Det är tisdag och vi har kommit tillbaka ifrån ett riktigt träningsläger kan man säga, nämligen Inkaleden. Det var längesedan vi kände oss så här trötta i kroppen alltså och träningsvärken är verkligen påtaglig. Våra vader, som har fått utstå ungefär 10 000 trappsteg, klättrat upp för 4 200 meter höga berg och vandrat 45 kilometer, känns som två tegelstenar och så fort vi rör på oss blir stelheten en riktig utmaning, haha 😉 Men SÅ värt det har varit och SÅ kul vi har haft det alltså, ja, det går inte annat än att känna sig riktigt nöjd och glad 😀 Machu Picchu var verkligen en sevärdhet på hög nivå (även bokstavligen) och liksom Chichén Itzá (pyramiden vi såg i Mexiko) går det utan tvekan att förstå varför denna plats blivit en av världens sju underverk. Riktigt häftigt var det!

Innan vi tar med er på detta äventyr måste vi ju dock uppdatera er lite på vad som hände innan denna upplevelse inleddes. Sist vi hördes var vi ju i Lima, incheckade på ett hostel och klara för en 20 timmars bussresa mot Cusco (den stad där Inkaleden sedan skulle utgå ifrån). Denna bussresa blev dock ingen 20-timmars njutning i sköna säten som vi hade tänkt oss. Nej, det slutade med att vi fick sitta på den där bussen i 26 timmar ändå. Visserligen kan det tyckas inte vara någon katastrof då vi dagen innan hade åkt i 28 timmar, men det handlar så himla mycket om vad man ställer in sig på alltså. Klockan fyra på morgonen blev vi nämligen tvungna att stanna då berget intill vägen hade rasat samman och körbanan var fullständigt täckt av sten, sand och jord och allt annat som ett berg innehåller. Då det inte fanns någon annan väg att ta fick vi helt enkelt stå där och vänta på att traktorer, poliser och vägarbetare skulle transportera bort all skit så att vi till slut kunde ta oss förbi, ett arbete som alltså tog sex timmar. Så här såg det ut när vi äntligen kunde komma iväg igen:

Peru är dessutom ett otroligt bergigt landskap med ofattbart höga berg och oerhört djupa dalar, vilket gör att vägen inte direkt är rak, utan det är fram och tillbaka och med riktigt skarpa kurvor hit och dit. Vi sov med andra ord inte så bra på denna buss och när vi väl kom fram till Cusco kände sig Axel inte alls särskilt bra. Hans feber hade ökat kraftigt och han hade dessutom problem med magen. Rätt så dålig tajming med tanke på att Inkaleden skulle starta två dagar därefter. Det fanns dock inte så mycket att göra, utan Axel fick helt enkelt lägga sig i sängen på det hostelet där vi checkade in, dricka flertalet liter vatten och hoppas på att bli bättre. Tisdag kom och det var bara en dag kvar till Inkaleden och det såg väl inte särskilt ljust ut. Visserligen skulle vi bara samlas på hotellet den första dagen och skulle han fortfarande må dåligt skulle det väl bara vara att lägga sig där också och sova och kurera sig, men ändå, det kändes inte alls bra om man säger så. Det Axel gjorde, förutom att bara försöka ta det lugnt, sova och kurera sig, var givetvis att försöka få tag på sina föräldrar. Detta dels för att bota den hemlängtan som så lätt kommer upp när man inte mår bra och dels för att få prata med doktor Joel och få lite medicinsk hjälp för att bli bättre. Men nej, hans föräldrar lyste med sin frånvaro och inget svar blev det där. De var tydligen på fest……

Onsdagen kom och Axel mådde fortfarande riktigt dåligt med mycket feber och med magont av och till och han hade inte ätit någonting på två dagar. Vi började allvarligt fundera på om Axel överhuvudtaget skulle kunna gå Inkaleden. Vi började tänka ut andra alternativ som att ta ett utav de tåg som går upp till Machu Picchu eller kanske försöka att gå trots allt och i sådana fall få vända tillbaka om han inte kände sig bra. Ja, hur mycket vi än tänkte tycktes inget alternativ vara det minsta bra. Det fanns dock inte så mycket att göra mer än att gå till hotellet vid den givna tiden, även om vi kände oss otroligt uppgivna och inte alls sugna på att gå denna Inkaled. Väl där checkade vi in på hotellet, gick in på vårt rum, men lämnade dörren öppen. Axel kände sig tvungen att gå på toaletten och Markus satte sig på sängen och väntade på att han skulle bli klar så att vi sedan skulle kunna gå bort till mötet som skulle vara klockan halv sex på kvällen. Det blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss då någonting som vi aldrig skulle kunna ha förväntat oss inträffade…

Plötsligt hör Markus hur någon står utanför dörren och säger ”¡Policía!”. Han visste inte vad han skulle göra, det kändes som om hjärtat stannade och han lyckades väl få ur sig ett ”¿Qué?” och ett ”¡Sí!”, men fattade egentligen ingenting vad som hände. Sen går dörren upp helt och hållet och två mycket bekanta varelser dyker upp, JOEL och ULRIKA, Axels FÖRÄLDRAR! Axel kommer ut ur toaletten och fattar väl ingenting han heller. Tårarna börjar rinna, vi skrattar och är fullständigt i chocktillstånd. Markus skakar fortfarande och Axel känner sig helt upprymd. Helt SJUKT! Snacka om överraskning alltså!!! Då klockan var strax innan halv sex hann vi inte göra så mycket heller, utan vi gick till mötet i total chock. Axel grät fortfarande en del och det går inte att beskriva hur otroligt glada, omtumlade och chockade vi var. Vi satt väl i alla fall där, tog in nått ord här och där av det som informatören sa, men mest var vi nog bara så häpnade av det som hade hänt att vi inte riktigt kunde ta in vad han sa. Tiden rullade på och vi började väl smått att förstå vad som hade skett, mötet led mot sitt slut och Joel och Ulrika berättade att de hade bokat ett bord på en fin restaurang en bit bort där vi skulle äta middag. Joel började preppa Axel med en massa tabletter och vi hade en fantastiskt trevlig kväll tillsammans där vi åt riktigt god mat och försökte bota chocken genom att få berättat för oss hur denna överraskning hade gått till. Det visade sig ju att Joel och Ulrika inte alls hade varit på fest kvällen innan, utan att de hade varit ute och rest i knappt en vecka innan de kom till Cusco och mötte upp oss, att de hade varit i Rio de Janerio, i Bolivia och också besökt Titicaca-sjön i Peru. Det visade sig också att de hade planerat att gå Inkaleden med oss ända sedan i januari, men att de hade hållit detta hemligt för allt och alla för att överraska oss, vilket man verkligen kan säga att de lyckades med! Och vårt humör och vår inställning till Inkaleden, ja, den bättrades ju utan tvekan på flera gånger om och Joel och Ulrika hade ju inte kunnat tajma sin ankomst bättre med tanke på att Axel nu verkligen blev omhändertagen och fick den medicin han behövde 🙂 Vi kände oss helt enkelt så lättade och SÅ otroligt glada när det sedan blev dags att gå och lägga oss. Innan vi nattade oss passade dock Joel och Ulrika på att leverera en liten present till Markus ifrån hans föräldrar som bland annat innehöll, hör och häpna, LÖSGODIS 🙂 Hjälp vad gott detta var alltså och detta blev helt klart Inkaledens bästa snacks någonsin, SÅ gott! 😀

Onsdag blev torsdag och det var dags för en dagstur i Sacred Valley samtidigt som vi transporterade oss närmre och närmre den plats där vi på fredagen sedan skulle påbörja vår vandring. Längs denna sträcka gjorde vi ett antal stopp, varav det första utav dem var en by där urinvånarna (alltså inkafolkets ättlingar) bodde och producerade massa kläder utav lamadjurens päls. Vi fick se hur de vävde dessa kläder och hur de med hjälp av växter och dylikt färgade garnen. Joel passade på att köpa sig ett par stickade sockar och en halsduk 🙂

Här visar vår guide den växt som gör garnet gult:

Vi fick även lära oss skillnaden på llama och paca (två olika sorters lamadjur), där llama har längre nos och där paca har trubbigare och kortare nos. Här nere ser ni alltså…hm…ja, vi trodde vi lärde oss detta i alla fall 😉 Vi säger att det är paca:

Därefter bar det vidare till en plats där vi fick vandra omkring bland en massa inkaruiner, se och få berättat för oss hur detta folk levde, vad de livnärde sig på och hur de konstruerade sina byggnader. Intressantast var väl att se dessa terrassodlingar, få en insikt om vilket ofattbart stort arbete det måste ha varit att ordna dessa och skörda på denna höjd och i det bergiga landskap som omringade dem samt att få se hur oerhört precist detta folk konstruerade sina husväggar och murar med en ofattbart skicklig kunskap om stenars uppbyggnad. (Haha, stenars uppbyggnad, så kanske man inte kan säga, men ni får se på bilderna så fattar ni nog) 😉

Det otroligt vackra landskapet med terrassodlingarna som sträckte sig långt ner i dalen:

Så här såg en Inka-säng ut:

Otroligt skickligt! Ingen fog, utan stenarna passar så precist med varandra, coolt!

Efter detta drog vi vidare till en marknad en bit bort där vi i 20 minuter fick strosa omkring, titta på den inhemska produktionen och köpa något om man så ville. Axel passade under denna stund på att vila i bussen då han fortfarande inte riktigt kände sig bra även om han var på bättringsvägen. För Markus blev världen liten då han lyckades stöta ihop med det australiensiska paret som vi hade lärt känna under vår tid i Quito. Så några 20 minuter åt att strosa omkring på marknaden blev det inte för honom, utan han passade istället på att prata en stund med dessa och samtidigt bestämma att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans när vi sedan kom tillbaka till Cusco efter att ha gjort Inkaleden. KUL!

Efter besöket på marknaden var det dags att få i oss lite lunch och vi for till en restaurang en bit bort. Där serverades vi en god buffé samtidigt som vi mer på riktigt började socialisera oss med vår grupp. 16 personer var vi totalt (vi fyra ifrån Sverige, fyra tjejer ifrån Norge, två australiensiska par, ett par ifrån Irland och ett ifrån USA). Riktigt trevliga människor visade de sig vara, vilket givetvis skulle komma att bli riktigt roligt under de fyra dagar som vi därefter skulle tillbringa tillsammans 🙂

Efter lunchen drog vi vidare till en lokal pub där vi fick se (tyvärr inte provsmaka) den lokala ölen som är gjord av majs. Vår guide berättade om hur denna öl tillverkas och vi fick även testa på det för dem kända drickspelet som går ut på att försöka kasta pengamynt i en guldgroda, haha 🙂 Låter konstigt vi vet, men ni får se på bilderna 🙂

Majsölen:

Drickspelet med guldgrodan:

När detta besök led mot sitt slut satte vi oss på bussen igen och for till hotellet i Ollantaytambo där vi skulle tillbringa natten och varifrån Inkaleden dagen därefter sedan skulle inledas ifrån. Väl där passade vi på att vila en stund innan vi sedan skulle bege oss ut på en liten vandring bland de inkaruiner som gick att finna nära där intill. Där spenderade vi sedan ungefär en och en halv timme, vandrade omkring bland dessa byggnader, fick för första gången känna på de trappsteg som mycket utav Inkaleden sedan skulle utgöras av och fick samtidigt höra till när vår guide berättade mer om detta intressanta folk. Ett litet smakprov på vad själva Inkaleden sedan skulle komma att innebära med andra ord 🙂

Fin utsikt hade vi även här:

Så här gjorde Inka-folket för att få stenblocken på plats. I de små utbuktningarna knöt man fast rep för att sedan dra upp stenblocket till den plats där det skulle sitta. Nice!

Terrassodlingar såg vi även här. På de olika nivåerna blev det olika temperaturer, vilket ledde till att inka-folket kunde odla olika grödor på olika nivåer. Smart!

Efter besöket bland dessa ruiner började det bli mörkt och det var dags att inhandla det sista inför vandringen (snacks, poncho och dylikt) innan vi sedan skulle gå ut och äta middag tillsammans och därefter sova vår sista natt innan vandringen 🙂

Torsdag blev fredag och vi vaknade upp till en fin dag med sol och lagom temperatur. Då var det dags att sätta på sig vandringsutstyrseln, packa väskan, få i sig lite frukost och sedan bege sig iväg för att påbörja vandringen. Från hotellet tog vi en buss som tog ungefär 20-30 minuter tills vi kom fram till den punkt där vår 45 kilometer långa Inkaled skulle starta. Axel kände sig bättre denna dag, om än inte helt kurerad, men Joels och Ulrikas medicinering hade verkligen börjat verka och det såg ut som att detta trots allt skulle gå att genomföras, en nyhet som givetvis möttes med stor glädje av oss alla. Väl på plats var det dags att spänna fast händerna i gångstavarna (några som verkligen skulle komma till hjälp och användas flitigt under hela vandringen) och sedan bege sig iväg. Dag ett innebar en sex timmars vandring med rätt så lätt kupering i peruansk stil (haha, detta innebär att det gick lite upp och ner, men med inga väldiga uppför- eller nerförsbackar). En rätt så bra första dag med andra ord varefter vi inte kände oss helt utmattade 🙂 Längs vägen gjorde vi även några stopp vid olika ruiner där vi tog oss en titt, fick lite information berättad för oss innan vi sedan gick vidare. Annars var det rätt så mycket vandring i ett jämt och lagomt tempo där vi kunde njuta av fina vyer och ett otroligt vackert landskap 🙂

Gruppen är laddad för att börja vandra:

Här blir vi omspurtade av the porters (alltså de som bar vår packning):

Ruinbesök längs vägen:

Väl framme vid det första campingstället möttes vi av alla dessa porters som redan hade satt upp alla tält och gjort allting färdigt och de klappade oss välkomna när vi anlände. Vi fick då hjälp att blåsa upp våra luftmadrasser, fick varsin skål med varmt vatten som vi kunde tvätta oss lite med innan vi sedan fick tid till att bara koppla av, umgås med vårt härliga gäng och sedan lite senare på kvällen äta middag och fortsätta samtalen i middagstältet. Innan det var läggdags blev vi även presenterade för alla porters och kockar. Vi var som sagt en grupp på 16 personer och till denna fanns det en personal på 24 man. En förste- (River) och en andreguide (Alex), 20 stycken porters som bar tält, mat och vår packning samt två stycken kockar. Och visst blev man imponerad av det arbete som framför allt dessa porters gör. Inte nog med att själva Inkaleden är rätt så krävande så bär dessa personer alltså 20 kilo var på ryggen och inte har de några bra skor eller rejäla ryggsäckar heller. De blir dock erbjudna bra och rejäla skor ifrån Gap Adventures, men många väljer ändå att springa omkring med dessa sandaler som faktiskt var gjorda av bildäck. Bland våra porters var den yngsta 20 år gammal och den äldsta, hör och häpna, 67 år! Det är inte konstigt att man blev imponerad alltså. Vi fick även veta att många utav dessa porters har sina fruar och sin familj i den by som vi besökte dagen därinnan. Det kan inte vara lätt att hålla ihop en sådan då dessa porters gör fem Inkaleder i månaden (de är alltså helt och hållet borta i 20 dagar varje månad, helt sjukt ju!). De gör ett riktigt bra jobb i alla fall!

Tälten som vi sov i och som redan stod uppställda och klara när vi kom fram:

Hela gruppen med porters och allt:

Efter en helt okej, men långt ifrån bra natt vaknade vi upp av vår andreguides väckning klockan 05.30 på morgonen. Då blev vi serverade i tälten varsin kopp cocaleafs-tea (som tydligen ska vara bra mot höjdsjuka) innan det var dags att packa ihop våra saker, göra oss i ordning, äta vår frukost och sedan bege oss ut på vandringsdag nummer två. Denna var sagd på förhand skulle bli den jobbigaste dagen och den förvarningen var definitivt befogad. De fyra första timmarna var i princip bara uppför med en hel del trappsteg och med solen som värmde rätt så bra. Svetten rann och den sista biten fick man verkligen kämpa för att ta sig uppför. Det var riktigt jobbigt och man gick några meter, stannade, pustade och försökte sig på några meter igen. Det var utan tvekan en oerhörd lättnadskänsla när man tog de sista trappstegen upp mot toppen och slutligen kunde sätta sig ner, vila och titta ner på den långa väg vi hade vandrat. Riktigt härligt! Tyvärr blev det väl lite olika tids vila för oss i gruppen då skillnaden mellan de första och de sista i gruppen var en och en halv timme uppe på toppen. För de som kom senare blev det väl inte så mycket vila tyvärr, vilket var lite synd. Hursomhelst tyckte vi nog alla i alla fall att det var otroligt skönt (om än lite kallt från den kalla vinden där uppe) att komma upp 🙂

Joel och Ulrika i början av dag nummer två:

Uppför, uppför, uppför 😉

Och många var trappstegen som vi tog oss förbi:

Glädjen var stor när vi väl kom upp 🙂 Om ni lyckas se den lilla gröna fläcken med små vita hus på längst ner i dalen, då vet ni var vi började dagens vandring:

Och hela gruppen klarade det:

Därefter var det dags för en och en halv timmes vandring nerför och med enbart trappsteg, något som definitivt kändes i framför allt vaderna och något som absolut kändes dagen efter. Men man fick tänka att det bara var att vänja sig. Inkaleden består utav ungefär 10 000 trappsteg totalt, så denna en och en halv timmes vandring nerför trappstegen skulle definitivt inte bli den enda 😉

Väl framme vid lägret var det en otroligt skön känsla att lägga sig ner i tältet och sova i två timmar ungefär. Man var riktigt slut efter denna monsterdag (7 timmar tog det totalt ungefär), samtidigt som man kände sig rätt så stolt över att ha klarat av det. Så mycket mer energi än att vila och umgås någon timme i samband med middagen hade vi inte så det fick bli en tidig kväll för oss alla, vilket var riktigt skönt faktiskt 🙂

Nästkommande morgon vaknade vi upp liksom morgonen innan vid 05.30 med en kopp te i tältet och strax innan klockan sju stod vi klara, redo för att ge oss ut på ännu en dags vandring. Denna dag skulle komma att bli den längsta i kilometer räknat (17 kilometer totalt), även om den inte skulle innehålla lika branta backar som dagen innan och därför inte vara lika jobbig. Den första biten var dock rätt kämpig och man var dessutom rätt så stel ifrån dagarna innan att man faktiskt fick jobba rätt så hårt för att ta sig uppåt. Tack och lov varade denna första del inte längre än en timme ungefär så det var rätt okej ändå. Under denna klättring stötte vi också ihop med en kändis vad gäller just Inkaleden, nämligen den person som innehar rekordet på hur snabbt man kan genomföra leden (45 kilometer totalt alltså). Och det var utan tvekan en imponerande tid som vi där fick berättat för oss. Det som för vanliga turister tar fyra dagar att genomföra (ungefär 6 timmar i genomsnitt om dagen) tog för honom 3 timmar och 45 minuter. Helt SJUKT ju! Han jobbar nu som porter och gick givetvis förbi oss där i uppförsbacken med sin 20 kilos ryggsäck på ryggen. Riktigt imponerande!

Dag nummer tre inleddes med en timmes klättring uppför…

…varunder vi alltså fick träffa Inkaledens mästare:

Efter ungefär en timmes vandring som sagt var vi uppe på toppen och det var dags att börja bege sig ner på andra sidan. Tyvärr började det att regna och det var riktigt dimmigt så det var bara att sätta på sig regnjackan och ponchon och fortsätta att vandra. Givetvis var det inte alls lika roligt och inte samma känsla att vandra de resterande timmarna denna dag då man inte såg mer än en stig och en massa trappsteg. Vi passerade dock en lama som stod och tuggade gräs längs vägen, men that was it liksom. Hursomhelst genomförde vi i alla fall vandringen med gott humör och vi hade ju givetvis trevligt när vi gick och pratade med alla härliga människor i vår grupp så det gick rätt så bra faktiskt 🙂

Så här såg outfiten ut när det regnade:

Ibland tog vi oss igenom mindre vanliga passager:

Laman vi stötte på:

Under lunchen hade vår kock bakat en tårta som han gav oss i efterrätt för att fira paret ifrån USA som genomförde Inkaleden som en del av deras smekmånad 🙂 Gott!

Fler ruinbesök längs vägen:

Väl framme vid lägret kändes det verkligen som en lättnad då dagen därefter inte skulle bli särskilt jobbig. Det var ju då vi skulle få se Macchu Picchu och endast två timmars vandring kvarstod innan vi skulle nå denna plats. Dessa två timmar var alltså sparade till den sista dagen så det hade vi att se fram emot en dag som denna. En väckning klockan 03.45 kunde vi också se fram emot så denna kväll såg vi till att gå och lägga oss i tid så att säga. Dessförinnan hade vi dock många trevliga samtal i middagstältet, åt god mat, spelade kort och laddade för morgondagen 🙂

Dag nummer fyra, den dag som vi alla hade sett fram emot, den dag då vi skulle nå vårt mål och avsluta vår 45 kilometers vandring med ett utav världens sju underverk, inleddes bara några timmar därefter. Klockan 03.45 var det väckning som sagt så inte fick vi alltför många timmars sömn, men det gick bra ändå 🙂 I mörkret steg vi upp, åt en liten frukost och packade ihop innan det alltså var dags för den sista biten av vår vandring, den vandring som skulle ta oss till Macchu Picchu. Mörkt var det som sagt så här var det ficklampa som gällde, åtminstone under den första timmen. Och även om själva vandringen var rätt så lätt, faktiskt rätt platt, kändes det utan tvekan att man hade vandrat i tre dagar dessförinnan. Benen var stela, vaderna kändes som cementklumpar och orken var inte på topp så när väl Macchu Picchu fanns inom synhåll var det definitivt en riktigt härlig känsla som infann sig hos oss. Det var som att…….hm……nej, det var inte som någonting annat, nej, den känslan går inte riktigt att beskriva. Ofattbart härligt var det i alla fall och vi log, skrattade och gratulerade varandra för den prestation som vi alla hade genomfört. Underbart!

En tidig morgon:

Trappsteg fick vi klättra uppför även under den sista dagen:

Glädjen var stor när vi till slut fick syn på Machu Picchu:

Därefter var det dags att få våra stämplar i passen, träda in på detta område där ett utav världens sju underverk alltså finns belägen. Och det var SÅ häftigt, SÅ maffigt, SÅ stort! Där vandrade vi sedan omkring i närmare fyra timmar, tog en massa bilder, fick en guidad tur runt bland dessa ruiner och fick en ännu bättre bild av hur detta folk en gång levde och vilket ofattbart smart folk det faktiskt var. Ja, liksom Chichén Itzá är det riktigt lätt att förstå varför detta är ett utav världens sju underverk. Man ju dock fundera över varför en sådan här fin Inka-stad en gång blev övergiven. Inte var det för pesten, inte för att odlingsmöjligheterna försämrades, inte för att majoriteten var män och förökningsmöjligheterna var för små. Nej, utan denna stad blev en gång övergiven på grund av ett inbördeskrig bland Inka-folket. Detta krig skedde dock inte vid denna plats, men folket som levde här blev rädda att kriget skulle komma till Machu Picchu och evakuerade därför staden. Detta är ju bra för oss för nu kan ju vi komma och besöka denna stad, haha 😉 En stad som i år för övrigt firade 100 år (alltså från det att den officiella upptäckten skedde).

Machu Picchu var en plats där det fanns mycket att filosofera över:

En sista gruppbild:

Efter att ha vandrat omkring på denna fantastiska plats i närmare fyra timmar var det dags att bege oss hemåt. Innan detta hade Joel och Ulrika dock passat på att överraska oss ännu en gång. Joel hade nämligen burit på två små champagne-flaskor genom hela Inkaleden som vi nu när vi väl kommit fram kunde avnjuta. Vi passade givetvis också på att inte bara fira att vi kommit fram, utan också att det faktiskt var Ulrikas födelsedag. När Joel dock skulle öppna denna flaska råkade korken flyga iväg en bra bit bort och landa bland ett gäng turister, haha 😉 Hursomhelst, när vi väl hade njutit klart tog vi en buss ner till en liten by alldeles nedanför Macchu Picchu Mountain. Där åt vi sedan vår lunch tillsammans innan vi hoppade på den två timmar långa tågresan tillbaka till Ollantaytambo där vi sedan bytte till en buss och for tillbaka till hotellet där vi en gång började i Cusco. Och när man väl satte sig ner där på tåget och bussen alltså, då blev trötthetskänslan verkligen tydlig och vi sov väl en stund i alla fall 🙂 Väl tillbaka på hotellet snidade vi om, tog varsin dusch med varmvatten, vilket var riktigt skönt då vi inte hade duschat på sex dagar och blivit oerhört skitiga och svettiga under turen. En dusch var med andra ord verkligen behövligt 🙂 Axel sprang också ut en sväng för att köpa lite färdkost till sina föräldrar som redan denna kväll skulle fortsätta sin resa.

Klockan 20.00 samlades vi sedan nere vid receptionen på hotellet. Detta dels för att säga hejdå till Joel och Ulrika som alltså redan denna kväll skulle fara vidare och ta sig in i Amazonasdjungeln (häftigt) och dels för att mötas upp och gå ut och äta middag tillsammans med gruppen 🙂 Detta gjorde vi på en restaurang en bit bort där vi satt till klockan elva ungefär, åt god mat, pratade, skrattade och njöt av att vi hade klarat av detta kraftprov innan vi därefter gick vidare till en bar och dansade och tog någon drink ihop och firade att we had made it! 🙂 Riktigt roligt hade vi det och det blev en perfekt avslutning på en riktigt bra vecka tillsammans! En vecka som vi aldrig hade kunnat föreställa oss skulle bli så här bra, men som visade sig verkligen skulle bli ett fint minne för livet 🙂 Vi är så glada för att vi tog oss igenom den, kämpade uppför bergstoppar, nerför branta backar och fick se på ett utav världens sju underverk! Detta blir någonting som vi kommer att minnas ett bra tag framöver 🙂

Idag är det onsdag och vi är alltså tillbaka i Cusco, incheckade på ett hostel och har tagit det bara lugnt igår och idag. Vi ska väl vara kvar här i någon dag till, gå ut och äta middag med det australiensiska paret vi lärde känna i Quito och bara njuta av det fina minne som vi har fått. Därefter bär det nog vidare sydvästerut ner till staden Puno där vi ska besöka Titicaca-sjön 🙂 Men vi hörs givetvis nått mer framöver! Ta hand om er så länge!

/ Axel och Markus

…bussen.” Eller ja, bilen ska det väl egentligen vara, men vi känner oss fria att ändra på den låttexten, bara för det här inlägget liksom 😉 28 timmar i en och samma buss, i samma säten, och med endast två kortare bensträckare då vi korsade gränsen och var tvungna att få våra nödvändiga passtämplar. Det var vad vi upplevde under det senaste dygnet 🙂 Sanningen är dock att det låter 100 gånger värre än var det egentligen var. Helt ärligt hade vi 28 rätt sköna timmar där på bussen och när vi väl kom fram tänkte vi båda typ: ”Jaha, dónde está la parte dura liksom?”. Nej, men seriöst så var det faktiskt inte alls så farligt. Sätena var riktigt bekväma, till och med Markus hade plats för sina långa ben och det gick verkligen att luta sig tillbaka i dem, bokstavligen 🙂 Under hela bussturen visades dessutom en hel del filmer, vi blev serverade helt okej mat och vi hade tillgång till det sämsta internet vi någonsin har skådat, haha 😉 Nej, men ärligt, timmarna bara rullade på och när vi slutligen kom fram till Lima kändes det inte alls som om vi hade suttit där i 28 timmar. Känslan av att sitta på ett flygplan i 12 timmar är faktiskt värre än detta. We were surprised, verkligen!

Innan vi satte oss på denna buss hade vi ju dock spenderat tre dagar i Guayaquil, den stad i södra Ecuador dit vi flög efter att ha varit på Galapagosöarna. Egentligen har vi inte så jättemycket att rapportera ifrån dessa dagar, då vi faktiskt inte gjorde särskilt mycket. Om ni har läst det världshistoriskt långa inlägget här nedan så har ni säkert förstått att vi hade det helt fantastiskt på dessa öar. Vi kände oss helt lyckliga under hela vår vistelse där och när vi kom tillbaka till fastlandet kände vi mest bara för att ta det lugnt, njuta av det vi hade varit med om och bara vara. Vi kände oss faktiskt lite paralyserade, smått uppslukade av det vi hade fått uppleva. Så dagarna i Guayaquil innehöll inte mer än sömn, en massa Grey’s-avsnitt, lite tvättning, ett antal besök på Pizza Hut och givetvis lite arbete med att komponera ihop blogginlägget som vi hoppas inte tog kol på någon, haha 😉 Vi hade i alla tre otroligt sköna och avslappnande dagar 😀

För att återkomma till bussresan då kan man ju ställa sig frågan vad man egentligen har för sig under 28 timmar på en och samma plats. Ja, det frågar vi faktiskt oss själva också, för tiden flög verkligen bara förbi och just nu känns det inte alls som att vi satt där så pass länge. Vi får helt enkelt låta bilderna tala sitt språk:

Så här såg vår 28-timmars buss ut:

Så vad har man då för sig under 28 timmar? Jo, man kan ju alltid försöka sova lite…

Eller så kan man ju försöka sig på att använda kanske världens segaste WiFi, haha…

Eller varför inte titta på lite engelsk film som är dubbad till spanska och sedan har engelsk text 😉 Det kan man ju också göra…

Äta mat är också ett alternativ…

Eller så kan man ju ta sig ett titt på den faktiskt rätt fina utsikten…

Eller så lutar man sig bara tillbaka, pluggar in hörlurarna och lyssnar på riktigt bra musik. Det var vad vi gjorde under kanske 10 utav dessa 28 timmar, haha 🙂

Nu är vi i alla fall framme här i Lima, har checkat in på ett hostel och inväntar den 20 timmars bussresan som vi imorgon ska ta oss an, den som ska ta oss till Cusco. Tyvärr mår Axel inte toppen då han har lite feber och känner sig förkyld så kvällen här spenderade vi helt enkelt bara på hostelet och botade vår abstinens med att titta på några avsnitt av Grey’s 🙂 (10 avsnitt är även färdigladdade inför morgondagens busstur, så vi ska nog ha att göra under den så att säga, haha) 🙂 Vi gick i alla fall ut och åt lite middag och tog första bästa restaurang som vi hittade, vilket visade sig vara en riktigt bra sådan. God italiensk mat och varsitt glas vin på det, toppen! Hoppas ni mår bra där hemma också! Vi hörs när vi kommer fram till Cusco!

Från restaurangen där vi åt en kväll som denna:

/ Axel och Markus