Idag gjorde jag min allra sista dag på skolan och det blev minst sagt en fin avslutning. Efter lunch kom en utav eleverna som jag undervisat i biologi för och knackade på dörren till vårt klassrum och sa att hon behövde ”Dr. Markus” på momangen. Mr. Saul hade nämligen svårt att andas.

Trots att hennes poker face inte höll någon världsklass direkt blev det ändå en överraskning när jag öppnade dörren och blev inbjuden till ett 30-minuters party under deras lunchen där vi dansade, åt pizza och smaskade i oss en tårta 🙂

Jag passade sedan på att ta en liten rundvandring till alla klassrummen för att vinka adjö och tacka för mig, vilket resulterade i en drös av svettiga kramar (det är olidligt varm här nu) 😉

Under tiden jag var frånvarande i första klass passade de på att skriva ett fint kort där de bland annat tackade för att jag hjälpt dem att knyta skorna, haha 😉 Hur söta är de inte när detta är något de vill nämna i deras tackkort? Nog har jag hjälpt dem att knyta deras skor nästintill varje dag, men det är nog ändå bara en förstaklassare som skulle komma på att skriva något sådant i ett tackkort 🙂 Haha!

Inne i första klass blev det en något kaotisk, men rolig avslutning med chips, dricka och klassparty sista lektionen. Och då spilldes det Cola, bjöds på en hel hög med kladdiga kramar och jag gladdes även över flertalet teckningar där de flesta hade ritat sig själva tillsammans med en jättefigur som symboliserade mig 😉 I förhållande till dem är jag trots allt är gigant!

När skoldagen var över blev det mera tårta, denna gång tillsammans med lärarna 🙂 Jag fick tillfälle att tacka för mig och även få några kloka tackord utav Miss Mary 🙂

Sen blev det till att städa rummet, packa väskan och checka in på morgondagens plan. Upptäckte sådär i sista sekund att mitt bagage inte verkar uppfylla viktreglerna, så jag ber en bön att inget ska strula imorgon. Redan klockan 06.30 imorgon bitti kommer Mary och Amy och tar mig till flygplatsen, där jag sedan börjar min 26 timmars långa resa till Chile 🙂

Och ni anar inte hur TAGGAD jag är!!! Ser verkligen så mycket fram emot massa skojsigheter och att träffa Liz och sen Hannah och Lauren igen 🙂

Innan jag kröp ner under täcket här passade jag på att avsluta den här dagen med ännu ett party, denna gång tillsammans med killarna jag bor med. Så vi gick till Supermarket och köpte 15 liter Cola, massa glass och chips och lyxade till det innan jag sedan tog farväl och kröp in på mitt rum för att nu sova några knappa timmar 🙂

Vi hörs i Chile! Safe flights till mig själv 😉 Kram till er!

Dagarna tickar verkligen ner här borta och nu har snart min sista helg i Honduras passerat. Bara fem skoldagar kvar och sen flyger jag till Chile tidigt på lördag morgon. Och jag längtar faktiskt! Känner mig redo, färdig med det som jag dedikerat den här tiden åt och oerhört sugen på drygt 3 veckors äventyr i Chile tillsammans med Liz, Lauren och Hannah 🙂

Den senaste veckan har varit rätt casual, skola som vanligt och kvällarna har jag mestadels spenderat på FaceTime och sen med en mysig film eller två, haha 😉 I fredags var det ”Field day” på eftermiddagen, vilket innebar att vi tog ut alla kidsen till fotbollsplanen i den gassande solen för att leka lekar 🙂 De fick krypa under nät, hoppa säck och springa så fort de kunde i ett hamsterhjul gjort av plastsäckar 🙂 Vi lärare stod istället i solen och svettades och brände våra näsor, haha 😉

Igår, lördag, spenderade jag några timmar i FaceTime-telefonen och tog sedan på eftermiddagen en promenad till stranden med killarna. Tanken på att det var sista helgen gjorde att jag andades in havsluften lite extra och brydde mig inte om att solen fick mig att svettas ordentligt 🙂

Idag har jag spenderat ytterligare några timmar på FaceTime och även tagit en löptur till stranden 🙂 Nu väntar som sagt bara 5 ynka skoldagar innan det bär av. Och denna vecka är det dags att avsluta det ansvar som jag har haft under dessa två månader. Så inför imorgon har jag knåpat ihop ett prov som jag ska ha med mina elfteklassare för att se hur mycket de har lärt sig ifrån mina lektioner samt för att kunna lämna över något betygsunderlag till deras huvudlärare. För mina små andraklassare blir det inget prov, men även där ska jag avsluta det vi arbetar med nu och lämna över till deras klasslärare 🙂 Och inne i första klass blir det inte så mycket överlämnande, utan där blir det nog mest bara kramar och ett farväl 🙂

Håller verkligen tummarna för att de ska prestera bra under provet imorgon. Är ju lite taskig som har prov på en måndag, men förra veckan gav jag dem ett häfte med allt de behöver kunna så har de bara studerat flitigt den sammanfattningen ska det nog gå galant 🙂 I cross my fingers!

(Ops, hoppas inte några av mina elever kikar in min blogg nu kvällen före och ser den här bilden och därigenom får se några utav frågorna inför provet, haha.)

Jag minns känslan när Axel och jag, efter knappt en månad i Mexiko, begav oss ut till ön Caye Caulker utanför Belizes kust. Att komma från en renodlad spansktalande kultur till detta Jamaica-likande lunket var utan tvekan en upplevelse. Samma känsla mötte mig nu när vi i måndags tog flyget ut till Roatán, en honduransk ö en bit ut i Karibiska havet. Populationen där ute är huvudsakligen svart och språket de talar är varken spanska eller engelska, men definitivt mer likt engelskan än spanskan i alla fall. Deras accent är dock grov och grötig, så när man kommunicerar med dem är det absolut en black-american-känsla som slår en. Nu har jag förvisso inte varit på Jamaica, men tack vare Bob Marley och andra profiler är den jämförelsen ändå rätt enkel att göra 🙂 Därav kom mina minnen från Caye Caulker tillbaka!

Ut till Roatán kom vi alltså på måndag eftermiddag efter att ha flugit ett utav de minsta planen jag någonsin suttit i. Varje liten vindpust märktes och det var minst sagt en intressant och rolig flygning ut dit.

Väl där blev vi sedan upphämtade utav några locals som tog oss till andra sidan ön där en båt väntade på oss. Vi skulle nämligen ta oss ut till en lite mindre ö utanför Roatán, Heléne, som dock ser ut att sitta ihop med Roatán om man googlar detta. Så även om kartan ser ut att ljuga kommer man inte ut dit utan en båttur, som för oss blev en väldigt härlig tur i solnedgången 🙂

På Heléne kom vi sedan till MEI-basen, Mission Encounters International, som är en annan missionsorganisation här i Honduras 🙂 De har där en stor byggnad med en skola och en klinik som de driver för människorna som bor på ön 🙂 Och i några rum där på övervåningen skulle vi få bo under dessa dagar 🙂

En fantastisk byggnad som för vårt semester-ändamål inte kunde vara annat än en stor välsignelse. Ovanpå hela byggnaden, på taket, hade de byggt ett bönedäck med magisk utsikt 🙂 Verkligen så vackert att kunna gå upp dit under dagen eller kvällen och njuta av vinden, stjärnorna, solnedgången med mera 🙂

Där har vi alltså hängt under måndag-fredag och njutit maximalt av vårt påsklov 🙂 Spelat spel på terassen, promenerat runt och upptäckt ön, knackat dörr och fått prata och lära känna några som bor på ön, läst en bok och bara varit 🙂 En utan mina favoritplatser när vi slappade var definitivt hammocken på terassen 🙂 Drömmen!

Minst en promenad om dagen blev det till olika platser runtom på ön 🙂 Vi hade turen att vara där samtidigt som ett team ifrån Atlanta, så tillsammans med några kändisar som besökt ön flertalet gånger kunde vi promenera runt till olika små byar och även besöka en del locals och se hur de bor och lever livet där på ön 🙂

Under ondagseftermiddagen fick vi oss en oförglömlig utflykt 🙂 Vattnet här i Honduras är normalt sett inte turkos-vackert och stränderna inte heller kritvita. Därför blev det en rejäl förvåning att bli utskjutsad med båten ut till en liten mini-ö en bit ut, där vattnet runtom denna ö var sådär fantastiskt turkos-färgat 🙂 Där blev vi avsläppta och kunde spendera eftermiddagen på denna plutt-ö som alltså blev helt vår egen, haha 🙂 Magiskt!

Ön vi denna eftermiddag tog beslag på var dock inte obebodd utan kryllade av hermitkrabbor och laguner 🙂 Fick även syn på en stingrocka när jag klev ner i havet för att ta ett dopp med cyklopet 🙂

Fredagen blev vår sista dag där ute, varunder vi även på eftermiddagen skulle bege oss hemåt, så sista njutningen blev en promenad till norra sidan av ön där vi badade och solade en sväng innan vi behövde bege oss tillbaka för att ta oss in till fastlandet igen 🙂 Lunchen intog vi dock på stranden, vilket minst sagt blev en spännande upplevelse då öns delikatess stod på menyn; Leguan 🙂 Rätt skumt måste jag säga, då de i princip hackade sönder leguanen och gjorde nån form av gryta av den, så resultatet var inte direkt en köttbit att smaka på, utan snarare skinn, ben och kött blandat i en röra som serverades med ris och potatissallad 🙂

En skön avslutning på semesterveckan, absolut! Nu är jag tillbaka på fastlandet i mitt rum i Puerto Cortés. En lugn helg väntar och sen endast 2 veckor i skolan innan jag säger hejdå och beger mig till Chile. Crazy! Är väldigt glad för det här breaket och för att få se och uppleva en helt annan del av Honduras 🙂 Känner mig påfylld med energi och är laddad att suga ur det sista av den tid som är kvar nu 🙂

GLAD PÅSK på er!

Ännu en vecka har passerat här borta och slutet kryper närmre och närmre. Jag vet inte om det är just det faktum att jag faktiskt vet att det snart är över som gör att de 6 veckor som återstår känns så kort. Eller så ger helt enkelt vetskapen att jag varit borta över 7 månader ett perspektiv att 6 veckor är kort tid. Hursomhelst känner jag mig mer än nöjd och ser framför allt väldigt mycket fram emot mina dryga 3 veckor i Chile innan jag flyger hem till Sverige 🙂 Bara 3 veckor tills jag far dit!

Den senaste veckan här har flutit på som vanligt. Jag har kämpat på inne i första klass och smitit ut därifrån för att undervisa i engelska och biologi i andra klasser vid några tillfällen. Har totalt bara 3 lektioner kvar i biologin och ska efter påsklovet nu knåpa ihop ett prov som de ska ha sista lektionen med mig. Lyckligt slut va? Mooohahaha!

Eftermiddagarna den gångna veckan har spenderats i skuggan tillsammans med Bibeln eller en bok och jag har varit rätt död efter skolan så inte så mycket mer än så faktiskt 🙂

Vid tre eftermiddagar innan solen gick ned passade jag dock på att sätta på mig löpskorna och springa till stranden, som i den något svalare eftermiddagssolen förvandlas till ett band av löpare som springer fram och tillbaka. Har aldrig varit något fan av människor som springer på stranden, då deras motiv ibland är uppenbart motbjudande, men när nu majoriteten faktiskt sprang och inte låg och solade njöt även jag av att ta några turer fram och tillbaka där på stranden 🙂

Har inga bilder från stranden dock, då mobilen lämnades hemma av säkerhetsskäl. Ville inte springa omkring och flasha med den utifall att.

Under torsdagen och fredagen var planen sedan att jag skulle vikariera för Mr. Kris som behövde åka hem till USA över helgen. Och torsdagen flöt på fint. Det blev ingen fredag däremot då vi fick veta klockan 4 på torsdag eftermiddag att byns elektricitet skulle stängas ned under hela fredagen för underhåll. Och utan AC och ljus i klassrummen går det ej att motivera att ha skolan öppen, så vi fick en extra lång helg istället. En långhelg som nu övergår i en veckas påskledighet 🙂 Hur skönt? Wow!

Så efter en helg då jag slappat, läst mycket, skrivit ännu mera, besökt caféet 3 gånger, haft några telefonsamtal och tagit en löptur är jag nu mer än laddad för veckans utflykt 🙂 Imorgon tar vi volontärer nämligen ett flyg ut till ön Roatán, där vi sedan ska båta ut till en mindre ö i närheten där vi ska semestra måndag-fredag 🙂 Ser fram emot sol och bad, sällskapsspel och härligt umgänge 🙂 Är riktigt taggad!

Jag återkommer nästa helg med bilder och en update!

Lördag förmiddag/morgon och jag varvar frukost med lunch samtidigt som jag skypar med familjen på olika håll 🙂

Helg igen och tid att återhämta mig. Även om jag har relativt mycket tid åt att göra just det känns det ändå väldigt behövligt. Dagarna på skolan är som sagt energiintensiva och min fåtölj blir då en utav mina bästa vänner under eftermiddagarna/kvällarna. En fåtölj? Yes, korrekt.

Under de senaste två veckorna har jag besökt barnhemmet (the Village) några gånger. Kidsen (under 15 år) bor som sagt på barnhemmet en timme ifrån skolan där jag bor. Med en skolbuss kommer de hit varje morgon och åker härifrån varje eftermiddag. Så förra vecka hakade jag på bussen ut dit, sov på en soffa och tog bussen tillbaka på morgonen.

En helt annan känsla att vara där. Att sitta med barnen i knäet på bussen, samma barn som jag försöker få att sitta stilla på sina platser under dagarna. Att leka med dem i gräset där de bor, kramas och äta tillsammans. Helt klart en annorlunda känsla.

Och jag gillar den. Får mig att på ett sätt känna att jag hellre hade bott där ute. Öppet landskap. Frihet. Kossor och hästar. Lek med barnen och inte bara tillrättavisning. Vackert är det också.

Men det finns alltid en annan sida av myntet. Att vara runt kidsen 24/7 hade kanske varit alltför påfrestande med det behovet jag känner att jag har just nu, att få tid att reflektera, läsa och skriva. Kan bara konstatera att det är något speciellt att ha så pass lite social input i och med att inga andra volontärer bor där jag bor. Men det kanske är vad jag behöver. Jag vet inte.

Hursomhelst är det roligt när saker händer och förra veckan åkte jag och Mercedes (en av voluntärerna) till en fotbollsmatch då två av pojkarna jag bor med spelade. Uppskattade dels matchen, men också att få prata med en vuxen (haha) och utbyta lite tankar 🙂

Förra helgen var det även födelsedagskalas gånger två, då en tjej på skolan bjöd in sin klass + lärarna till hennes makalöst satsiga 16-årskalas. Definitivt en märklig upplevelse att se hur mycket ståhej som ordnats, se dem dansa en valsliknande traditionell dans och hugga in på cupcake-bordet 🙂 En utav de viktigaste programpunkterna var när hennes pappa skulle ta av henne skorna och sätta på ett par högklackade skor och när mamman skulle sätta på henne en tiara, allt detta för att symbolisera att deras barn nu blivit en ungdom 🙂 Haha! Ja, ni hör, satsigt!

På söndag eftermiddag sen var det dags för kalas för alla barnen som fyllt år under januari till mars. Så vi åkte ut till barnhemmet igen där vi lekte med barnen och sen firade med presentutdelning och tårta 🙂

Sen har alltså ytterligare en skolvecka passerat och om jag ska bedöma energinivån på barnen utifrån den här bilden så har det varit en tuff vecka 😉

Men skenet bedrar kan jag säga. Eller kanske snarare på grund av hur intensiva de är så kan ni förstå att de tuppar av framåt slutet av dagen. Sista timmen är alltid ett kaos och barnen är överallt och ingenstans 🙂 Som här till exempel, under fredagseftermiddagen!

Lördag eftermiddag nu och ikväll ska jag gå till kyrkan 🙂 Kyrka även imorgon förmiddag och sen tar jag nog killarna till stranden under eftermiddagen tror jag 🙂 That’s all for now!

Har en riktig slappdag idag då regnet öser ner och intensiviteten varit hög under veckan. Sov till närmare 11 imorse och har därefter stannat i sängen och läst, pratat med familjen och filosoferat. Igårkväll åkte vi volontärer bort till en restaurang en bit härifrån och åt middag ihop. Det fick avsluta en som sagt intensiv vecka inne hos förstaklassarna. 25 stycken allt annat än lugna elever som bokstavligen behöver klistras fast i sina stolar för att de ska stanna där och kunna koncentrera sig längre än 2 minuter. Haha 😉 Men nog är de söta, så frustrationen passerar en rätt snabbt ändå 🙂

Inne hos förstaklassarna kommer jag befinna mig resten av tiden här om jag inte behöver vikariera för någon lärare som är sjuk eller så. 5 tillfällen i veckan kommer jag dock att smita ut därifrån för att vid varje tillfälle ha 1 timmes lektion på annat håll. 2 timmar undervisar jag i engelska i en andraklass och 3 timmar undervisar jag biologi (människokroppen) i en elva. Så under de timmarna får jag en ”paus” från de spralliga ettorna 🙂

Förra helgen spenderade jag hela lördagen på det privata sjukhuset en bit härifrån. Känslan att sätta på sig scrubs igen, klämma på några magar, assistera vid suturering och lyssna på några hjärtan och lungor gav absolut härliga minnen och gör att jag längtar tillbaka till mina hoods. Är taggad på att fortsätta plugga i höst med andra ord 🙂 Sen var dock antalet patienter vi hade inte den högsta siffran direkt och jag blev mest en svans efter läkaren, lyssnade på patientsamtalen och diskuterade fallen därefter. Så min förhoppning att kunna hjälpa till inföll inte direkt. Därav kände jag inte att det var en dundersuccé att gå dit, även om känslan att ”vara tillbaka” gladde mig 🙂

Så jag får se om jag går tillbaka dit nästa vecka kanske eller om jag gör ett försök att ta mig in på det publika sjukhuset där patienttrycket är något högre. Vi får se 🙂

Helgen var en dag längre förra veckan då vi även var lediga under måndagen. Och solen sken, så under söndagseftermiddagen tog jag med mig pojkarna (eller de tog med mig) och vi gick bort till en strand 10 minuters promenad härifrån 🙂 Där spelade vi fotboll, badade och hängde i några timmar 🙂

Lördag idag. Om 6 veckor har jag bokat en flygbiljett till Chile, där Liz bor och dit även amerikanerna kommer för en reunion 🙂 Även om jag njuter här ser jag fram emot det nått enormt! Sen har jag en annan rolig nyhet. Har nämligen bokat mina (svindyra) biljetter hem till Sverige och är tillbaka den 25 maj 🙂 Can’t wait att vara tillbaka där efter 8 månader utomlands!

Ses då! 🙂

Fredag eftermiddag och jag har slagit mig ner på ”Fun Café” som ligger bara ett stenkast ifrån där jag bor. Promenerade hit efter skolan idag då jag kände att jag behövde ett litet miljöombyte. Nog för att jag alltid är rätt trött efter mina heldagar på skolan och att det därför blivit en vana att kraschlanda i fotöljen på mitt rum med en kaffekopp och ett äpple som eftermiddagsfika. Men nu är det helg och jag kände för att ta mig ut lite. Så jag promenerade 100 meter. Bra va? Haha 😉

De sista två dagarna denna vecka har jag vikarierat för Mr. Chris och därigenom haft hand om hans fjärdeklassare. 19 stycken underbara små liv som faktiskt uppfört sig riktigt bra dessa två dagar, även om jag fått säga till dem på skarpen nån gång här och där. Under dessa två dagar har vi haft både Language Arts (engelska), Naturkunskap, Matte och Fonetik. Vi har lärt oss om vattnets kretslopp, arbetat med subtraktion av bråk, läst berättelsen om Paul Bunyard och övat vår läsförståelse och arbetat med oregelbundna verb. Riktigt skoj måste jag säga att det har varit att haft hand om dem 🙂

Jag skulle ha tagit hand om dem även på måndag om det inte vore så att det är val här i landet på söndag och att alla skolor i landet därför stänger ner under måndagen, dagen efter valet, inte logiskt, men så är det.

Så istället för skola på måndag får jag nu en långhelg. Imorgon ska jag göra en dag på sjukhuset (ej kliniken) som ligger typ 300 meter härifrån. Där ska jag svansa efter någon läkare verkar det som. Bara känslan att kliva in på ett sjukhus när jag var där häromveckan gjorde mig glad, så jag hoppas det får den effekten imorgon också 🙂

Sen får vi se! Lär nog bli ett besök till här på caféet 😉 Känner mig döstressad…not! #lugnalivet

En vecka senare och det är fredag igen. Jag sitter på skolan och har precis skickat iväg mina elever till dataundervisningen och andas ut lite efter att ha skickat två elever till rektorn då de rivit ur sidor ur varandras böcker. Ja, ni hör, det är barn jag jobbar med, och dessutom går de i andra klass. Man både älskar dem och drar en lång suck emellanåt.

Torsdag och fredag vikarierar jag för deras klasslärare som är borta. Hon lämnade mig med totalt 7 stycken examensprov att göra tillsammans med hennes elever. Ni förstår nog att mina elever älskat mig dessa två dagar, eller hur? Haha 😉

Igår betedde de sig dock som ljus. Allt började med att vi fick ha en jätterolig idrottslektion tillsammans direkt på morgonen. De älskade mina lekar som jag förberett. Sen satt de tysta och genomförde gårdagens 3 prov innan de sen lyssnade noggrant på min genomgång av addition inför dagens matteprov.

Idag, fredag, var det som sagt en annan stämning i klassrummet. Skrik, spring, bråk och noll lydnad. Så att få dem att sitta stilla och göra sina prov och sen när de var klara respektera dem som fortfarande satt och skrev, var utan tvekan en utmaning. Det slutade som sagt med att jag skickade två stycken till rektorn. Suck!

Under inledningen av denna vecka, måndag till onsdag, blev min roll som allt-i-allo än mer tydlig. Jag befann mig totalt i sju olika klasser; undervisade om ”Norrsken” för en tredjeklassare, höll i en frågestund om cancer i en niondeklass, hjälpte till inne i första klass (där jag även ska börja jobba på heltid om 2 veckor), höll i en idrottslektion för andraklassare och hjälpte till med fysik, matte och kemi hos åttorna, tiondeklassarna och elvorna.

Ja, haha, jag är verkligen allt-i-allo på det här stället. Och jag trivs! Men från och med nästa vecka blir det lite mer ordning. Då ska jag börja undervisa i människans biologi 3 lektioner i veckan för tiondeklassarna, ha hand om 2 lektioner i engelska i den andraklass jag varit i nu och under resterande tid assistera inne hos förstaklassarna. Från och med den 19 mars ska jag börja arbete där inne på heltid då deras nuvarande hjälplärare försvinner.

Utöver detta kommer jag även fungera som vikarie om någon är sjuk eller borta. Torsdag till måndag nästa vecka har jag redan inbokat att jag ska vara i fjärde klass då deras lärare far tillbaka till USA över helgen.

Ja, typ så. Kanske inte var döintressant för er direkt att få koll på exakt vad jag gör, men nu blev det nedskrivet i alla fall, kanske mest för min egen skull, haha! Förlåt!

Förra helgen var det ju min 25-årsdag och det var minsann väldigt speciellt att fira den här i Honduras. Efter att ha ätit lite halv-skräpigt under lördagen vaknade jag med diarré. Men jag löste det med ett 10-tal toabesök där på morgonen innan jag duschade och gick till kyrkan. Där gick vi volontärer sedan i vanlig ordning bort till caféet, där jag blev bjuden på kaffe. And that’s it, trodde jag. Jag menar, jag hade varit här i 1 vecka bara och det var inte direkt så att hela placet visste om att det var min 25-års dag. Nu är det väl inte så heller att jag normalt sett förväntar mig massa överraskningar på min födelsedag, men om jag i vanliga fall har låga förväntningar, existerade dem knappt denna gång 😉

Jag var därför helt fine med att gå tillbaka till mitt rum efter kyrkan, få prata med min familj och några vänner som ringde och bara ta det lugnt. Framåt kvällen knackade det dock på dörren och Mercedes, Nicole (två utav volontärtjejerna) samt Mary (grundaren) överraskade mig med en stor tårta med tända ljus tillsammans med pojkarna. Så de stämde alla in i en födelsedagstrudilutt och delade sedan på tårtan och massa Coca Cola 🙂

…och fyller man år i Honduras kan man förvänta sig bli utsatt för den något knasiga, men roliga hondurianska traditionen att få ägg och mjöl i håret. Så när jag skulle gå ut ifrån köket efter att ha firat med kaka blev jag ”anfallen” bakifrån och två ägg knäcktes i huvudet varpå en utav killarna sedan pudrade mig rejält med mjöl, haha 😉

•••

Låt mig hoppa fram i tiden igen. Det där hände förra helgen som sagt. Och ovanstående del av blogginlägget skrev jag i fredags, men nu är det söndag kväll och jag har precis kommit hem till mitt rum efter en helg på ett resort-hotell 20 minuter härifrån. Där har vi voluntärer befunnit oss sedan i fredags eftermiddag till idag och bara slappat, spelat sällskapsspel, ätit gott och provat alla möjliga typer av smaskiga juice-drycker, solat och badat och umgåtts.

Detta var ett perfekt tillfälle för mig att få lära känna gänget lite djupare, att få tid att hänga utanför skolan och samtidigt få reda på massa mer om arbetet som jag nu är en del av här nere. 7 amerikaner, en hondurian och jag, ”svensken” 😉

Personligen var det en dröm att få duscha i varmvatten. Nog för att Honduras är döhett och att en uppfriskande kalldusch är nice också, men efter att inte ha duschat i varmvatten på 3 månader njöt jag rejält att ta en lång dusch innan jag gick och la mig både i fredags och igår 🙂

Idag kom Mary (grundaren), hennes man och Amy (direktorn) ut och åt lunch med oss på hotellet innan de skjutsade oss tillbaka. Under lunchen och på väg hem fick jag lyssna till Mary som berättade massor om hur allting startade, om de första barnen de tog emot som nu är vuxna, om hur Gud har gjort mirakel genom åren och utrustat dem med både land och ofattbara donationssummor, hur olika personer välsignat projektet på olika sätt och vilka visioner och planer som finns framöver. Hela detta samtal berörde mig djupt. Blir så imponerad, varm i hjärtat, tacksam att få vara en del av detta, inspirerad till att bidra mer samtidigt som jag får drömmar om att på andra sätt kunna se Gud göra något liknande eller helt annat genom mig.

Nu har jag kommit tillbaka till mitt lilla rum och till pojkarna som jag strax ska käka middag tillsammans med. Maten här är för övrigt en välsignelse. Det låter inte som det roligaste, men det är verkligen supergott. Vi äter tortillas varje dag tillsammans med bönor som tillagas på olika sätt. Jag har aldrig varit något fan av bönor, men dessa älskar jag (tror de tillagar dem i mycket fett, haha) 😉

Vill avsluta detta inlägg med en liten tanke som jag fick under tiden jag låg på stranden och solade i helgen. Jag är som sagt tacksam för att jag fick detta tillfälle i helgen att lära känna dem andra voluntärerna lite bättre. Socialt måste jag så här efter 2 veckor faktiskt säga att det är lite fattigt på den fronten här nere. Vi är 4 voluntärer i 20+-åldern, varav jag är den enda killen. Därutöver är det en voluntärfamilj (mamma+pappa+två söner) + några hondrianer. Ingen utav de andra voluntärerna bor här vid skolan, vilket gör det sociala livet utanför skolan lite dött. Å andra sidan ger det mig mycket tid att reflektera, läsa, skriva, tänka och vila, vilket jag insåg i helgen är något jag tror jag verkligen behöver under den här tiden.

Gud har gjort oerhört mycket i mitt liv under de senaste 5 månaderna och jag har inte riktigt haft möjlighet att tänka igenom, reflektera och skriva ner allting. Därför är jag glad att jag får den möjligheten nu. Och jag tror exakt det är vad Gud vill att jag ska använda den tiden till också. Han känner ju mig utan och innan och vet att om det skulle vara ett skönt gäng som ville hänga varje kväll hade jag inte varit sen till att tacka ja, vilket inte hade gett mig den möjligheten till reflektion och skrivande som jag får nu.

Livet fortsätter rullande här borta med andra ord 🙂 Vi säger så!

Fredag kväll och jag ligger halvt utslagen i min säng med en chipspåse och CocaCola (no judgment). Inser att det är precis en vecka sedan jag anlände hit till Puerto Cortés, Honduras, och överraskades med detta 5-stjärniga (läs: över förväntan) rum. Och det har minst sagt varit en intressant första vecka.

Skolan har startat 07.30 varje morgon och slutat 14.30. 7 timmars jobb med andra ord och sedan har jag haft resten av eftermiddagarna och kvällarna helt lediga. Låter kanske soft, men låt mig förklara varför bilden här nedan beskriver mina kvällsaktiviteter under denna vecka.

Mina 3 första dagar arbetade jag i Miss Nancy’s klassrum tillsammans med hennes 26 tredjeklassare. Min uppgift var att se till att alla barn satt på sina stolar, hade sina pennor vässade och faktiskt hängde med på tavlan så att Miss Nancy kunde fokusera på att undervisa. Detta var allt annat än en enkel uppgift:

• ”Mr Markus! Jag behöver gå på toaletten”
• ”Jag glömde min bok hemma”
• ”Kan vi leka en lek Mr Markus?”
• ”Vad är den där knölen du har på halsen Mr Markus?”
• ”Min favoritfärg är rosa”
• ”Ah, jag orkar inte mer!”

Det där sista exemplet var ingenting de sa direkt, utan något de istället tydligt visade med sina handlingar. Ibland gick det så långt att jag undrade om någon bokstavligt talat hällt ut en myrstack i byxorna på dem. Haha!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig var irriterad på dem, men en lika stor lögn vore det om jag sa att jag inte tyckte om dem. För trots att Anticimex borde ta sig an detta saneringprojekt och rensa ur myrorna i byxorna deras, fyllde dem mig med så mycket kärlek under de här dagarna. Varje morgon jag klev in i klassrummet, faktiskt varje liten stund jag varit iväg och sen kom tillbaka (ja, likt en hund), kom de springandes mot mig och kramade om mig samtidigt som de jublade: ”Mr Markus!” Hur mycket glädje ger inte något sådant?

Jag trodde att jag skulle arbeta i denna tredjeklass tillsammans med Miss Nancy hela veckan, men på torsdag morgon när jag kom till skolan fick jag veta att Miss Carlene var sjuk och kunde inte ta hand om sina andraklassare. Så deras lärare under dessa två dagar fick bli jag 🙂

Och det var exakt lika mycket till ett ”inhoppande” som det låter. 5 minuter efter att jag fick nyheten stod jag framför dem och skulle hålla i deras första lektion. Det fick bli engelska och stavning med utgångspunkt ifrån ett papper som jag fått tillsammans med nyheten.

Jag överlevde första timmen och därefter fick jag en 30 minuters rast på mig att fundera ut och planera resten av dagen. Det visade sig att de skulle ha ”Mid-Term-exams” under fredagen, så torsdagen gick ut på att förbereda dem inför dagens prov. Och jag tror jag gjorde ett hyfsat bra jobb efter att ha slängt ett öga på deras svar i rättningshögen som nu ligger på mitt skrivbord.

Helt slut och med en aningens lättnadskänsla nu, men ändå så glad att jag fick denna möjlighet!

Idag var också WH2HCV’s grundare tillbaka och jag fick äran att krama om henne och hälsa henne välkommen åter. Mary Frenter, som hon heter, verkar vara en klippa och våra få minuters konversation fyllde mig med så mycket kärlek till den här organisationen.

Vi får se vad som blir min uppgift här nu  framöver. Mary behövde lite tid att fundera ut ett schema åt mig, vilket inte var det enklaste sa hon tillsammans med ett skratt, då hon önskade att jag kunde dela upp mig i 4 personer. Behovet är stort här och jag kommer hjälpa till där det behövs. Förmodligen kommer jag inte att ha någon specifik klasstillhörighet, utan snarare fungera som generell engelsklärare och undervisa i olika klasser. Därtill ska jag även hoppa in och jobba en del på kliniken.

Men jag och Mary ska ha ett möte nu på söndag och fundera ut läget! Ser fram emot det 🙂

Först väntar en helg som imorgon ska spenderas i San Pedro Sula tillsammans med de andra volontärerna. Sen har jag hört en fågel viska i mitt öra att någon visst fyller 25 år på söndag. Hm, vad är väl en födelsedag i Honduras? Annorlunda, om inte annat!