags eftermiddag till idag och bara slappat, spelat sällskapsspel, ätit gott och provat alla möjliga typer av smaskiga juice-drycker, solat och badat och umgåtts.

Detta var ett perfekt tillfälle för mig att få lära känna gänget lite djupare, att få tid att hänga utanför skolan och samtidigt få reda på massa mer om arbetet som jag nu är en del av här nere. 7 amerikaner, en hondurian och jag, ”svensken” 😉


Personligen var det en dröm att få duscha i varmvatten. Nog för att Honduras är döhett och att en uppfriskande kalldusch är nice också, men efter att inte ha duschat i varmvatten på 3 månader njöt jag rejält att ta en lång dusch innan jag gick och la mig både i fredags och igår 🙂

Idag kom Mary (grundaren), hennes man och Amy (direktorn) ut och åt lunch med oss på hotellet innan de skjutsade oss tillbaka. Under lunchen och på väg hem fick jag lyssna till Mary som berättade massor om hur allting startade, om de första barnen de tog emot som nu är vuxna, om hur Gud har gjort mirakel genom åren och utrustat dem med både land och ofattbara donationssummor, hur olika personer välsignat projektet på olika sätt och vilka visioner och planer som finns framöver. Hela detta samtal berörde mig djupt. Blir så imponerad, varm i hjärtat, tacksam att få vara en del av detta, inspirerad till att bidra mer samtidigt som jag får drömmar om att på andra sätt kunna se Gud göra något liknande eller helt annat genom mig.

Nu har jag kommit tillbaka till mitt lilla rum och till pojkarna som jag strax ska käka middag tillsammans med. Maten här är för övrigt en välsignelse. Det låter inte som det roligaste, men det är verkligen supergott. Vi äter tortillas varje dag tillsammans med bönor som tillagas på olika sätt. Jag har aldrig varit något fan av bönor, men dessa älskar jag (tror de tillagar dem i mycket fett, haha) 😉


Vill avsluta detta inlägg med en liten tanke som jag fick under tiden jag låg på stranden och solade i helgen. Jag är som sagt tacksam för att jag fick detta tillfälle i helgen att lära känna dem andra voluntärerna lite bättre. Socialt måste jag så här efter 2 veckor faktiskt säga att det är lite fattigt på den fronten här nere. Vi är 4 voluntärer i 20+-åldern, varav jag är den enda killen. Därutöver är det en voluntärfamilj (mamma+pappa+två söner) + några hondrianer. Ingen utav de andra voluntärerna bor här vid skolan, vilket gör det sociala livet utanför skolan lite dött. Å andra sidan ger det mig mycket tid att reflektera, läsa, skriva, tänka och vila, vilket jag insåg i helgen är något jag tror jag verkligen behöver under den här tiden.

Gud har gjort oerhört mycket i mitt liv under de senaste 5 månaderna och jag har inte riktigt haft möjlighet att tänka igenom, reflektera och skriva ner allting. Därför är jag glad att jag får den möjligheten nu. Och jag tror exakt det är vad Gud vill att jag ska använda den tiden till också. Han känner ju mig utan och innan och vet att om det skulle vara ett skönt gäng som ville hänga varje kväll hade jag inte varit sen till att tacka ja, vilket inte hade gett mig den möjligheten till reflektion och skrivande som jag får nu.

Livet fortsätter rullande här borta med andra ord 🙂 Vi säger så!

En vecka med kidsen

Publicerad den av
Svara

Fredag kväll och jag ligger halvt utslagen i min säng med en chipspåse och CocaCola (no judgment). Inser att det är precis en vecka sedan jag anlände hit till Puerto Cortés, Honduras, och överraskades med detta 5-stjärniga (läs: över förväntan) rum. Och det har minst sagt varit en intressant första vecka.

Skolan har startat 07.30 varje morgon och slutat 14.30. 7 timmars jobb med andra ord och sedan har jag haft resten av eftermiddagarna och kvällarna helt lediga. Låter kanske soft, men låt mig förklara varför bilden här nedan beskriver mina kvällsaktiviteter under denna vecka.


Mina 3 första dagar arbetade jag i Miss Nancy’s klassrum tillsammans med hennes 26 tredjeklassare. Min uppgift var att se till att alla barn satt på sina stolar, hade sina pennor vässade och faktiskt hängde med på tavlan så att Miss Nancy kunde fokusera på att undervisa. Detta var allt annat än en enkel uppgift:

  • ”Mr Markus! Jag behöver gå på toaletten”
  • ”Jag glömde min bok hemma”
  • ”Kan vi leka en lek Mr Markus?”
  • ”Vad är den där knölen du har på halsen Mr Markus?”
  • ”Min favoritfärg är rosa”
  • ”Ah, jag orkar inte mer!”

Det där sista exemplet var ingenting de sa direkt, utan något de istället tydligt visade med sina handlingar. Ibland gick det så långt att jag undrade om någon bokstavligt talat hällt ut en myrstack i byxorna på dem. Haha!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig var irriterad på dem, men en lika stor lögn vore det om jag sa att jag inte tyckte om dem. För trots att Anticimex borde ta sig an detta saneringprojekt och rensa ur myrorna i byxorna deras, fyllde dem mig med så mycket kärlek under de här dagarna. Varje morgon jag klev in i klassrummet, faktiskt varje liten stund jag varit iväg och sen kom tillbaka (ja, likt en hund), kom de springandes mot mig och kramade om mig samtidigt som de jublade: ”Mr Markus!” Hur mycket glädje ger inte något sådant?


Jag trodde att jag skulle arbeta i denna tredjeklass tillsammans med Miss Nancy hela veckan, men på torsdag morgon när jag kom till skolan fick jag veta att Miss Carlene var sjuk och kunde inte ta hand om sina andraklassare. Så deras lärare under dessa två dagar fick bli jag 🙂

Och det var exakt lika mycket till ett ”inhoppande” som det låter. 5 minuter efter att jag fick nyheten stod jag framför dem och skulle hålla i deras första lektion. Det fick bli engelska och stavning med utgångspunkt ifrån ett papper som jag fått tillsammans med nyheten.

Jag överlevde första timmen och därefter fick jag en 30 minuters rast på mig att fundera ut och planera resten av dagen. Det visade sig att de skulle ha ”Mid-Term-exams” under fredagen, så torsdagen gick ut på att förbereda dem inför dagens prov. Och jag tror jag gjorde ett hyfsat bra jobb efter att ha slängt ett öga på deras svar i rättningshögen som nu ligger på mitt skrivbord.

Helt slut och med en aningens lättnadskänsla nu, men ändå så glad att jag fick denna möjlighet!

Idag var också WH2HCV’s grundare tillbaka och jag fick äran att krama om henne och hälsa henne välkommen åter. Mary Frenter, som hon heter, verkar vara en klippa och våra få minuters konversation fyllde mig med så mycket kärlek till den här organisationen.

Vi får se vad som blir min uppgift här nu  framöver. Mary behövde lite tid att fundera ut ett schema åt mig, vilket inte var det enklaste sa hon tillsammans med ett skratt, då hon önskade att jag kunde dela upp mig i 4 personer. Behovet är stort här och jag kommer hjälpa till där det behövs. Förmodligen kommer jag inte att ha någon specifik klasstillhörighet, utan snarare fungera som generell engelsklärare och undervisa i olika klasser. Därtill ska jag även hoppa in och jobba en del på kliniken.

Men jag och Mary ska ha ett möte nu på söndag och fundera ut läget! Ser fram emot det 🙂

Först väntar en helg som imorgon ska spenderas i San Pedro Sula tillsammans med de andra volontärerna. Sen har jag hört en fågel viska i mitt öra att någon visst fyller 25 år på söndag. Hm, vad är väl en födelsedag i Honduras? Annorlunda, om inte annat!

Flyget tog mig till HIMLEN

Publicerad den av
Svara

Det är med en sådan frid som jag slår mig ner i mitt rums (läs: min egen) fåtölj här i Honduras. Glädjen när jag i fredags anlände till stället där jag ska bo de kommande månaderna fick mig att gråta en skvätt. Är inte tacksamhet typ den skönaste känslan?

Graduation. Ett kapitel som avslutades i torsdags. Wow. 5 månader passerade snabbare än jag hade förväntat mig. Om jag å andra sidan dissekerar upp tiden och tänker på allt vi fick vara med om känns 5 månader nästan som kort tid. Tidsperspektiv kan göra en snurrig ibland.

Graduation som sagt. Ett kapitel som avslutades. Efter två hektiska dagar med debrief var vi i torsdags lediga och ville därför suga ur det sista av solen och värmen. Så vi var några som klev upp och såg soluppgången för att sedan spendera några timmar på stranden. Det där med att bränna sig sista dagen börjar kännas som en klassiker.


Framåt kvällen sedan började vänner, familjemedlemmar och andra bekanta till dominikanerna att anlända till basen och kvällen bjöd sedan på middag, tal, lovsång, bön, certifikatutdelning, fotografering och massa kramar. Det var svårt att ta in att vi avslutade våra 5 månader tillsammans och att vi dagen därefter skulle säga hejdå på riktigt.

Så skumt, samtidigt som det är så naturligt, med människor som blir en viktig del av ens liv för en kort tid och som man sedan kanske aldrig mer kommer att träffa. Vill givetvis tänka att vi alla kommer ses på nytt, men ser mig inte återvända till Dominikanska Republiken än på ett tag. Ni fattar. Skum känsla helt enkelt.

  

Därför föll det faktiskt någon tår när vi sedan kramades för en sista gång på fredagen och tog farväl av varandra. Tillsammans med amerikanerna såg vi dock till att dra ut på avskedet till sista sekund. Våra flyg lämnade DR i princip samtidigt så vi kunde gå igenom säkerhetskontrollen och vandra omkring i tax-free-shoppen tillsammans och de lämnade sedan av mig i boarding-kön vid min gate, haha! 😉


Att kliva på flyget då kändes väldigt tudelat. Jag var taggad för Honduras, absolut, men samtidigt väldigt nöjd med tiden i DR. Att då se och höra hur glada alla andra var för att få åka hem påverkade mig givetvis och fick mig att känna mig lite ”left behind” på flyget.

Känslan höll dock inte i sig länge. Så fort jag landade i San Pedro Sula, Honduras, några timmar senare kände jag mig redo för nya äventyr. Och där väntade en STOR välsignelse!

3 mycket trevliga, inspirerande och energifyllda människor hämtade mig på flygplatsen för att ta mig den dryga timmens bilfärd till Puerto Cortés, där organisationens hjärta befinner sig. Under resan bombarderade jag dem med frågor och inspirerade och glada svarade de mig och la själva till mer därtill. Heart to Heart Children’s Village (H2HCV) är en bra mycket större organisation än jag hade föreställt mig på egen hand. Här är lite fakta som jag fått reda på hittills:

  • I Puerto Cortés bedrift en bilingual skola med dryga 300 elever. Undervisningen sker mestadels på engelska för att barnen ska få en bra utbildning och goda möjligheter att sedan kunna studera vidare på något engelskspråkigt univertitet (exempelvis i USA).
  • Utav de 300 elever utgörs 105 utav barn vars vårdnadshavare är organisationen själv. De 200 andra tillhör honduranska familjer som valt att placera sina barn på denna privata skola med gott rykte.
  • Kloss i kloss med skolan ligger en vårdcentralslik klinik som är öppen dygnet runt och där läkare och sjuksköterskor som är anställda av H2HCV arbetar med att ta hand om primärvårdsliknande fall.
  • 25 minuter ifrån skolan ligger barnhemmet där alla flickor och pojkar under 15 år bor och tas omhand av husmödrar och husfadrar som jobbar där. Under veckodagarna transporterar en stor skolbuss in alla barn till Puerto Cortés för att ta dem till skolan.
  • Kloss i kloss med skolan ligger också en byggnad där bland annat jag bor. Här bor även 18 barnhemspojkar som vuxit upp på barnhemmet, men som nu när de blivit över 15 år fått flytta in hit och ta hand om sig själva lite mer. Här sover de i sovsalar, har ett gemensamt kök där de under helgerna är ansvariga att laga mat ihop och de har även ett stort vardagsrum med en tv där de hänger en hel del.
  • 10 minuter härifrån har alla tjejer som är över 15 år en liknande byggnad där de kvinnliga volontärerna också bor.

– Jag visste att jag skulle bo nära skolan.

– Jag visste även att jag skulle bo tillsammans med de äldre killarna och laga mat och äta tillsammans med dem.

– Att jag skulle anlända hit och få ett helt eget rum hade jag dock inte räknat med.

WOW! Det var närmast en himmelsk känsla att kliva in i mitt rum och titta mig omkring och ta in att allt detta var mitt eget. Jag har exempelvis en stor 120cm-säng, air condition, WiFi, mikrovågsugn, kylskåp, skrivbord, garderober att hänga in mina kläder i, ett skrivbord, en fåtölj, en tvättställning, en egen toalett med dusch, två fläktar, massa rengöringsprylar för att städa och en kaffemaskin; jag känner mig SÅ välsignad!

 

Det gjorde mig SÅ glad att efter 5 månader kunna packa upp min resväska och hänga in mina kläder i en garderob till exempel. För att inte tala om att kliva in i duschen och veta att ingen väntar på mig utanför för att jag ska bli klar. Att kunna shoppa lite Cola, äpplen, juice och yoghurt och ställa in det i ett eget kylskåp. Tacksamheten är enorm!

Här har jag nu i två dagar fått komma i ordning. Jag har packat upp alla mina saker, utnyttjat tvättmaskinen och lärt känna killarna genom matlagning och häng i vardagsrummet. Igår förmiddag tog jag mig även ut till barnhemmet, där jag överväldigades av kärlek när jag så fort jag klev ur bilen hade ett 20-tal barn kramades och hoppandes runt mina långa ben.

Barnhemmet är en cool story i sig. 2002 upplevde en gammal rik honduran att han skulle donera hela sitt land till en kristen organisation. Så ett område på 8 hektar donerades då till H2HCV, där de nu bedriver ett barnhem. Tre stora byggnader finns där, där pojkarna och tjejerna bor i separata byggnader och i den tredje byggnaden bor några volontärfamiljer.

Området har en hel del planteringsprojekt för att odla och producera sin egen mat. I varje byggnad jobbar volontärer med att laga mat och ta hand om barnen och under veckodagarna transporteras dem alltså in till Puerto Cortés för att gå till skolan.

Här är några bilder från barnhemmet:


Här är skolan respektive kliniken:


Och här är byggnaden som jag och killarna bor i:


Lördagskvällar har organisationens egna kyrka även gudstjänster, så dit begav jag mig igårkväll tillsammans med killarna. Söndagsmorgnar har alla barn sedan söndagsskola i kyrkan så imorse följde jag dem även dit för att vara med dem där. Vi volontärer passade då dock på att bege oss till ett café i närheten för att ha ett eget litet bibelstudium 🙂

”Följa med hit och gå med killarna dit” kommer bli en återkommande mening. Att vandra omkring på egen hand här i Puerto Cortés är inget att rekommendera nämligen. I Honduras sker 19 mord dagligen och kriminaliteten är hög. Så även om jag känner mig mer än trygg mitt på dagen i strålande solsken att vandra 50 meter till en stor Supermarket som ligger kloss i kloss med där jag bor, är detta alltså förbjudet. Jag måste alltid ta med mig någon av killarna för att inte vandra omkring ensam. Känns helt rimligt dock och vetskapen om den höga kriminaliteten gör mig inte rädd, utan får mig bara att känna respekt inför de regler som organisationen satt upp.

Generellt sätt har det varit en fröjd under de här två första dagarna att bara få haka på och se hur välfungerande mycket tycks vara. Detta gör mig än mer taggad för att börja jobba imorgon.

Imorgon gör jag alltså min första dag som lärarassistent på skolan. Jag ska hjälpa Miss Nancy med hennes tredjeklassare. Hon har tydligen hand om 26 stycken 10-åringar och behöver hjälp att få ordning på dem i klassrummet så att hon kan fokusera på att undervisa dem. Så det ska jag göra första veckan nu. Sen får vi se. På torsdag kommer grundaren Mary Frenter hit, som varit hemma i USA i några veckor, och då ska vi ha ett möte om min kommande tid som volontär här, vad mer exakt blir min roll under den här tiden. Spännande!

Än så länge känns allting alltså på topp! Den honduranska hettan gör mig än mer tacksam åt min air condition på rummet. Killarna skrattar något åt mina återkommande kommentarer om hur varmt det är och svarar mig med ett leende på läpparna att ”varmare ska det bli”. Tydligen kommer den nuvarande 30-gradiga värmen att stiga till närmare 40 grader framåt april. Själv hoppas jag på att jag är något mer adapterad vid det laget.

That’s all for now! Kram på er!

Sluttampen

Publicerad den av
Svara

”Tiden flyger” börjar bli ett något överanvänt uttryck, men oavsett är det exakt vad som sker här borta. IMORGON har vi vår graduation och sen på fredag flyger jag vidare till Honduras. Galet värre!

Efter veckan vi spenderade i San Fransisco begav vi oss ut till kusten i norra delen av landet för att genomföra vår sista vecka av outreach i en by som hette Nagua. Det var minst sagt en utmanande vecka då vi alla var sååå trötta, lessa över snabbmat och ont om utrymme och minst sagt redo att avsluta detta kapitel. Men vi bet i och dagarna såg väldigt lika ut; husbesök för att bjuda in till kvällens möte och sedan street meeting varje kväll 🙂 Olika draman, vittnesbörd, predikan och danser……känns det bekant?


Under lördagen hade vi en dag off och begav oss till en flod en bit bort, där vi badade, solade och några fångade krabbor som de sedan grillade, haha!


I måndags tog vi sedan bussen tillbaka till basen i San Pedro och lyckliga var vi alla när vi anlände, fick duscha, tvätta och se solen efter några dagars regn 🙂


Här på basen har vi nu sedan haft ”debrief” i två dagar, varunder vi har reflekterat över de senaste 5 månaderna och allt vi varit med om och som Gud har gjort i våra liv. Vi har även tagit tid för att reda ut några missförstånd inom gruppen, alla har fått dela sina känslor och det som de upplevt, rett ut konflikter och förlåtit varandra 🙂 En väldigt viktig del med andra ord! Och häftigt att få höra, se och få bevis på allt som Gud har arbetat med i var och en av oss.

Ett speciellt ögonblick var exempelvis när vi öppnade ett brev som vi alla hade skrivit individuellt till sig själva en vecka in i DTS, alltså bra precis för 5 månader sedan. Jag hade helt glömt bort vad jag skrivit däri, men att se de önskningar jag hade inför den här tiden och nu sitta här och se hur trofast Gud varit är verkligen ett vittnesbörd som jag kommer bära med mig 🙂


…och icke att förglömma; vi har firat ALLA HJÄRTANS DAG ❤ Med pannkakor, frukt och kärlek 🙂


Nu väntar som sagt graduation imorgon och sen blir det nya äventyr och utmaningar i Honduras. Känner mig tacksam över den här tiden och kan inte riktigt ta in att jag ska ge mig ut på egen hand igen. Skumt att lämna detta som varit mitt hem nu den senaste tiden. Lämna människor som blivit mina vänner. Men jag har hopp om att Gud har spännande planer för min tid i Honduras också 🙂

Peace out så länge!

En hälsning från San Francisco :)

Publicerad den av
Svara

Nej, vi har inte fastnat i USA på vägen hem ifrån Indien, utan är tillbaka i Dominikanska Republiken och befinner oss i en stad med samma namn som den något mer berömda staden i USA. Men här är vi i alla fall och har snart genomfört en utav våra två sista veckor av vår outreach under vår DTS. Om vå veckor befinner jag mig i Honduras, sjukt!

Den 3 dygn långa resan från Indien tillbaka till basen i San Pedro gick fint. Väldigt lång dock. Först flyg till Hyderabab, sen till Dubai, därefter till Boston och sen till slut till Santo Domingo i DR. Men tillbaka kom vi helskinnade och anlände till basen tidigt på lördag morgon för en vecka sedan.


Redan på söndag sen åkte vi vidare till en stad i norra delen av landet där vi nu den senaste veckan har genomfört en hel del olika ministries i. Två olika skolbesök där vi i grupper om 3 personer improviserade ihop en två timmars lång lektion för barnen med draman, sånger och lekar 🙂 Vi har vandrat omkring och besökt familjer och delat ut biblar, gjort en visit på ett sjukhus här i staden och mött patienter som vi välsignat med ett ord och en bön samt haft hand om olika gudstjänster i olika kyrkor 🙂

Vårt boende är kanske den störta utmaningen under den här veckan. Vi bor nämligen 17 stycken i en lägenhet som är lika stor som vår lägenhet i Uppsala. Endast en toalett på 17 stycken. Hjälp! Får alla 5 minuter var tar det ändå 1 timme och 25 minuter innan alla är färdiga 😉

Men det funkar ändå helt okej och vi har en väldigt fin park alldeles utanför lägenheten som vi utnyttjar till att andas, återhämta oss och komma ifrån trängseln lite 🙂

Här är vi tills på måndag innan vi åker vidare till en annan stad för att vara där i en vecka och sen tillbaka till basen i San Pedro i 4 dagar and that’s it 🙂 Tiden flyger nu!

Our last days

Publicerad den av
Svara

Tiden flyger och vår månad här i INDIEN har redan gått mot sitt slut. Igår gjorde vi vår sista dag fylld av ministries. Idag hade vi en sista dag som turister. Imorgon tar vi flyget tillbaka till Dominikanska Republiken.

De här sista dagarna bjöd på fler husbesök och vi ledde ett ungdomsmöte, en gudstjänst och hade en workshop i en kyrka här i närheten.


I måndags gjorde vi något riktigt roligt. Hela förmiddagen repade vi ihop 4 olika danser som vi sedan framträdde genom en flashmob på två olika stränder här i Vizag. För er som inte vet vad en flashmob är genomförs en dans på nått publikt ställe där fler och fler människor ansluter i dansen från publiken. Så tillsammans med några ifrån staffen tog vi med oss en stor högtalare, startade musiken på nått random ställe på stranden och började sedan dansa med fler och fler ifrån oss som anslöt allteftersom 🙂 Och helt sjukt vad mycket folk som närmade sig platsen för att titta. Filmklipp utlovas inom en oviss framtid, haha 😉


Idag har vi turistat som sagt och låt mig säga att dagen har gått i utsiktsplatsens tecken. Först besökte vi ett berg och fick en vacker vy ut över staden och havet för att sedan ta en linbana upp till ett annat berg för en annan vy ut över samma stad 🙂 Älskar verkligen utsiktsplatser och få njuta av att bara kolla!


Dagen bjöd även på en hel del shopping där energin sinade rejält bland tusentals människor, så tack och lov letade vi oss fram till ett magisk fik med drömmarnas tårtor och kaffe 🙂


Sjuk känsla att vi flyger tillbaka imorgon. Blandade känslor faktiskt. På ett sätt skulle jag kunna stanna här ett tag till. Andra känslor säger mig att jag är redo för nya äventyr. Men Dominikanska Republiken, haha, knäppt att återvända dit. Ska givetvis bli roligt att återförenas med hela gruppen igen. Där väntar 2 veckors outreach i en annan stad i landet innan vi har 4 dagars debrief på basen i San Pedro och därefter graduation och HEJDÅ! Som sagt, tiden flyger 😉

Maktlöshet och medlidande

Publicerad den av
Svara

Idag ställdes vi utan tvekan inför det hittills svåraste uppdraget, något som lämnat oss med en hel del djupa tankar och funderingar och en bomb av känslor.

Vi for nämligen in till ett utav de största sjukhusen här i staden för att möta människor, finnas där för dem och be tillsammans med dem. Tragedin vi mötte var dock ingen beredd på.

Vi kom fram till The Department of Plastic Surgery där vi i omgångar i grupper om 3 personer fick gå in till vad som trots röran ändå måste betraktas som en avdelning. Patienterna som låg utspridda där inne var alla svårt brännskadade. Aldrig hade jag förväntat mig att vi skulle få gå fram till sängkanten till patienter och se de syner vi fick se. Inlindade i gasbindor och med kroppar som fullständigt förvandlats av de explosioner som orsaksats av elskåp, gasspisar eller liknande mötte de våra blickar och krossade våra hjärtan. Att höra deras stories var än mer smärtsamt.

En berättelse som berörde mig mest berättades av föräldrarna till en 17-årig flicka. Flickans kropp var fullständigt sönderbränd och hon kunde inte öppna ögonen och var brännskadad på hela kroppen. Hennes föräldrar berättade att hon nyligen hade gift sig och att hon tillsammans med sin nyblivna man skulle tända gasspisen då den exploderade. Det nygifta paret brännskadades svårt och hennes man behandlas på något annat sjukhus här i landet.

Nog har jag träffat patienter via skolan med tragiska stories, men detta var utan tvekan en helt annat upplevelse. Det professionella perspektivet som läkarstudent och i lärande ställning var helt borta. Nu var jag där som Markus och med inget annat att komma med än ett medlidande och en bön. Och mitt hopp om att detta skänkte dem kärlek och värme ligger endast hos Gud.

Absurd upplevelse som fyller mig med mycket känslor här innan jag ska sova. Livet är verkligen orättvist!