”Charge 200! Clear! BOOOOM!”.

Det var eftermiddag på avdelningen. En man i 80-årsåldern hade kommit in på grund av ventrikeltakykardi. Inget supraventrikulärt fokus. Vi tog ett esophagus-EKG och tog på basis av det beslut om elkonvertering.

10 minuter senare var patienten sövd och där stod jag med de två paddlarna i händerna. Jag laddar upp till 200 Joule, sätter därefter paddlarna mot patientens bröst och ser till att ingen rör patienten innan jag trycker synkront på avfyrningsknappen på respektive paddel. Patienten lyfter lätt ifrån sängen och landar med en duns. Hjärtat slår därefter långsamt, men ventrikeltakykardin är nu konverterad till en vanlig sinusrytm.  

Häftig känsla. Bra inlärningstillfälle. Den första dagen på hjärtintensivavdelningen i Bollnäs levererade verkligen.

Senare på kvällen sitter jag själv på mitt rum på Bollnäs folkhögskola. Det är tyst. Inte ett ljud hörs och det känns rätt ensamt. Ingen succé direkt att vara utplacerad helt själv i en håla som denna.  

 Därför blev jag väldigt glad när jag går bort till skåpet efter min andra dag på sjukhuset och möter enhetschefen.

”Markus, oj, jag har glömt bort att säga till dig. Vi ska iväg och äta middag på Scandic ikväll med alla läkare på sjukhuset. Vill du haka på? Du får åka bil med mig nu.”

”Men lätt! Wow! TACK! Inte behöver du be om ursäkt för det inte.”

Tisdagskvällen spenderade jag följaktligen på Scandic tillsammans med Bollnäs sjukhus läkare, fick äta en italiensk buffé och sen lyssna till några föreläsningar om de nya antikoagulagionsläkemedlen och nått nytt projekt på sjukhuset.

Det var sannerligen en bra inledning med dessa två första dagar på praktiken i Bollnäs. Tyvärr levde inte resterade tre dagar upp till samma nivå. Det var väldigt mycket avdelningsarbete att göra (inskrivningar, utskrivningar, remisser mm). Sånt börjar jag bli rätt bekväm med nu så jag passade på att läsa på lite inför tentan istället och hakade sen på nån EKO-kardiografi hit och nån annan dit. Tog några artärgasprover och läste däremellan på om lungsjukdomar, haha 🙂

Nu är jag tillbaka i Uppsala över helgen. Hängde med Robin, Ann, Jocke, Oscar och Simon igårkväll och har varit på brunch i Pingst idag på förmiddagen innan jag fyllde på matlådeförrådet inför den kommande veckan. Ikväll har jag sen varit hemma hos Therese och Adam tillsammans med Robin, Linus, Alex, Hanna, Sara och Rebecca 🙂 Supertrevlig kväll!

Nu somnar jag strax med julmusik i bakgrunden. Glad första advent på er!

19.54 och jag slår mig ner på tåget med blodsmak i munnen. Varför denna stress igen? Suck! Jag hann köpa mig en kaffe på pressbyrån i alla fall nu när jag inte hann dricka hemma, haha!

Jag är på väg till Bollnäs för min första av två veckors praktik på sjukhuset där. Resväskan är fylld med tenta-material och 9 frysta matlådor, så nu väntar fem dagars praktik på HIA (hjärtintensivavdelningen) och sen tentaplugg i min ensamhet på kvällarna. Det känns rätt okej faktiskt. Trist att vara utplacerad helt själv dock, men jag är samtidigt glad att jag blev det sista blocket så att jag i alla fall kan tentaplugga inför tentan som är direkt efter de här två veckorna.

Sen kommer jag åka hem till Uppsala på helgen för att ladda på med nya matlådor och hänga med lite folk, så det känns verkligen okej 🙂  

I helgen har jag och Emma varit i Örebro hos Ödlan och Marre, aka Ida och Martin. Alltid lika mysigt och avkopplande att hänga med dem. När vi 4 hänger är samtalet den givna aktiviteten, och det är så skönt. Att gå på bio, åka på äventyrsbad, se på film, shoppa loss på stan, gå på museum, Liseberg, gå ut och käka och allt vad man kan hitta på när man är iväg en helg så här är också oerhört roligt, men hos Ida och Martin är samtalet och det enkla umgänget det som står i fokus. Och vi alla älskar det!

Så vi har skrattat, pratat framtid, dåtid, personlighetsdrag, utvecklingsmål, beteenden, ja, livet helt enkelt. Gått en promenad och vet ni, i Örebro fanns det SNÖ 🙂   

    
 Förra helgen var också en riktig succé. På fredag tog jag, Robin, Linus, Mia och Matilda tåget ner till Stockholm och käkade på Jensens innan vi åkte ut till Djurgården och gick på Kristina från Duvemåla. Vilken story! Önskar jag hade läst böckerna. Men wow, vilken produktion. Verkligen jättebra!  

På lördag hängde jag och Emma med Robin och bakade kakor och gjorde piroger och på kvällen var jag hemma hos Ann och Jocke tillsammans med Benjamin och åt pizza och spelade Game of Thrones och gick efter 3,5 timmes spel segrande ur kampen 🙂 YES!  

Söndagen började med brunch tillsammans med Sara, Emil, Malin och Oscar innan kyrka och därefter ISRAEL-reunion med hela gänget hemma hos oss på Väktargatan 🙂 Sååå kul att få träffa alla igen och hänga, titta på bilder och skratta åt roliga minnen 🙂  

Nu är jag strax framme i Gävle och har 20 minuter på mig att gå och hämta cykeln som jag lämnat kvar där och som jag nu ska transportera vidare till Bollnäs så att det går liiiite snabbare att ta mig fram och tillbaka till sjukhuset 🙂

Hoppas ni haft en fin helg! Hade!

00.39 och jag kryper ner under täcket efter en produktiv dag. Jag gillar att tidsange mina inlägg verkar det som. Tycker liksom inte dateringen är tillräcklig. Eller så skapar det en go känsla bara. Vilket som.

Klockan är sent i alla fall och jag känner tacksamhet över en go dag hemma på Väktargatan. Jag har inte tagit mig ut mer än några korta minuter fram och tillbaka till tvättstugan. Ibland behöver man sådana dagar då man bara är inne. Hemma. Med mjukiskläder på.

Idag har det varit en sådan dag. Jag vaknade vid 11-tiden imorse (vid lunch skulle säkert en del av er säga). Jag kunde inte riktigt sova igår efter att ha vaknat först 17.30 efter mitt nattpass. Du har rätt mamma att det finns en poäng att kliva upp tidigare när man ska vända tillbaka dygnet. Istället kunde jag inte somna förrän 3 på natten nu och sov därför till 11 imorse 😉

Vakna gjorde jag i alla fall och det till ett rum som var fullständigt i kaos efter några veckor utan omvårdnad. Så jag satte igång och städa, sortera kläder som låg utspridda överallt och dammsuga upp dammråttor som hade kunnat bilda en fotboll om jag klumpat ihop dem. Äckligt tycker kanske en del. Förståeligt tycker någon annan. SKÖNT att bli av med dem tycker jag 🙂

Sen fastnade jag säkert i en timme med att rensa papper och kolla igenom vilka jag kunde slänga och vilka jag behövde spara. Åh, jag minns när jag var yngre och sparade på allt. Strukturerade upp och satte in skoluppgifter i pärmar och sparade varenda lönespecifikation och kvitto. Papper och pärmar som mamma och pappa nu tvingas lagra nere i källaren. Jag vet inte om jag är dum som känner att allt sådant är onödigt och att jag nu istället slänger allt som inte är absolut nödvändigt att ha kvar. Men jag tänker att den där lådan hemma på blåmesvägen borde få sig en titt och rensning nästa gång jag kommer hem. Vi får se om jag orkar ta itu med det då.

Någon timme senare och det plingade till i telefonen. Edvard Wiberg, min käre vän och numera Singapore-invånare, var på andra sidan luren. 3 månader sedan jag hörde hans röst sist, ååå, vad glad jag blev! Känslan att luta sig tillbaka i sängen, se honom slappa i soffan på andra sidan jorden och bara tjöta, skratta och umgås över FaceTime. Tacksamhet är ordet som beskriver min känsla under de två timmar som jag sysslade med detta 🙂

En timme senare och jag skulle på nytt få känna tacksamhet till FaceTime och över att få samtala med en annan sköning, Anna, som också hon befinner sig på andra sidan jorden, i Californien. Inte alls avis, nejdå! 😉 Underbart att få höra hur de senaste två månaderna har varit för henne. Bara kaffet och bullarna som saknades för att vi skulle känna att vi tog en fika hemma hos någon av oss som förr. Till hösten får vi göra det igen Anna!

Tacksamheten var totalt när jag la på FaceTime för en andra gång den här kvällen. Energin och batteriet var då definitivt laddat för att ta tag i lite jobbansökningar. Det är ju ett tag kvar till sommaren, men jag tänkte att jag skulle vara förutseende och redan nu skriva klart mitt CV i alla fall så att det bara blir att skicka iväg detta sen när det är dags 🙂

Frågan är ju var jag ska söka. Uppsala? Sundsvall? Akuten? Någon avdelning? Vilken avdelning isåfall? Hm, detta får jag klura lite på…

Nu ska jag sova och drömma att jag ger en kram till de här underbara vännerna. TACK för supermysiga samtal ikväll. Fortsätt njut och ha kul på varsin sida jorden. Jag ser fram emot när ni kommer hem och jag får ge er en kram på riktigt! Ta hand om er så länge och njut av den här vackra bilden på er från ressegasken i september 2013 😉 Haha, det var den enda bild jag hade på er tillsammans 😉  

Klockan är strax efter åtta på onsdag morgon. Frosten håller på att tina upp efter natten, men asfalten är fortfarande blixthal. Jag cyklar därför långsamt iväg ifrån Gävle sjukhus till tåget mot Uppsala. Glädjen inom mig gör mig varm trots att kylan är bitande kall ute. Jag har precis gått en tredje natt på akuten och är nu klar med min placering.

I söndags kväll när jag tog tåget till Gävle för att göra en första natt på akuten kände jag mig fruktansvärt otaggad. Tidigare arbetspass hade varit ointressanta och handledningen bristande. Jag kände mig inte ett dugg peppad på en hel natt i det kaoset som varit tidigare.

Väl nere på akuten hälsade jag på de två läkare som skulle jobba under natten och sen berättade jag snabbt hur jag själv tyckte att nattarbetet skulle läggas upp.

”Tänk i två led” sa jag till dem och syftade till att jag skulle träffa patienten som var näst på tur efter patienten som de träffade. Under tiden som jag träffade denna gjorde de klart den patienten de hade och sen när de var klar kunde jag redogöra för anamnes och status på min patient och sen går vi in tillsammans och jag får hjälp med handläggning och planering, läkemedelsordninationer och liknande, men får sedan själv göra inskrivning och det administrativa efteråt.

Detta fungerade utmärkt och för varje patient jag tog emot själv lärde jag mig mer och mer. Plötsligt ser jag mig själv redogöra för en patient och hör hur de ställer frågor som jag faktiskt kan svara på. Jag lär mig vilka frågor som är viktiga att fråga vid olika kontaktorsaker och möjliga differentialdiagnoser till olika symptom osv. Helt plötsligt har jag tagit emot en patient alldeles själv, tänkt igenom en handläggning som de håller med om och som gör att de bara träffar patienten i någon ynka minut för att stämma av att min bedömning var korrekt och sen får jag sköta resten 🙂

Första nattpasset på akuten var så roligt att när jag hörde att samma två läkare skulle gå två nätter till var jag snabb med mitt beslut att komma tillbaka dessa nätter också 🙂

Och där stod jag sedan, tre nätter efter varandra och sprang runt själv på akuten och tog emot patienter som jag diskuterade med läkarna och sen handlade och skrev in eller skickade hem själv. Självförtroendet ökade för varje patient och jag hade så oerhört roligt.

Plötsligt sitter vi på läkarexpen och skrattar och har roligt tillsammans. Jag klappar ST-läkaren på ryggen, ger henne en pik och säger nått kul som får oss båda att skratta. Två minuter senare springer vi iväg på ett larm tillsammans.

”Superkandidaten” hör jag dem tilltala mig med. Hur hände detta? Jag kände mig behövd, som att jag faktiskt hjälpte till och underlättade deras arbete. Vilken fantastisk känsla!

Onsdag morgon som sagt och jag är på väg tillbaka till Uppsala. Då jag nu gjort tre nätter har jag gjort mina timmar på akuten och är därför ledig nu torsdag och fredag 🙂 Så skönt! Nu ska jag njuta av den här känslan. Att vara läkare är banne mig det roligaste och mest givande yrket jag kan tänka mig 🙂  

Stockholm, Sthlm, huvudstaden; du vet hur du tar död på några timmar du. Med buss, tåg och tunnelbana så försvinner timmarna snabbt. Men den här gången bryr jag mig inte. Glädjen över detta besök sträcker sig långt mycket längre än så 🙂

Igår satte jag mig på tåget från Uppsala klockan 14.11 för att ta mig till Sthlm och möta upp Emma och fira brorsan som fyllt 20. Men jag fick hoppa av redan i Upplands Väsby, byta till pendeln till Häggvik för att sedan åka ersättningsbuss mellan Häggvik och Kista och därifrån tunnelbana in till Sthlm C. Det tog 3 timmar istället för 50 minuter som det brukar göra. Men fram kom jag till slut och jag mötte då upp Emma och Mattias som fått strosa omkring lite på stan i väntan på mig. Vi tog oss då in till Gamla stan och fann oss en mysig italiensk restaurang där vi käkade pizza och pasta. What a chock! 😉  

Hem till brorsans lya i Södertälje och filmmys med godis, chips och ostisar 🙂 MUMS!

Idag vakade vi upp vid 11-tiden och myste på nytt till det med film och frukost i sängen. Sen vid 13-tiden insåg jag lite i panik att jag var tvungen att ta mig tillbaka om jag skulle hinna till dansen i Uppsala klockan 17. Sjukt va? Det är också orsaken till min lilla panik där. Hur lång tid kan det ta att transportera sig liksom? Om tiden ändå var oändlig. Håller ni inte med?

Nej, ni undrar givetvis vad det är för dans jag pratar om 😉 Haha! Lindy Hop it is 🙂 Och KUL är det också! Sjätte dansträningen ikväll tillsammans med Lena från klassen 🙂 Vi får se om det blir några dansstjärnor av oss till slut…

Sen direkt efter dansen ska jag faktiskt ta mig till Gävle för att gå en natt på akuten. Yes, nu är jag tillbaka på Gävle sjukhus och springer. 3 veckor på geriatriken förut och nu två veckor på akuten. Efter en jätteintressant träningsvecka med trauma-träning, scenariofall och HLR-övningar är jag dock lite besviken över verkligheten. Som läkarstudent är ju känslan alltid dubbel. Man vill givetvis för patienternas skull att inget allvarligt ska inträffa, men för ens erfarenhets skull och för att man ska lära sig så mycket som möjligt vill man ju att något trauma ska komma in eller att något annat allvarligt inträffar. Istället är känslan på akuten hittills mera lik den på vårdcentralen. Någon hosta hit och nån benign bröstsmärta dit…

Jag kanske har för höga förväntningar. Givetvis vill jag inte som medmänniska att något allvarligt ska ske, men som läkarstudent vill jag det. Känslan är dubbel, jag tror ni förstår. Därför var beslutet enkelt när min handledares hjärtlarm alarmerade om ett hjärtstopp häromdagen. På väg dit var jag fast besluten om att om vi kom fram och HLR pågick skulle jag ta mig fram och göra hjärtkompressioner. Jag hade tränat. Jag visste hur jag skulle göra. Jag var säker.

Väl där kryllade det med läkare och annan sjukhuspersonal. Narkosen försökte intubera och den ansvarige läkaren ordinerade adrenalin. Men jag var snabb och tog mig fram till patienten. Där stod redan en person och gjorde kompressioner. Jag erbjöd mig att byta av honom och han var snabb med att låta mig göra det. Sen byttes han och jag av varannan minut och höll på i ungefär 15 minuter. Under den tiden blev jag bra varm kan jag säga. Jag såg också hur narkosen tittade lite intressant på mig och fundrade vem jag var. Men jag brydde mig inte. Jag var säker på att jag gjorde rätt och då spelar det ju ingen roll vem det är som gör det. Sen att det säkert fanns 20 betydligt mer erfarna personer runtomkring mig, det brydde jag mig inte om. Jag vill ta chansen att göra HLR på riktigt när den gavs till mig. Det är ju nått annat att göra det på riktigt än på dockor som man övar på. Så jag är glad att jag klev fram och gjorde det.

I övrigt har det inte hänt så mycket spännande faktiskt. Jag har tagit emot lite egna patienter och följt efter några läkare när de har tagit emot sina.

I torsdags var jag på ambulansen dock. Och det var något helt annat.  

Där gav bara klädseln adrenalin i sig 😉 Haha! Fyra stycken prio 2-larm och ett prio 1-larm fick jag uppleva under min dag, förutom en gedigen genomgång av bilarna och de läkemedel som ambulanspersonalen har att tillgå. En riktigt kul dag som jag tror att jag vill göra igen. Jag ska nog höra av mig till dem till veckan igen för ytterligare en dag hos dem 🙂

Men inatt ska jag vara på akuten igen. Och detta därför att jag missade en dag där i fredags. I fredags var det nämligen Preklin, den stora läkarfesten som termin 4 anordnar för termin 5, dvs oss 🙂 Klockan 10 på förmiddagen började firandet med brunch på UKK. Mat i mängder och trevligt häng med dansträning och snack 🙂   

 Sen klockan 12 begav vi oss ut på stan för att dansa och åka rulltrappa, besöka ekonomernas och juristernas bibliotek och busa lite grann och ta en sväng förbi fiskdisken på Saluhallen för att gråta en skvätt över våra fallna vänner (de döda kräftorna i disken, haha) 😉 Detta var en parad som uppskattades av många 🙂 90 kräftor som vandrade omkring på stan skapade uppståndelse och många som ville ta kort och filma oss 🙂 KUL grej!   

   
Sen klockan 15 var det dags att göra entré i VIP-rummet, ett rum som termin 4 har ordnat åt oss efter våra önskningar. Där fanns massage, massa godis och gottigheter, karaoke, manikyr, heliumballonger och mycket mer. Vi fick även njuta av några knäppa föreläsningar ifrån några gamla föreläsare från BMC, lyssna till en magisk acapella-kör och röja av några danslåtar tillsammans 🙂   

 Sen var det dags för själva sittningen med allt vad det innebar. Vi gjorde entré efter att alla gäster hade satt sig ner, uppträdde med vår dans inna termin 1 kom in och serverade och dansade de med för oss 🙂 Spex, sånger och mera dans följde, en riktig festkväll med andra ord 🙂   

   
En händelserik helg har det varit. Livet är skoj när det händer mycket, inte sant? 🙂 Här är några bilder ifrån den senaste månaden som får illustrera det:   

    
    
 See ya!