Fredag kväll och jag ligger halvt utslagen i min säng med en chipspåse och CocaCola (no judgment). Inser att det är precis en vecka sedan jag anlände hit till Puerto Cortés, Honduras, och överraskades med detta 5-stjärniga (läs: över förväntan) rum. Och det har minst sagt varit en intressant första vecka.

Skolan har startat 07.30 varje morgon och slutat 14.30. 7 timmars jobb med andra ord och sedan har jag haft resten av eftermiddagarna och kvällarna helt lediga. Låter kanske soft, men låt mig förklara varför bilden här nedan beskriver mina kvällsaktiviteter under denna vecka.

Mina 3 första dagar arbetade jag i Miss Nancy’s klassrum tillsammans med hennes 26 tredjeklassare. Min uppgift var att se till att alla barn satt på sina stolar, hade sina pennor vässade och faktiskt hängde med på tavlan så att Miss Nancy kunde fokusera på att undervisa. Detta var allt annat än en enkel uppgift:

• ”Mr Markus! Jag behöver gå på toaletten”
• ”Jag glömde min bok hemma”
• ”Kan vi leka en lek Mr Markus?”
• ”Vad är den där knölen du har på halsen Mr Markus?”
• ”Min favoritfärg är rosa”
• ”Ah, jag orkar inte mer!”

Det där sista exemplet var ingenting de sa direkt, utan något de istället tydligt visade med sina handlingar. Ibland gick det så långt att jag undrade om någon bokstavligt talat hällt ut en myrstack i byxorna på dem. Haha!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig var irriterad på dem, men en lika stor lögn vore det om jag sa att jag inte tyckte om dem. För trots att Anticimex borde ta sig an detta saneringprojekt och rensa ur myrorna i byxorna deras, fyllde dem mig med så mycket kärlek under de här dagarna. Varje morgon jag klev in i klassrummet, faktiskt varje liten stund jag varit iväg och sen kom tillbaka (ja, likt en hund), kom de springandes mot mig och kramade om mig samtidigt som de jublade: ”Mr Markus!” Hur mycket glädje ger inte något sådant?

Jag trodde att jag skulle arbeta i denna tredjeklass tillsammans med Miss Nancy hela veckan, men på torsdag morgon när jag kom till skolan fick jag veta att Miss Carlene var sjuk och kunde inte ta hand om sina andraklassare. Så deras lärare under dessa två dagar fick bli jag 🙂

Och det var exakt lika mycket till ett ”inhoppande” som det låter. 5 minuter efter att jag fick nyheten stod jag framför dem och skulle hålla i deras första lektion. Det fick bli engelska och stavning med utgångspunkt ifrån ett papper som jag fått tillsammans med nyheten.

Jag överlevde första timmen och därefter fick jag en 30 minuters rast på mig att fundera ut och planera resten av dagen. Det visade sig att de skulle ha ”Mid-Term-exams” under fredagen, så torsdagen gick ut på att förbereda dem inför dagens prov. Och jag tror jag gjorde ett hyfsat bra jobb efter att ha slängt ett öga på deras svar i rättningshögen som nu ligger på mitt skrivbord.

Helt slut och med en aningens lättnadskänsla nu, men ändå så glad att jag fick denna möjlighet!

Idag var också WH2HCV’s grundare tillbaka och jag fick äran att krama om henne och hälsa henne välkommen åter. Mary Frenter, som hon heter, verkar vara en klippa och våra få minuters konversation fyllde mig med så mycket kärlek till den här organisationen.

Vi får se vad som blir min uppgift här nu  framöver. Mary behövde lite tid att fundera ut ett schema åt mig, vilket inte var det enklaste sa hon tillsammans med ett skratt, då hon önskade att jag kunde dela upp mig i 4 personer. Behovet är stort här och jag kommer hjälpa till där det behövs. Förmodligen kommer jag inte att ha någon specifik klasstillhörighet, utan snarare fungera som generell engelsklärare och undervisa i olika klasser. Därtill ska jag även hoppa in och jobba en del på kliniken.

Men jag och Mary ska ha ett möte nu på söndag och fundera ut läget! Ser fram emot det 🙂

Först väntar en helg som imorgon ska spenderas i San Pedro Sula tillsammans med de andra volontärerna. Sen har jag hört en fågel viska i mitt öra att någon visst fyller 25 år på söndag. Hm, vad är väl en födelsedag i Honduras? Annorlunda, om inte annat!