Det kom ett ögonblick i tisdags eller onsdags då det kändes som att jag började vänja mig. Ett kort ögonblick, men ändå märkbart. Känslan var att den stekheta värmen inte var lika påtaglig längre. Som om kroppen hade adapterat sig en aning. Men den känslan har definitivt försvunnit. Nu sitter jag här i en fåtölj och svettas som en gris igen. Jag har precis avslutat ännu ett ”arbetspass” utav det som är min arbetsuppgift den här veckan. Att städa upp efter varje måltid. Och den lilla ansträngning som det innebär att bära in tallrikarna, plocka undan maten och diska gör att svetten rinner på alla ställen på kroppen där det kan rinna. Så glöm det där att jag vant mig vid hettan. Istället har jag vant mig vid att svettas konstant.

Runtomkring mig sitter några klasskamrater och förbereder kvällens lovsångstund. Ljudet från en gitarr och en cello blandas med sångröster på både spanska och engelska. Lite längre bort sitter några andra utav mina klasskamrater utspridda och läser vår första bok som vi har börjat med nu. ”Is that really you, God?” heter den, eller ”¿Eres tú, Señor? på spanska, och är skriven av Loren Cunningham, mannen som år 1960 startade vad som idag är YWAM, Youth with a mission. So far är boken riktigt bra!

Det är torsdag (yes ni läste rätt, detta inlägg kommer några dagar sent på grund av inget internet) och vi ska snart börja eftermiddagens lektioner. Schemat är lite annorlunda denna vecka då mycket utav fokus ligger på att lära känna varandra och sammansvetsas som grupp. Lektionerna handlar om kulturskillnader, hur saker och ting går till och sen har vi börjat dela våra personliga vittnesbörd för att lära känna varandra ännu bättre.

I eftermiddag kommer våra två sista klasskamrater, två tjejer ifrån Haiti. Det gör oss till 15 studenter totalt ifrån 6 olika nationer. I klassrummet hänger varje lands flagga fint längs ena väggen.

I klassrummet har varje elever också fått varsin mailbox där vi kan skriva uppmuntrande små lappar till varandra eller dela något personligt som vi känner att Gud lägger på våra hjärtan. Verkligen en grym grej som jag känner mig uppmuntrad att utnyttja under de kommande veckorna.

Schemat den här första veckan har som sagt varit lite annorlunda. Under eftermiddagarna har vi haft team building activities. Vi har varit uppdelade i 3 lag och genom blod, svett (men inga tårar) har vi tagit oss igenom en hinderbana, krupit genom ”spindelnät”, badat i ”lera”, tagit oss runt poolen på området på två plankor med mera. Och som att glädjen från att mitt lag, ”Los vencedores” (”Vinnarna”), har tagit hem segern inte var nog har detta också varit ett grymt tillfälle att svetsas samman som grupp 🙂 Det känns som att vi är ett riktigt bra gäng!

I onsdags kväll gjorde vi vårt första ministry, The Malcoln Ministry. Detta innebar att vi åkte in till San Pedro till ett särskilt litet ställe där alla gatupojkar bor och hänger.

När vi kom dit åkte de flesta runt på rullskridskor och lekt runt. Men snabbt samlades de alla runt oss. Det var ett 30-tal killar i alla möjliga åldrar som alla hade en sak gemensamt; de bor på gatan och har mer eller mindre ingen familj förutom varandra.

Så till dessa barn hade vi med oss godis och lekte flertalet lekar med dem, samt hade ett kort litet preach och sen bad tillsammans med dem i smågrupper. Det är tydligt att Gud är levande bland människorna här i San Pedro, även om antalet som lever ut sin tro är betydligt färre. De flesta tror på Gud, men har ingen personlig relation med honom. Så tillsammans med lekar och att finnas där för dem var detta någon som vi försökte förmedla.

•••

Det är lördag förmiddag och jag har spolat fram tiden några dagar. Det som ni har läst hittills skrev jag i torsdags och nu är det lördag. På nytt är jag nedsjunken i en utav alla fåtöljer här på området. Internettillgången är nämligen begränsad så det gör att det jag skrev i torsdags inte blev publicerat förrän idag. På vardagarna har vi bara internet mellan 17-23, alltså 23-05 svensk tid, och under kvällarna har vi umgåtts och haft aktiviteter, så bloggen har inte kommit som min första prioritet. Men nu är det helg och tid för återhämtning och relflexion. Jag har precis avslutat ett FaceTime-samtal med Robin och en kortis med Carolina. KUL att få se en glimt av hösten där hemma!

Här har första skolveckan precis passerat och mycket fokus har som sagt legat på att komma närmre varandra som grupp. I torsdags kväll hade vi en get-together-middag efter att de sista eleverna (de två tjejerna ifrån Haiti) hade anlänt till området. Hela den kvällen avslutades med merengue och salsa, dans alltså. Och det var svettigt kan jag säga, även om jag njöt totalt 🙂

Igår, fredag, hade vi pysselstund samtidigt som regnet öste ner utanför klassrummet. Vi pysslade ihop vår ”journal” som vi varje vecka ska skriva anteckningar i och reflektera över hur veckan har varit och sen lämna in den till ”lärarna”.

Det regnade och blåste rejält. Tydligen svepte en orkan förbi ute över havet och fortsätte upp till Kuba och Jaimaica. Men tack och lov kom den aldrig in över land här i Dominikanska Republiken och igår hörde vi på nyheterna att den också blev mycket mindre än vad man förväntade sig, så ovädret i Jaimaica och Kuba var relativt lugnt det också 🙂

Som avslutning på denna första vecka och som en liten överraskning till oss alla bjöd de oss på en tur till huvudstaden Santo Domingo igårkväll. Där spenderade vi några timmar på ett gigantiskt shopping-mall, åt pizza och gick på bio 🙂 Riktigt trevlig avslutning på en bra första skolvecka här i DR.

Nu nalkas det lunch och efter det ska vi kanske ta oss en tur till stranden eller arbeta lite med ”journalen” som ska lämnas in på måndag morgon 🙂 Hoppas ni har det bra där hemma! KRAM på er!



Fyra dagar har passerat i den dominikanska hettan och jag inser redan att jag kommer behöva använda tvättmaskinen betydligt oftare än jag trodde. Svettas gör man konstant från det att man kliver ut ut rummet med fläkten som kyler en aningen tills det att man duschat och gjort sig redo för sängen på kvällen. Och det konstaterandet gäller oavsett om man befinner sig i skugga eller ej.

Just nu sitter jag i en stol bredvid poolen här på området. Lite längre bort på sträcket vajar min handduk och badbyxor som håller på att torka efter eftermiddagens tur till stranden.

Nu har alla anlänt hit till området och är redo för morgondagens skolstart. De sista kom igår under eftermiddagen och därigenom blev gruppen fulltalig. 6 killar och 7 tjejer. 7 dominikaner, 3 amerikaner, 1 chilenare, 1 brasilianska och 1 svensk. Därigenom är vi 8 stycken som pratar perfekt spanska, varav 3 utav dem är hyfsade på engelska. Sen är vi 3 stycken som pratar perfekt engelska, varav ingen av dem riktigt kan föra en konversation på spanska. Och sen är det jag och brasilianskan kvar. Hon pratar riktigt bra engelska men ingen spanska och jag tar mig fram hyfsat på båda språken.

Ni förstår röran. Samtidigt utmanas verkligen alla att göra sig förstådda. Men det är inte lätt ibland.

Igår var det ”El día de la Biblia”, Bibelns dag alltså. Ja, ni hör ju! Det är inget som direkt skulle existera i sekulariserade Sverige. Här däremot är det en högtid som hela landet firar. Så igår åkte vi in till stan och marscherade, eller rättare sagt stod på ett flak och vinkade, dansade och ropade. Och svettades.

Paraden varade i dryga 5 timmar och under den tiden hann vi både hoppa, jubla, dansa och skratta för att sedan tränga oss ned på några utav de kylboxarna som vi hade med oss och hälla i oss litervis med vatten för att inte dö på kuppen.

Det var verkligen en speciell upplevelse att stå där på flaket och titta ut över staden och vimlet av människor som marscherade runtomkring oss. Rätt vad det var skulle vårt stora flak med lastbilsföraren i fronten köra under ett myller av telefonkablar, elsladdar och vad mer för olika typer av kablar de har i luften här. Vissa tog vi oss under. Andra slet vi ned i farten. Men på den fronten var vi knappast ensamma. Vissa grupper hade betydligt mer otympliga och skrymmande fordon än oss, så andelen kablar de slet ned var betydligt fler.

Nu verkade ingen direkt bry sig om detta, inte ens militären eller polisen som förbrilt dirigerade och visade vägen för paraden, och det i sig var lite av en kulturkrock för mig. Men jag tycker ändå synd om alla dom människor som borde ha drabbats utav detta.
5 timmar senare la sig mörkret över staden och paraden gick mot sitt slut. Men även om vi dyngblöta i svett lämnade staden för att återvända hem fortsatte hundratals människor att fira inne i stan.

Väl hemma var alla väldigt trötta och hungriga, så vi dundrade i sängs efter att ha tryckt i oss lite pommes frites och friterad kyckling.

Idag, söndag, var det dags att svettas ännu mer. På med jeansen (ni hör ju) och iväg till kyrkan. Det gäller att klä sig respektfullt även om svetten dryper när ett sådant klädesplagg ska på i den 30-gradiga värmen.

Gudstjänsten var en underbar upplevelse. Kyrkan vi besökte hade air-condition, lovsången var modern och i inledningen av mötet fick vi alla gå fram och bli välkomnade utav pastorn. Personligen ropade de upp oss var och en och berättade var vi kom ifrån, och när vi till slut stod där framme framför församlingen allihopa fick vi några visdomsord ifrån pastorn och fick sedan förbön. Därefter kom flertalet ur församlingen fram till oss och med en kram och ett ”Gud välsigne dig” hälsade de oss välkomna till staden.

Under denna sekvens i mötet översattes allting till engelska för att vi alla skulle förstå. Resten av tiden, vilket kanske utgjorde 95 % utav tiden, var allting på spanska. Och jag hängde kanske med på knappt hälften av vad som sades. Det ska sannerligen bli spännande att se hur det blir framöver. Förhoppningsvis kommer jag att förstå mer och mer med tiden.

Nu börjar det nalkas middag här och vi har dukat upp inför någon sorts av välkomstceremoni. Det känns spännande att vi drar igång på riktigt imorgon. Jag ser fram emot att ha lektioner och lite mer av en vardag här borta. To be continued med andra ord.

Mörkret har återigen lagt sig över San Pedro de Macorís. Jag är på väg mot sängen, men har slagit mig ner en stund i en utav alla utemöbler som finns här på området. Vi har precis avslutat en omgång Traido, ett kortspel som dominikanerna (jag tror man säger så) har lärt oss.

Imorse berättade jag om värmen och drog en parallel till att sitta i en bastu. Hade jag varit sugen på en liknelse även ikväll hade jag kunnat berätta om en kräfta som kokas och blir alldeles röd. Ungefär så känns min hud just nu. Nog för att jag hade en välarbetad grund ifrån Kroatien och inte var alldeles kritvit när jag kom hit, men den stekheta solen gjorde sitt idag på förmiddagen. I väntan på att de andra eleverna skulle komma tog jag nämligen en liten promenad ned till stranden och solade och badade fram till lunch. Det är verkligen fantastiskt att vi har en så vacker strand bara 5 minuters promenad härifrån 🙂

När jag återvände till basen framåt lunch hade en tjej ifrån Brasilien och en tjej ifrån Chile anlänt. Kort därefter anslöt en tjej och en kille ifrån USA till vårt gäng. Innan eftermiddagen var över hade alla förutom tre stycken kommit och snabbt blev stämningen här på basen en helt annan. Plötsligt rörde sig personer som endast pratar spanska samt vissa som endast pratar engelska runt här på området och saker och ting översätts kors och tvärs. Vi fick berättat att vissa utav våra lärare kommer att prata endast engelska och vissa endast spanska, men att allting kommer att översättas däremellan. Jag är dock väldigt glad att båda språken fungerar för min del för andelen icke-spansktalande personer är endast två stycken. Så det är snarare så att alla pratar spanska, men tvingas översätta ibland till engelska om dessa personer är med. Tufft för dem, men jag hoppas att vi alla kommer att värna om att alla ska förstå och hänga med i samtalen. När det diskuteras någonting mellan dominikanerna är det dock inte lätt att hänga med.

Imorgon ska vi åka iväg på ett event inne i city center i San Pedro. Det ligger 10 minuter med bil härifrån och mer än så vet jag inte. Jag har fått min outfit för dagen i alla fall; en T-shirt med texten ”Home of Hopes” på.

Klockan är strax innan tio på kvällen och folk börjar gå och lägga sig här och så även jag. Mina ögon går lite i kors och det märks att värmen tar mycket krafter ifrån en. Tror jag kommer att sova riktigt gott! Godnatt!

Ni vet känslan att sitta i en bastu. Svetten rinner. Kroppens nedkylningssystem går på högvarv.

Någon häller en hink med vatten över de glödheta stenarna. Plötsligt känns det som att temperaturen stiger till 100 grader. Trots det ändras inte mätaren. Den visar fortfarande samma temperatur. Varför?

Jo, luftfuktigheten är orsaken. När luften blir så fuktig att det är svårt för svetten på kroppen av avdunsta blir känslan av att det är varmare större. Kroppens förmåga att kyla ned sig själv sjunker i och med den ökade luftfuktigheten.

Klockan är strax efter nio på morgonen här och det är 29 grader i luften. Samma temperatur som jag och Robin hade några dagar i Kroatien för ett tag sen. Ändå sitter jag här i skuggan och äter min frukost och svettas som en gris. Helt otroligt. Luften är så fuktig här att mitt medfödda kylsystem inte fungerar.

Jag undrar om detta kylsystem uppgraderas till en bättre modell efter några veckors exponering i detta klimat. I annat fall får jag stå ut med känslan av att svettas konstant.

Idag är det fredag och de flesta utav eleverna kommer att anlända hit under eftermiddagen. Solen strålar och jag tror jag kommer att bege mig en sväng till stranden här på förmiddagen för att sedan vara hemma och hänga med dem när de kommer.

Ser fram emot att se hur detta toppenställe också får fyllas med förhoppningsvis härliga människor.

Nu ska jag diska min tallrik. Ta hand om er där hemma så hörs vi snart igen!

Mörkret börjar lägga sig över San Pedro de Macorís. Första dagen har snart passerat. Jag är framme! Den känslan slår mig med jämna mellanrum och börjar väl sakta men säkert att sjunka in. Här ska jag tillbringa de kommande tre månaderna. Förhoppningsvis kommer jag att känna mig som hemma efter ett tag.

Tidigare berättade jag om att jag är den enda som kommer ifrån Sverige och Europa. Jag är också den enda ”eleven” som har anlänt hit till området. Lite skum känsla.

Idag har ”personalen” arbetat för fullt. De är i full gång med att förbereda allt och jag har lite kraschlandat rätt in i deras förberedelser. Imorgon anländer de flesta andra. Och sen drar schemat igång på lördag. Jag har frågat flera gånger vad jag kan hjälpa till med, men svaret jag fått har varit samma varje gång:

”¡Markus, no te preocupes, tú te descansas! Luego vas a trabajar y estudiar mucho. ¡Descansa ahora!”

Vila helt enkelt! På lördag drar allt igång. Så idag har jag gjort just det. Vilat!

På förmiddagen tog jag mig ut utanför området och promenerade en sväng. Så länge det är ljust och mitt på dagen är det tydligen väldigt säkert häromkring så det var ingen fara att gå själv.

När jag ser mig själv gå där på gatan med flip-flops och en påse med badkläder i måste det skrika turist om mig. Ändå hälsar alla på mig på spanska eller försöker att sälja frukt till mig, också det på spanska. Så när jag anlände till stranden 5 minuter senare var det med ett stort leende på läpparna. Och det leendet orsakades inte bara utav att spanskan talas överallt runt mig, utan också för att en magisk strand ligger bara 5 minuter ifrån skolområdet 🙂 Drömmen!

När jag sedan återvände lagom till lunch här på området hamnade jag mitt i en hetsig diskussion om olika världsartister. Uppenbarligen hade vissa väldigt starka åsikter kring det ämnet och jag hängde kanske med på hälften utav argumentationen de förde. Min spanska kan definitivt bli bättre och är långt ifrån där den en gång varit. Så jag ser fram emot att både höra och prata mycket spanska under den här tiden.

Jag kommer att bo tillsammans med 5 andra killar i en sovsal med plats för 8 stycken. Så lite extra space kommer det att finnas. Inatt när jag kröp in på rummet välkomnades jag utav ett anteckningsblock, lite snacks, en vattenflaska och tvättmedel som låg nedanför huvudkudden. På dörren in till sovsalen står mitt namn tillsammans med de 5 personer som jag ska dela rum med. Förhoppningsvis blir vi ett bra gäng!

Nu är det strax middagstid här och jag inväntar den genom att fortsätta läsa min bok samtidigt som det arbetas för fullt runtomkring mig. Visst låter det lite skumt? Men jag gör som jag blivit tillsagd. Jag vilar. Och vem kan klaga på något sådant?

Klockan är 02.30 dominikansk tid och jag har precis lyckats passera passkontrollen, hämtat ut väskan och är på väg mot exit-skylten. Den 16 timmar långa resan har gått bra och jag är lite spänd inför vad som ska hända. Jag passerar genom dörrarna ut från flygplatsen och befinner mig därmed officiellt på dominikansk mark. I det ögonblicket möts jag av skylten: ”Bienvenido Markus!”

Sekunden efter ser jag den svenska flaggan och blir omkramad av 4 personer ifrån skolan som hälsar mig välkommen och bombarderar mig med frågor. På spanska. Känslan slår mig: Nu är jag HÄÄÄR!

På väg till byn San Pedro där skolområdet ligger pratar vi om lite allt möjligt. Jag får veta att vi är 13 stycken som ska gå DTS i höst tillsammans med mig. Några ifrån USA, andra ifrån Brasilien, Chile, Haiti och Dominikanska Republiken. Ingen ifrån Europa. Förutom jag! Det är första gången som de har en elev ifrån Sverige, tredje gången som någon kommer ifrån Europa. Och flaggan hade de köpt kvällen innan för att jag skulle känna mig välkommen. Så fint!

Nu har jag sovit några timmar och sitter och äter min första frukost. Yogurten har jag hällt upp i en tallrik med namnet MARCUS med stora bokstäver på. Kaffet dricker jag ur en mugg med mitt namn aningen mer diskret skrivet. Det är torsdag och de andra eleverna kommer imorgon och på lördag. Personalen här har morgonmöte och jag njuter av att titta ut över området och smakar på känslan av att jag är framme.

Jag svettas som en gris. Det är 29 grader och oerhört fuktigt i luften. Jag har tagit en dusch här på morgonen, men funderar nu över till vilken nytta. Vi får se vad som sker den här dagen. Jag är framme och mår bra! 🙂