Det är med en sådan frid som jag slår mig ner i mitt rums (läs: min egen) fåtölj här i Honduras. Glädjen när jag i fredags anlände till stället där jag ska bo de kommande månaderna fick mig att gråta en skvätt. Är inte tacksamhet typ den skönaste känslan?

Graduation. Ett kapitel som avslutades i torsdags. Wow. 5 månader passerade snabbare än jag hade förväntat mig. Om jag å andra sidan dissekerar upp tiden och tänker på allt vi fick vara med om känns 5 månader nästan som kort tid. Tidsperspektiv kan göra en snurrig ibland.

Graduation som sagt. Ett kapitel som avslutades. Efter två hektiska dagar med debrief var vi i torsdags lediga och ville därför suga ur det sista av solen och värmen. Så vi var några som klev upp och såg soluppgången för att sedan spendera några timmar på stranden. Det där med att bränna sig sista dagen börjar kännas som en klassiker.

Framåt kvällen sedan började vänner, familjemedlemmar och andra bekanta till dominikanerna att anlända till basen och kvällen bjöd sedan på middag, tal, lovsång, bön, certifikatutdelning, fotografering och massa kramar. Det var svårt att ta in att vi avslutade våra 5 månader tillsammans och att vi dagen därefter skulle säga hejdå på riktigt.

Så skumt, samtidigt som det är så naturligt, med människor som blir en viktig del av ens liv för en kort tid och som man sedan kanske aldrig mer kommer att träffa. Vill givetvis tänka att vi alla kommer ses på nytt, men ser mig inte återvända till Dominikanska Republiken än på ett tag. Ni fattar. Skum känsla helt enkelt.

Därför föll det faktiskt någon tår när vi sedan kramades för en sista gång på fredagen och tog farväl av varandra. Tillsammans med amerikanerna såg vi dock till att dra ut på avskedet till sista sekund. Våra flyg lämnade DR i princip samtidigt så vi kunde gå igenom säkerhetskontrollen och vandra omkring i tax-free-shoppen tillsammans och de lämnade sedan av mig i boarding-kön vid min gate, haha! 😉

Att kliva på flyget då kändes väldigt tudelat. Jag var taggad för Honduras, absolut, men samtidigt väldigt nöjd med tiden i DR. Att då se och höra hur glada alla andra var för att få åka hem påverkade mig givetvis och fick mig att känna mig lite ”left behind” på flyget.

Känslan höll dock inte i sig länge. Så fort jag landade i San Pedro Sula, Honduras, några timmar senare kände jag mig redo för nya äventyr. Och där väntade en STOR välsignelse!

3 mycket trevliga, inspirerande och energifyllda människor hämtade mig på flygplatsen för att ta mig den dryga timmens bilfärd till Puerto Cortés, där organisationens hjärta befinner sig. Under resan bombarderade jag dem med frågor och inspirerade och glada svarade de mig och la själva till mer därtill. Heart to Heart Children’s Village (H2HCV) är en bra mycket större organisation än jag hade föreställt mig på egen hand. Här är lite fakta som jag fått reda på hittills:

• I Puerto Cortés bedrift en bilingual skola med dryga 300 elever. Undervisningen sker mestadels på engelska för att barnen ska få en bra utbildning och goda möjligheter att sedan kunna studera vidare på något engelskspråkigt univertitet (exempelvis i USA).
• Utav de 300 elever utgörs 105 utav barn vars vårdnadshavare är organisationen själv. De 200 andra tillhör honduranska familjer som valt att placera sina barn på denna privata skola med gott rykte.
• Kloss i kloss med skolan ligger en vårdcentralslik klinik som är öppen dygnet runt och där läkare och sjuksköterskor som är anställda av H2HCV arbetar med att ta hand om primärvårdsliknande fall.
• 25 minuter ifrån skolan ligger barnhemmet där alla flickor och pojkar under 15 år bor och tas omhand av husmödrar och husfadrar som jobbar där. Under veckodagarna transporterar en stor skolbuss in alla barn till Puerto Cortés för att ta dem till skolan.
• Kloss i kloss med skolan ligger också en byggnad där bland annat jag bor. Här bor även 18 barnhemspojkar som vuxit upp på barnhemmet, men som nu när de blivit över 15 år fått flytta in hit och ta hand om sig själva lite mer. Här sover de i sovsalar, har ett gemensamt kök där de under helgerna är ansvariga att laga mat ihop och de har även ett stort vardagsrum med en tv där de hänger en hel del.
• 10 minuter härifrån har alla tjejer som är över 15 år en liknande byggnad där de kvinnliga volontärerna också bor.

– Jag visste att jag skulle bo nära skolan.

– Jag visste även att jag skulle bo tillsammans med de äldre killarna och laga mat och äta tillsammans med dem.

– Att jag skulle anlända hit och få ett helt eget rum hade jag dock inte räknat med.

WOW! Det var närmast en himmelsk känsla att kliva in i mitt rum och titta mig omkring och ta in att allt detta var mitt eget. Jag har exempelvis en stor 120cm-säng, air condition, WiFi, mikrovågsugn, kylskåp, skrivbord, garderober att hänga in mina kläder i, ett skrivbord, en fåtölj, en tvättställning, en egen toalett med dusch, två fläktar, massa rengöringsprylar för att städa och en kaffemaskin; jag känner mig SÅ välsignad!

Det gjorde mig SÅ glad att efter 5 månader kunna packa upp min resväska och hänga in mina kläder i en garderob till exempel. För att inte tala om att kliva in i duschen och veta att ingen väntar på mig utanför för att jag ska bli klar. Att kunna shoppa lite Cola, äpplen, juice och yoghurt och ställa in det i ett eget kylskåp. Tacksamheten är enorm!

Här har jag nu i två dagar fått komma i ordning. Jag har packat upp alla mina saker, utnyttjat tvättmaskinen och lärt känna killarna genom matlagning och häng i vardagsrummet. Igår förmiddag tog jag mig även ut till barnhemmet, där jag överväldigades av kärlek när jag så fort jag klev ur bilen hade ett 20-tal barn kramades och hoppandes runt mina långa ben.

Barnhemmet är en cool story i sig. 2002 upplevde en gammal rik honduran att han skulle donera hela sitt land till en kristen organisation. Så ett område på 8 hektar donerades då till H2HCV, där de nu bedriver ett barnhem. Tre stora byggnader finns där, där pojkarna och tjejerna bor i separata byggnader och i den tredje byggnaden bor några volontärfamiljer.

Området har en hel del planteringsprojekt för att odla och producera sin egen mat. I varje byggnad jobbar volontärer med att laga mat och ta hand om barnen och under veckodagarna transporteras dem alltså in till Puerto Cortés för att gå till skolan.

Här är några bilder från barnhemmet:

Här är skolan respektive kliniken:

Och här är byggnaden som jag och killarna bor i:

Lördagskvällar har organisationens egna kyrka även gudstjänster, så dit begav jag mig igårkväll tillsammans med killarna. Söndagsmorgnar har alla barn sedan söndagsskola i kyrkan så imorse följde jag dem även dit för att vara med dem där. Vi volontärer passade då dock på att bege oss till ett café i närheten för att ha ett eget litet bibelstudium 🙂

”Följa med hit och gå med killarna dit” kommer bli en återkommande mening. Att vandra omkring på egen hand här i Puerto Cortés är inget att rekommendera nämligen. I Honduras sker 19 mord dagligen och kriminaliteten är hög. Så även om jag känner mig mer än trygg mitt på dagen i strålande solsken att vandra 50 meter till en stor Supermarket som ligger kloss i kloss med där jag bor, är detta alltså förbjudet. Jag måste alltid ta med mig någon av killarna för att inte vandra omkring ensam. Känns helt rimligt dock och vetskapen om den höga kriminaliteten gör mig inte rädd, utan får mig bara att känna respekt inför de regler som organisationen satt upp.

Generellt sätt har det varit en fröjd under de här två första dagarna att bara få haka på och se hur välfungerande mycket tycks vara. Detta gör mig än mer taggad för att börja jobba imorgon.

Imorgon gör jag alltså min första dag som lärarassistent på skolan. Jag ska hjälpa Miss Nancy med hennes tredjeklassare. Hon har tydligen hand om 26 stycken 10-åringar och behöver hjälp att få ordning på dem i klassrummet så att hon kan fokusera på att undervisa dem. Så det ska jag göra första veckan nu. Sen får vi se. På torsdag kommer grundaren Mary Frenter hit, som varit hemma i USA i några veckor, och då ska vi ha ett möte om min kommande tid som volontär här, vad mer exakt blir min roll under den här tiden. Spännande!

Än så länge känns allting alltså på topp! Den honduranska hettan gör mig än mer tacksam åt min air condition på rummet. Killarna skrattar något åt mina återkommande kommentarer om hur varmt det är och svarar mig med ett leende på läpparna att ”varmare ska det bli”. Tydligen kommer den nuvarande 30-gradiga värmen att stiga till närmare 40 grader framåt april. Själv hoppas jag på att jag är något mer adapterad vid det laget.

That’s all for now! Kram på er!