Fysioterapi äger! På torsdag ska jag hurra och ropa för alla nyblivna fysioterapeuter som tar examen tillsammans med min älskade syster. Efter den här något traumatiska upplevelsen i Chile kommer jag vara gladast av alla att få säga grattis till dessa nyblivna stjärnor som ska få arbeta med patienter och se deras förbättring från ena dagen till den andra tack vare deras viktiga insats. HURRA till min syster tre dagar i förväg 🙂

Dagarna har trots allt passerat väldigt fort här borta i Santiago och jag har haft förmånen att få ha Liz här tillsammans med mig hela tiden samtidigt som jag kämpat på med fysioterapin två gånger om dagen 🙂 Och det har verkligen gått bättre och bättre för varje dag som gått. Nu kan jag promenera med skenan och kryckorna betydligt längre sträckor och upp- och nerför trapporna utan någon olidlig smärta. Det som stör mest just nu är snarare alla blåmärken jag har som gör väldigt ont när jag tvingas spänna på skenan över dem. Men själva knäet mår betydligt bättre och har svullnat av oerhört mycket 🙂

Själva såret kommer så småningom bli ett konstigt minne av denna knasiga händelse som jag ändå är hoppfull inför vad gott som kan komma ur den. Kommer som sagt bli en helt annan sommar än den jag hade tänkt mig, men det behöver inte betyda att den kommer bli sämre. Är som sagt förväntansfull vad som till slut kommer ur detta 🙂 Om inte annat kommer jag som läkare i framtiden verkligen kunna relatera till både smärtan och traumat som skapas i och med något sådant här. Absolut en erfarenhet rikare!

Nu har jag precis sagt adjö till min kära vän Liz som var tvungen att bege sig hem till Rancagua för jobb imorgon. Istället har hennes mamma kommit hit som nu är här med mig och hjälper mig med det sista, sover här och hjälper mig att ta mig iväg imorgon bitti. Chilenare alltså, vilken välsignelse de har varit under denna knasiga händelse 🙂 Är för evigt tacksam till Liz och hennes familj ❤

Tidigt imorgon kommer en taxi och hämtar mig och tar mig till flygplatsen där jag sen kommer få hjälp in till check-in-diskarna, lämna av min väska och sen boarda planet i business class för att kunna resa med benet utsträckt. Det blir en 14 timmars flygning till Paris och sen ett kort stopp där innan planet tar mig hem till Sverige 🙂 Efter 9 månader utomlands kommer jag då äntligen vara tillbaka på trygg mark igen 🙂 Längtar!

Torsdag. 25 maj. Idag skulle jag ha landat på svensk mark efter mina dryga 8 månader här på andra sidan jorden. Avslutningen blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Efter en helg i Pichilemu återvände vi till Rancagua under söndagskvällen tillsammans med Liz’s systerdotter som behövde vara där under måndagen. Hungriga och sugna på att hitta på nått kul tog vi oss ut i bilen för att ta oss till någon restaurang i närheten. Längs vägen körde vi förbi ett stort shoppingcenter där möjligheten fanns att åka skridskor på en inomhusrink. Kul va? Vilken bra idé? Varför inte? Så vi betalade för 30 minuter på isen och fick låna skridskor och klev ut på planen.

Vi hann dock inte längre än 2 minuter. Skridskorna var riktigt dåligt slipade och jag halkade runt som Bambi på hal is och skulle ha slutat med en gång. När jag vände tillbaka för att ta mig in igen halkade jag till och ramlade med all min tyngd på högra knäet som krossades och tackade för sig. Där blev jag liggandes på isen, tårarna sprutade med en gång och det gjorde väldans ont. Jag kände direkt att något var riktigt knasigt med knäskålen och lyckades kommunicera att ”mitt knä är trasigt”. Liz var lika chockad hon och ropade på hjälp, fick dit en bår och lyckades med några starka män som kom till undsättning bära in mig till ett rum i närheten.

Där var det sedan 20 minuters kaos. Telefoner som inte fungerade. Försäkringsnummer som snurrade i huvudet. Oerhörd smärta ifrån knäet som började svälla upp ordentligt under jeansen. Efter lite strul lyckades SOS international hänvisa mig till ett sjukhus som även Liz ville ta mig till som låg alldeles i närheten, Clinica Isamedica.

Tack vare några hjälpande händer och en rullstol som tack och lov fanns på plats lyckades vi ta mig ner till parkeringshuset och lasta in mig i baksätet i bilen. Sedan blev det full fart till akuten och där var det snabba puckar. In med smärtstillande och sen på bår till röntgen.

Även om jag kände att något var riktigt knasigt direkt när jag föll hade jag ändå hoppet uppe under röntgen att inget skulle vara skadat, att luxation skulle vara diagnosen och att det därför skulle gå att rätta till knäskålen så att den hamnade på rätt plats igen. Röntgenplåten talade dock sitt tydliga språk; Horisontell patellafraktur, frakturerad i huvudsakligen två delar, men med en undre del som krossats aningen mer.

Det förklarade varför jag låg där på båren och inte kunde röra benet. Förutom att givetvis smärtan var olidlig vid förflyttning fanns det inte längre någon kontakt mellan lårets muskler och smalbenet som möjliggjorde flexion. Detta är också anledningen varför en sådan här fraktur inte går att lösa på något annat sätt än med en akut operation.

Så det blev beskedet där på akutrummet sent under söndagskvällen. Jag behövde opereras och det akut. Men var? Hur? När? Jag vet inte hur många samtal som skedde hit och dit till SOS international, men massa strul och knas och tok hände där på akutrummet innan jag sen blev inlagd, fortfarande oklart om var jag skulle göra operationen. Under tiden svällde benet upp rejält och med jeansen uppklippta syntes hematomet mer och mer.

Blev inte mycket sömn den natten, utan istället fler telefonsamtal, en hel del tårar och massa is på knäet. Under morgonen sen hade en dansk läkare på SOS tagit på sig mitt fall och även han bedömde (förstås) att en kirurgi var nödvändig. Han kände dock inte till kliniken som jag befann mig på utan ville få mig förflyttad till huvudstaden och Clinica Alemana som även SOS hade en direkt kontakt till. Överflyttningen var dock enklare sagd än gjord och hela förmiddagen passerade innan det hela slutade med att jag hoppade in i baksätet på Liz bil igen och blev skjutsad av hennes farbror in till kliniken i Santiago.

En flod av tårar senare ankom jag till Clinica Alemana som gav ett oerhört tryggt intryck. Det faktum att Liz dessutom kände till kliniken som en utav Chiles absolut bästa lugnade mig givetvis också. Och där på traumaakuten märktes det väldigt snabbt att det var rena rama lyxkliniken jag kommit till. Allting var toppmodernt, en läkare kopplades till mitt fall på momangen och efter bara en kort liten stund fick jag åka på röntgen för att ta fler bilder. Allting gick väldigt smidigt med försäkringen och redan innan jag anlände till sjukhuset hade de fått betalning för operationen.

Så där på plats ordnades sedan allt. Tillsammans med Liz fick jag komma upp på avdelningen i ett privat patientrum med vacker utsikt och en stor bäddsoffa som hon kunde sova i. Personalen tog direkt hand om mig och pysslade om mig på ett utomordentligt vis. Senare under kvällen stod det klart att operationen skulle äga rum under tisdagsmorgonen klockan 8 och under måndagskvällen fick jag därför träffa båda kirurgerna som tillsammans skulle genomföra operationen, få se röntgenbilderna (som de hade i sina telefoner och skickade till mig via Whatsapp), och få förklarat hur allt skulle gå till.

Till slut kändes allting väldigt tryggt och jag kunde slappna av och fick även äta middag efter en stund på rummet. Än en gång stod det klart att det var rena lyxkliniken jag blivit inlagd på då sjukhusmaten bestod av en steak med smörstekta potatisar och en dunderfräsch sallad 🙂 Som jag njöt av den middagen och skrattade och hade det trevligt med Liz 🙂

Tisdagsmorgonen var givetvis lite nervös, men jag hade en fin stund tillsammans med Liz och hann även prata en snabbis med mammsen och pappsen innan de rullade iväg mig till operationssalen. Sen är allt svart mellan 08.30 och 12.30. Jag har inget minne alls av att de väckte upp mig där inne i operationssalen när allt var klart utan det första jag minns är uppvaket och att jag förvånades av att jag inte hade mer ont i halsen efter att ha haft en slang ner där.

Känslan var något omtöcknande. Högerbenet var inlindat och kopplat till någon cool ismaskin och fixerad i en skena som hindrade flexion. Jag var halvt drogad och yrade omkring i tankarna sen inne på rummet tillsammans med Liz.

Under kvällen sedan fick jag besök av Liz’s föräldrar som tagit bussen ifrån Rancagua för att vara med mig under kvällen 🙂 Liz var tvungen att ta sig hem tillsammans med sin pappa för att kunna jobba under onsdagen och torsdagen (då hon redan missat tisdagen i och med operationen), men ensam blev jag inte då min chilenska mamma stannade kvar över natten 🙂

Nog för att sociala medier idag gör kontakten med nära och kära möjlig trots långa avstånd är det givetvis tufft att vara här på andra sidan jorden och gå igenom detta ”utan” min familj. Därför har det betytt så oerhört mycket att Liz och hennes familj tagit hand om mig så mycket 🙂

Igår var Liz mamma här hela dagen och fick då bevittna en riktig bergodalbana. Morgonen var nämligen hemsk. Hade väldigt ont och var tvungen att genomföra mitt första träningspass tillsammans med fysioterapeuten och mitt första försök att ta mig upp ur sängen efter operationen. Och allt gjorde så ont. Dessutom fungerade inte kommunikationen mellan hjärnan och mina muskler i benet så det var som att jag inte visste hur jag skulle lyfta på benet och hade glömt bort hur man går normalt. Fruktansvärt psykologiskt och jag hamnade i sängen gråtandes ett tag därefter. Tacka vet jag min chilenska mamma som kunde krama om mig och byta näsdukar och under eftermiddagen fick jag även gråta ut i telefonen med mamma och pappa och sen även med Emma. Mera smärtstillande och sen var jag taggad igen på eftermiddagen för mera träning med fysioterapeuten. Och då gick det tio gånger bättre. Med hjälp tog jag mig upp på benen och kunde sedan promenera med kryckorna en tur fram och tillbaka till toan. Detta var oerhört stärkande för självförtroendet 🙂

Under gårdagen var jag även på kontrollröntgen och konstaterade att allt såg bra ut och att skruvarna och ståltrådarna placerats som de skulle 🙂

Idag, torsdag, har jag haft Liz’s mamma fortsatt här tillsammans med mig. Och idag har varit en helt annan dag. Mera fysioterapi som idag gått så mycket bättre 🙂 Har lärt mig att promenera (och inte bara kliva fram) med kryckorna och har gjort två svängar ute i korridoren. Har även tagit mig upp två gånger för att gå på toa, med hjälp förstås, men ändå 🙂

I eftermiddags sa jag adjöken till Liz’s mamma som åkte tillbaka till Rancagua och nu spenderar jag kvällen själv här i mitt patientrum. Har varit i kontakt med min danske läkare på SOS som även talat med kirurgerna här och det verkar som att de försöker rodda ihop det så att jag får flyga hem på måndag. Kommer att transporteras i ambulans direkt ifrån sjukhuset till flygplatsen, så alla mina saker som låg utspridda lite här och där hemma i Liz’s hus i Rancagua blev ett annat bekymmer som vi roddat i. Liz är ledig imorgon dock så hon ska då ta bilen och packa med sig alla mina saker och sen kan vi under helgen strukturera ihop dem här på rummet så att de ryms i min väska och är redo för hemfärd på måndag 🙂

Så tokigt kan det gå när man har otur och faller. Sjukt egentligen hur skör kroppen är när olyckan är framme. Har nog ramlat på skridskor ett hundratal gånger tidigare, men att hela min knäskåla skulle krossas, det är bra mycket otur det. Det kommer bli en lång väg tillbaka och sommaren blir ju långt ifrån vad jag planerat. Kommer inte kunna bli nått spring på akuten då jag kommer vara fast med kryckor och en gradreglerande skena runt benet de första 6 veckorna. Nu är den inställd på 0-30 grader och efter 6 veckor ska jag successivt ha tagit mig upp till 90 grader och kunna bli av med skenan. Sen kommer det dröja ytterligare en tid innan jag kan gå normalt. Får räkna med totalt 6 månaders rehabilitering. Så något maraton i Berlin i september som planerat blir det ju inte 😦

Ja, livet händer. Så är det bara. Inte så mycket att göra åt saken. Jag är väldigt tacksam att jag har fina vänner runt mig som stöttar och kommer för evigt vara tacksam till försäkringen som räddat mig ifrån att betala 120 000 för operationen och därtill alla andra kostnader för inläggning och läkemedel med mera.

Nu ligger jag här och vickar på tårna i takt till musiken samt spänner skinkorna och försöker kontrahera quadriceps, allt i enlighet med träningsprogrammet jag fått ifrån fysioterapeuten 🙂

•••

Nog med knäet nu. Det suger och är inge kul, men kan inte göra något åt det. Förra helgen hade vi det desto roligare i Pichilemu. En riktig familjehelg blev det då Liz’s pappa fyllde 69 under söndagen. Men på lördagen firade vi honom med pompa och ståt, åt massa gott och jag fick träffa flera utav Liz’s släktingar 🙂

Under kvällen sedan åkte vi till samma ställe vi besökte när vi var med tjejerna helgen tidigare, stället där det blåste nått enormt. Nu var det betydligt lugnare och dessutom dags för solen att gå ner så vi njöt av att titta mot horisonten och se solen försvinna där bakom 🙂

Under söndagen umgicks vi mera med familjen, åt mera gott och tog oss sedan tillbaka till Rancagua för den mindre vackra fortsättningen till akuten och hit.

Nu håller jag tummarna att allt går som det ska och att jag får komma hem tryggt och säkert 🙂 Håll en tumme och be en bön ni med är ni snälla!

Vår resa söderut i Chile tog oss så småningom till ön Chiloé, söder om staden Puerto Montt 🙂 Ut dit tog vi oss med en färja som hade besök av några sjölejon som simmade med från fastlandet och över till kajen på ön 🙂 Där gled vi sedan omkring under eftermiddagen, besökte ett gammalt fort i staden Ancud och strosade omkring och åt lunch i staden Dalcahue 🙂

Natten skulle vi sedan spendera i en liten stuga i Castro och innan vi irrat omkring lite för att ta oss dit började solen att gå ner. Väl där kom vi till en stuga alldeles intill en stor sjö med tillgång till kajaker, så vi brydde oss inte om att packa ur bilen utan bar direkt ner kajakerna till sjön och rodde ut 🙂 Det blev dock en väldigt kort tur eftersom solen gick ned och kläderna blev blöta, haha, så tur hade vi som hade vedeldad spis och kunde värma oss i stugan efteråt 🙂

I den stugan blev vi bara kvar en natt då vi sedan under torsdagen behövde börja röra oss norrut. Innan vi satte oss i bilen för den långa resan kände vi dock för att röra på benen genom en promenad ut till ett vackert ställe vi hört talas om. Det var dock svårare än vi räknat med att ta oss dit och väl där visade det sig att stigen var avspärrad på grund av lågsäsong, men vi som så tappert tagit oss ända ut dit gav inte upp utan hoppade faktiskt över stängslet och fortsatte vandringen 🙂 Lite busigt kan man tycka, men så oerhört värt för utsikten vi fick som belöning var helt magisk 🙂

Efter den dryga två timmars vandringen fram och tillbaka satte vi oss sedan i bilen och påbörjade vår långa resa norrut. Under torsdagen tog vi oss ända nerifrån Castro upp till Los Angeles där vi sedan övernattade hos Liz’s bror liksom på vägen söderut 🙂

Fredagen sedan blev en något senare resstart då vi passade på att laga frukost med massa kvalletid runt bordet innan vi sedan satte oss i bilen och fortsatte norrut. Under resan uppåt hade chaffören (ops, det var jag) visst lite brottom och passerade en bil i något för snabb hastighet. Och just där stod en polis som skarpt viftade ut mig i väggrenen och hade sedan ett litet förhör med kriminella jag. Hade visst råkat köra i 22 km/h över hastighetsgränsen och här i Chile innebär det att de tar körkortet. Så där på plats blev jag fråntaget körkortet, men fick trots det fortsätta köra. Låter inte det knäppt? Så var reglerna i alla fall.

Så efter denna incident, som fördröjde körningen en aning, uteblev det planerade vingårdsbesöket som vi hade tänkt hinna med. Klockan hade redan passerat 17 och vingården vi planerade att besöka stängde. Surt tyckte vi då det hade passat så bra att stanna vid en vingård på väg uppåt. Så vi gav inte upp utan tog av från motorvägen vid en random vingårdsskylt vi for förbi. Och när vi anlände dit skulle de precis stänga fem minuter efteråt. Några hundögon senare fick vi dock träffa en utav ägarna som gladeligen visade runt oss på vingården, berättade om hela processen och hade en vinprovning med oss. Wow, han var SÅ trevlig och visade sådant intresse och det hela slutade med att vi pratade i över en timme. En vinstlott som innebar en privat guidad tur drog vi alltså denna eftermiddag 🙂

Under fredagskvällen anlände vi sedan till Liz’s lantställe i staden Pichilemu, där vi bjöds på middag hos hennes syster innan vi kröp ner i en utav lägenheterna som hennes föräldrar normalt hyr ut.

Under lördagen blev det sedan upptäcktsfärd runtom i Pichilemu. Vi for till saltpoolerna där de under säsong (tyvärr inte denna tid på året) tar vara på och utvinner salt ur havet, vi besökte en utsiktsplats där blåsten var så stark att vi kunde luta oss mot vinden utan att falla och vi passerade även ett mysigt litet shoppingcenter där vi åt lunch och strosade omkring 🙂

Under kvällen sen blev vi bjudna på BBQ hemma hos Liz’s syster och åt kött så att det stod ut genom öronen 🙂 En äkta chilensk BBQ sades det att det var. Inget till, utan kött direkt ifrån och runt grillen 🙂

Söndag blev vår sista dag i Pichilemu då det var dags för amerikanska #1 att ta sig hemåt under söndagskvällen. Så vi åt Mors-dag-middag (yes, här infaller den dagen något tidigare) hemma hos Liz’s syster igen och begav oss sedan in till flygplatsen för att säga adjöken och vinka iväg Hannah 🙂

Under måndagen var vi en mindre alltså och var väldigt trötta så vi sov länge innan vi var tvungna att ta oss upp för att bege oss till domstolen. Helt galet vad seriöst detta system är, men på grund av mitt förlorade körkort var jag i måndags tvungen att ”försvara” mig inför en domare för att de sedan baserat på det ska avgöra hur mycket böter jag måste betala. Allt mellan 1000 och 1800 kr kan det bli och eftersom jag flyr landet om en vecka blir det Liz som får betala i mitt ställe. För att hon också ska kunna hämta ut mitt körkort (plastkortet) som polisen alltså fortfarande har i sin ägo var vi dessutom tvungna att fylla i en fullmakt. Med allt fixat dock kunde jag trots allt inte annat än skratta åt händelsen och se det som en erfarenhet rikare. Själva körtillståndet har jag alltså fortfarande kvar, än mer i Sverige som såvida de inte läser den här bloggen vet något om vad som hänt på andra sidan jorden, och bötern ruinerar mig tack och lov inte, så jag får se det som en liten knäpp upplevelse allt som allt 😉 Denna kriminelle Markus blev alltså frisläppt ifrån domstolen där under måndagseftermiddagen 🙂

Efter denna händelse strosade vi omkring lite i Rancagua, stannade och åt typisk chilensk mat och for sedan hem till Liz’s hus för att bara umgås sista kvällen tillsammans 🙂

Gårdagen, tisdag, var det dags för Liz att återvända till jobbet sitt och tiden var kommen för amerikanska #2 att bege sig hemåt. Innan jag följde Lauren till flygplatsen passade vi dock på att laga svenska köttbullar med potatis i ugn och brunsås till lunch, mums!

Eftermiddagen spenderade jag sedan med att ta Lauren till flygplatsen och sedan återvända till Rancagua igen 🙂 Känner att jag har gjort tillräckligt med besök på den där flygplatsen nu för att med säkerhet hitta dit själv när det är min tur om exakt en vecka 🙂

Idag, onsdag, har jag gjort Liz följe till hennes jobb igen. Och hennes arbetskamrater är verkligen så trevliga så även om hon jobbar har jag haft någon att prata med 🙂 Dessutom fick jag en uppgift av Liz imorse, ett litet projekt som hon försökt få tid till själv men inte lyckats. Hon har velat gå den billigare vägen och själv skapat ett hjälpmedel till hennes stödlektioner med eleverna. Så detta fick jag jobba på idag, klippa och klistra och knåpa ihop ett litet hjälpmedel för att undervisa månaderna, vädret, klockan och dagens datum 🙂 Något självgod ger jag mig nog ändå en 3:a av 5 möjliga, haha 😉

Nu är det hög tid att sova och ladda för ännu en skoldag imorgon då jag ska följa Liz till jobbet 🙂 Sen är hon ledig fredag-måndag och då beger vi oss nog till Pichilemu över helgen igen 🙂 I’ll keep you updated!

En sprillans ny bil rullade in i garaget hemma hos Liz i fredags eftermiddag. Den hade ingen registreringsskylt (lagligt i 5 dagar) och hade förståss aldrig varit ute på någon långtur. Ändå ville Liz’s föräldrar att vi skulle låna deras nyköpta bil för att ge oss iväg på vårt äventyr söderut i Chile. Och Liz ville förståss att jag skulle köra, haha 😉 Vilket ansvar!

Något nervös, men ändå med en väldigt god känsla rullade vi iväg söderut under fredagseftermiddagen, mellanlandade på ett nice köttställe till middag och anlände sedan sent till Liz’s brors familj i Los Angeles, 6 timmar söder om Santiago 🙂

Under lördagen transporterade vi oss vidare söderut och mötte upp två chilenska tjejer i staden Temuco som ingen kände men vars pappa var vän till Liz’s bror. De hade nämligen en liten stuga i Cuñaripe som vi skulle få låna i två nätter (hur snällt är inte det?). Dessutom spenderade de därför hela lördag eftermiddag tillsammans med oss i staden Villarica, där vi strosade omkring i regnet och åt chilensk mat innan de sedan guidade oss till Cuñaripe för att hjälpa oss att installera oss i stugan. Älskar gästvänligheten och omhändertagandet hos dessa chilenskor 🙂

Väl framme i Cuñaripe och installerade i stugan kunde vi njuta av en kväll under filtarna i soffan samtidigt som vi fick massa kvalletid att prata igenom en del deep stuff. Söndagen blev en upptäcksdag, då vi efter frukost gav oss iväg ner till stranden för att känna den kalla vinden som grep tag i oss och knäppa massa foton på det vackra landskapet 🙂

Vi tog oss därefter upp bland bergen och utsatte den sprillans nya bilen för en utmaning att färdas bland buskar, stenar och rejält gropiga vägar. Till slut änlände vi dock till ett naturreservat där även solen lyste fram genom de regntäckta och droppande träden. Otroligt vackert att vandra runt bland dem en stund 🙂

På eftermiddagen änlände vi sedan till de berömda varma källorna där uppe, vilka bokstavligen ångade i den kalla, höstiga chilenska luften 🙂 Så att byta om där i kylan och sedan krypa ner i de 17 olika vulkanuppvärmda bassängerna var en oerhörd njutning. Given spa-känsla!

Under måndagen förflyttade vi oss ytterligare längre söderut och anlände till staden Frutillar vid lunchtid. Denna lilla söta stad, belägen intill en stor sjö, var en gammal tysk kollonistad, så där levde tyskan och en del utav den kulturen kvar 🙂 Så till lunch blev det trerätters på ”Club Alemán” och sedan strosade vi omkring bland husen, besökte souvenirerbutiker och gjorde även ett besök på det tyska museeumet som tog oss tillbaka till slutet av 1800-talet då många tyskar levde i byn 🙂

Framåt middagstid landade vi i en stad en liten bit söderut där vi hade hittat ett nice Airbnb-hus som vi skulle få hyra i två nätter. Ett tvåvåningshus med kök, två sovrum, vardagsrum med vedspis, allt vi behövde och mer därtill 🙂 Så där njöt vi av en hemmalagad middag innan vi alla däckade ihop i soffan.

Idag, tisdag, har vi haft den absolut vackraste dagen hittils. Strålande solsken och klarblå himmel. Och för det som stod på agendan kunde vi inte haft ett mer perfekt väder 🙂 Då vi verkligen ville utnyttja den vacka dagen packade vi med oss frukost och begav oss upp till skidstationen på vulkanen Osorno. Där väntade en magisk utsikt ut över sjön, upp mot toppen av den 2652 meter höga vulkanen och bort över Anderna. Där fanns dessutom en sittlift som tog oss än högre upp mot den snötäckta toppen där en ännu vackrare utsikt kunde skådas samtidigt som kamerorna jobbade hårt 🙂 Så vackert!

Efter denna magiska upplevelse fortsatte glädjen i solen en bit ifrån vulkanen där vi besökte ett vattenfall och slappade i solen 🙂 Vilken lycka att få en så fin dag tillsammans!

Nu har vi precis bäddat ner oss för vår sista natt i Puerto Varas och imorgon ska vi bege oss till vår mest söderbelägna punkt under denna resa för att där spendera en natt innan vi måste börja röra oss tillbaka norrut igen 🙂

Tack och hej! Den chilenska naturen är verkligen en njutning att få uppleva 🙂

Efter dryga 10 veckor ifrån varandra fick jag i söndags äntligen återse min (lilla) chilenska vän som hämtade upp mig på flygplatsen i Santiago 🙂 Efter att ha kommit ifrån ett dryga 30-gradigt Honduras blev jag aningen chockad att möta den betydligt kallare chilenska hösten med sina ynka 10 grader. Tack och lov lyste solen, men när sedan den gick ner var det svinkallt, haha!

En underbar känsla att få ses igen, att få titta ut genom bussfönstret och föreställa sig den home-sweet-home-känsla som hon upplever. Väl hemma i Rancagua, Lizettes hemstad, fick jag träffa hennes föräldrar, två mycket kortväxta (och väldigt söta) chilenare som från första stund var oerhört omhändertagande.

Jag och Liz fick en heldag under måndagen till att bara umgås, se oss omkring lite i hennes hemstad och även göra ett besök på bio för att (för min del) äntligen se ”Skönheten och odjuret”. Och eftersom vi såg den i Chile var den givetvis dubbad, haha 😉

Under tisdagen sen var Liz tvungen att jobba och jag fick därför en heldag tillsammans med hennes föräldrar, vilket definitivt var en intressant upplevelse. Här i Chile använder de väldigt mycket slang och oerhört många unika uttryck, vilket när jag umgås med Liz aldrig varit något problem då hon alltid förklarar och förstår när jag är totalt lost, men hennes föräldrar däremot, där klickade det inte på samma sätt, haha 😉 Så jag var absolut förvirrad emellanåt, men de var samtidigt så fina mot mig och lagade god mat, gav mig en extra fleeströja och en halsduk, tog mig till frisören och lyckades lura mig så att jag inte fick betala utan istället blev bjuden på min klippning samt lät mig hjälpa dem med deras förhandling om en ny bil (vilket jag inte var någon vidare hjälp till, men men), haha 🙂

Under kvällen sedan ville Liz’s pappa väldigt gärna att jag skulle följa med honom till hans cellgrupp i kyrkan och dela något ord med dem. Jag kan väl inte säga att jag kände mig dunderbekväm, men ville samtidigt möta hans önskan och ställde därför upp 🙂 Så jag flögs tillbaka en aning till DTS:n och fick improvisera ihop någon form av predikan inför dessa 10-talet äldre personer, och tack vare Guds ledning och support ifrån Liz blev det rätt bra till slut 🙂

Efter detta hade tiden sprungit iväg, men Liz och jag var fortfarande hungriga och sugna på sushi så vi gav oss iväg till ett sushiställe och njöt av god mat, varunder jag bombarderade henne med frågor för att förstå de något pinsamma förvirringssituationerna som uppstått under dagen 🙂

Onsdagen blev sedan en kanondag 🙂 Det var på nytt dags för Liz att jobba, men denna gång följde jag med henne dit och fick spendera en dag tillsammans med hennes fantastiskt trevliga arbetskamrater. Väldigt mycket skratt och skämt bestod dagen av, även om Liz givetvis gjorde sitt jobb och mötte sina små söta elever och hjälpte dem att uttala både det ena och det andra. På ett litet hörn var jag även med henne och hjälte till lite smått 🙂

Om två veckor ska jag vara med henne på jobbet igen och inför detta tillfälle fick jag under onsdagen även gå runt till alla klasser tillsammans med engelskaläraren. Jag ska nämligen joina honom nästa gång och vara med under hans lektioner 🙂 Och det var utan tvekan en upplevelse att kliva in i de olika klassrummen och varje gång mötas av ett jubel, skratt, förvånade ansikten och flertalet elever som tittade på mig länge innan ord som ”giraff” eller ”jätte” flög ur deras munnar 😉

När jobbet var över begav vi oss upp till en utsiktsplats över staden innan vi sedan gjorde ett långt besök på en utav Liz’s favoritrestauranger, kinamat 🙂

Torsdag blev en väldigt tidig morgon. Redan klockan 7 var det dags för mig att sätta mig på en buss in till Santiago samtidigt som Liz for iväg till jobbet. Dryga två timmar senare anlände jag till flygplatsen där jag fick ännu ett kärt återseende då Lauren anlände med sitt flyg ifrån USA. Vi hade därefter massor av tid åt att ta en lång kaffe och ketcha up vad som hänt de senaste månaderna, vi tog oss tillbaka till Rancagua och åt där lunch tillsammans med Liz’s föräldrar innan vi tog en långpromenad i solen 🙂 Så härligt att få vara tillsammans igen 🙂

När Liz framåt kvällen sedan slutade jobbet satte vi oss i en bil för att ta oss tillbaka till flygplatsen igen 🙂 Amerikanska nummer två anlände nämligen strax efter nio på kvällen 🙂 Och glädjen var stor när vi äntligen var samlade alla fyra igen, de tre personer som jag definitivt spenderade mest tid tillsammans med under DTS:n och som jag upplevde så mycket med under de 5 månader vi hade ihop 🙂 Lycka!

Idag, fredag, har vi chillat i solen och tagit en tur in till stan för att växla pengar och dricka en kaffe i solen 🙂 Det är verkligen en fröjd att få så mycket kvalitetstid ihop utan att ha något schema eller bestämda aktiviteter som inrutar oss 🙂

Nu har vi precis ätit en något sen lunch och inväntar Liz’s föräldrar som strax ska komma hem med en sprillans ny bil 🙂 Helt sjukt, men de vill sedan att vi använder denna när vi ikväll påbörjar vårt äventyr söderut. Väskorna är packade och vi ska göra en roadtrip söderut i landet för att få uppleva den vackra chilenska naturen 🙂 Är så taggad!

Be en bön att vi inte krockar eller repar den nya bilen och att vi får en säker och underbar resa tillsammans 🙂 Just sayin’, om knappt tre veckor tar mitt äventyr mig hem till Sverige!