Månadsarkiv: februari 2017

En vecka med kidsen

Publicerad den av
Svara

Fredag kväll och jag ligger halvt utslagen i min säng med en chipspåse och CocaCola (no judgment). Inser att det är precis en vecka sedan jag anlände hit till Puerto Cortés, Honduras, och överraskades med detta 5-stjärniga (läs: över förväntan) rum. Och det har minst sagt varit en intressant första vecka.

Skolan har startat 07.30 varje morgon och slutat 14.30. 7 timmars jobb med andra ord och sedan har jag haft resten av eftermiddagarna och kvällarna helt lediga. Låter kanske soft, men låt mig förklara varför bilden här nedan beskriver mina kvällsaktiviteter under denna vecka.


Mina 3 första dagar arbetade jag i Miss Nancy’s klassrum tillsammans med hennes 26 tredjeklassare. Min uppgift var att se till att alla barn satt på sina stolar, hade sina pennor vässade och faktiskt hängde med på tavlan så att Miss Nancy kunde fokusera på att undervisa. Detta var allt annat än en enkel uppgift:

  • ”Mr Markus! Jag behöver gå på toaletten”
  • ”Jag glömde min bok hemma”
  • ”Kan vi leka en lek Mr Markus?”
  • ”Vad är den där knölen du har på halsen Mr Markus?”
  • ”Min favoritfärg är rosa”
  • ”Ah, jag orkar inte mer!”

Det där sista exemplet var ingenting de sa direkt, utan något de istället tydligt visade med sina handlingar. Ibland gick det så långt att jag undrade om någon bokstavligt talat hällt ut en myrstack i byxorna på dem. Haha!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig var irriterad på dem, men en lika stor lögn vore det om jag sa att jag inte tyckte om dem. För trots att Anticimex borde ta sig an detta saneringprojekt och rensa ur myrorna i byxorna deras, fyllde dem mig med så mycket kärlek under de här dagarna. Varje morgon jag klev in i klassrummet, faktiskt varje liten stund jag varit iväg och sen kom tillbaka (ja, likt en hund), kom de springandes mot mig och kramade om mig samtidigt som de jublade: ”Mr Markus!” Hur mycket glädje ger inte något sådant?


Jag trodde att jag skulle arbeta i denna tredjeklass tillsammans med Miss Nancy hela veckan, men på torsdag morgon när jag kom till skolan fick jag veta att Miss Carlene var sjuk och kunde inte ta hand om sina andraklassare. Så deras lärare under dessa två dagar fick bli jag 🙂

Och det var exakt lika mycket till ett ”inhoppande” som det låter. 5 minuter efter att jag fick nyheten stod jag framför dem och skulle hålla i deras första lektion. Det fick bli engelska och stavning med utgångspunkt ifrån ett papper som jag fått tillsammans med nyheten.

Jag överlevde första timmen och därefter fick jag en 30 minuters rast på mig att fundera ut och planera resten av dagen. Det visade sig att de skulle ha ”Mid-Term-exams” under fredagen, så torsdagen gick ut på att förbereda dem inför dagens prov. Och jag tror jag gjorde ett hyfsat bra jobb efter att ha slängt ett öga på deras svar i rättningshögen som nu ligger på mitt skrivbord.

Helt slut och med en aningens lättnadskänsla nu, men ändå så glad att jag fick denna möjlighet!

Idag var också WH2HCV’s grundare tillbaka och jag fick äran att krama om henne och hälsa henne välkommen åter. Mary Frenter, som hon heter, verkar vara en klippa och våra få minuters konversation fyllde mig med så mycket kärlek till den här organisationen.

Vi får se vad som blir min uppgift här nu  framöver. Mary behövde lite tid att fundera ut ett schema åt mig, vilket inte var det enklaste sa hon tillsammans med ett skratt, då hon önskade att jag kunde dela upp mig i 4 personer. Behovet är stort här och jag kommer hjälpa till där det behövs. Förmodligen kommer jag inte att ha någon specifik klasstillhörighet, utan snarare fungera som generell engelsklärare och undervisa i olika klasser. Därtill ska jag även hoppa in och jobba en del på kliniken.

Men jag och Mary ska ha ett möte nu på söndag och fundera ut läget! Ser fram emot det 🙂

Först väntar en helg som imorgon ska spenderas i San Pedro Sula tillsammans med de andra volontärerna. Sen har jag hört en fågel viska i mitt öra att någon visst fyller 25 år på söndag. Hm, vad är väl en födelsedag i Honduras? Annorlunda, om inte annat!

Flyget tog mig till HIMLEN

Publicerad den av
Svara

Det är med en sådan frid som jag slår mig ner i mitt rums (läs: min egen) fåtölj här i Honduras. Glädjen när jag i fredags anlände till stället där jag ska bo de kommande månaderna fick mig att gråta en skvätt. Är inte tacksamhet typ den skönaste känslan?

Graduation. Ett kapitel som avslutades i torsdags. Wow. 5 månader passerade snabbare än jag hade förväntat mig. Om jag å andra sidan dissekerar upp tiden och tänker på allt vi fick vara med om känns 5 månader nästan som kort tid. Tidsperspektiv kan göra en snurrig ibland.

Graduation som sagt. Ett kapitel som avslutades. Efter två hektiska dagar med debrief var vi i torsdags lediga och ville därför suga ur det sista av solen och värmen. Så vi var några som klev upp och såg soluppgången för att sedan spendera några timmar på stranden. Det där med att bränna sig sista dagen börjar kännas som en klassiker.


Framåt kvällen sedan började vänner, familjemedlemmar och andra bekanta till dominikanerna att anlända till basen och kvällen bjöd sedan på middag, tal, lovsång, bön, certifikatutdelning, fotografering och massa kramar. Det var svårt att ta in att vi avslutade våra 5 månader tillsammans och att vi dagen därefter skulle säga hejdå på riktigt.

Så skumt, samtidigt som det är så naturligt, med människor som blir en viktig del av ens liv för en kort tid och som man sedan kanske aldrig mer kommer att träffa. Vill givetvis tänka att vi alla kommer ses på nytt, men ser mig inte återvända till Dominikanska Republiken än på ett tag. Ni fattar. Skum känsla helt enkelt.

  

Därför föll det faktiskt någon tår när vi sedan kramades för en sista gång på fredagen och tog farväl av varandra. Tillsammans med amerikanerna såg vi dock till att dra ut på avskedet till sista sekund. Våra flyg lämnade DR i princip samtidigt så vi kunde gå igenom säkerhetskontrollen och vandra omkring i tax-free-shoppen tillsammans och de lämnade sedan av mig i boarding-kön vid min gate, haha! 😉


Att kliva på flyget då kändes väldigt tudelat. Jag var taggad för Honduras, absolut, men samtidigt väldigt nöjd med tiden i DR. Att då se och höra hur glada alla andra var för att få åka hem påverkade mig givetvis och fick mig att känna mig lite ”left behind” på flyget.

Känslan höll dock inte i sig länge. Så fort jag landade i San Pedro Sula, Honduras, några timmar senare kände jag mig redo för nya äventyr. Och där väntade en STOR välsignelse!

3 mycket trevliga, inspirerande och energifyllda människor hämtade mig på flygplatsen för att ta mig den dryga timmens bilfärd till Puerto Cortés, där organisationens hjärta befinner sig. Under resan bombarderade jag dem med frågor och inspirerade och glada svarade de mig och la själva till mer därtill. Heart to Heart Children’s Village (H2HCV) är en bra mycket större organisation än jag hade föreställt mig på egen hand. Här är lite fakta som jag fått reda på hittills:

  • I Puerto Cortés bedrift en bilingual skola med dryga 300 elever. Undervisningen sker mestadels på engelska för att barnen ska få en bra utbildning och goda möjligheter att sedan kunna studera vidare på något engelskspråkigt univertitet (exempelvis i USA).
  • Utav de 300 elever utgörs 105 utav barn vars vårdnadshavare är organisationen själv. De 200 andra tillhör honduranska familjer som valt att placera sina barn på denna privata skola med gott rykte.
  • Kloss i kloss med skolan ligger en vårdcentralslik klinik som är öppen dygnet runt och där läkare och sjuksköterskor som är anställda av H2HCV arbetar med att ta hand om primärvårdsliknande fall.
  • 25 minuter ifrån skolan ligger barnhemmet där alla flickor och pojkar under 15 år bor och tas omhand av husmödrar och husfadrar som jobbar där. Under veckodagarna transporterar en stor skolbuss in alla barn till Puerto Cortés för att ta dem till skolan.
  • Kloss i kloss med skolan ligger också en byggnad där bland annat jag bor. Här bor även 18 barnhemspojkar som vuxit upp på barnhemmet, men som nu när de blivit över 15 år fått flytta in hit och ta hand om sig själva lite mer. Här sover de i sovsalar, har ett gemensamt kök där de under helgerna är ansvariga att laga mat ihop och de har även ett stort vardagsrum med en tv där de hänger en hel del.
  • 10 minuter härifrån har alla tjejer som är över 15 år en liknande byggnad där de kvinnliga volontärerna också bor.

– Jag visste att jag skulle bo nära skolan.

– Jag visste även att jag skulle bo tillsammans med de äldre killarna och laga mat och äta tillsammans med dem.

– Att jag skulle anlända hit och få ett helt eget rum hade jag dock inte räknat med.

WOW! Det var närmast en himmelsk känsla att kliva in i mitt rum och titta mig omkring och ta in att allt detta var mitt eget. Jag har exempelvis en stor 120cm-säng, air condition, WiFi, mikrovågsugn, kylskåp, skrivbord, garderober att hänga in mina kläder i, ett skrivbord, en fåtölj, en tvättställning, en egen toalett med dusch, två fläktar, massa rengöringsprylar för att städa och en kaffemaskin; jag känner mig SÅ välsignad!

 

Det gjorde mig SÅ glad att efter 5 månader kunna packa upp min resväska och hänga in mina kläder i en garderob till exempel. För att inte tala om att kliva in i duschen och veta att ingen väntar på mig utanför för att jag ska bli klar. Att kunna shoppa lite Cola, äpplen, juice och yoghurt och ställa in det i ett eget kylskåp. Tacksamheten är enorm!

Här har jag nu i två dagar fått komma i ordning. Jag har packat upp alla mina saker, utnyttjat tvättmaskinen och lärt känna killarna genom matlagning och häng i vardagsrummet. Igår förmiddag tog jag mig även ut till barnhemmet, där jag överväldigades av kärlek när jag så fort jag klev ur bilen hade ett 20-tal barn kramades och hoppandes runt mina långa ben.

Barnhemmet är en cool story i sig. 2002 upplevde en gammal rik honduran att han skulle donera hela sitt land till en kristen organisation. Så ett område på 8 hektar donerades då till H2HCV, där de nu bedriver ett barnhem. Tre stora byggnader finns där, där pojkarna och tjejerna bor i separata byggnader och i den tredje byggnaden bor några volontärfamiljer.

Området har en hel del planteringsprojekt för att odla och producera sin egen mat. I varje byggnad jobbar volontärer med att laga mat och ta hand om barnen och under veckodagarna transporteras dem alltså in till Puerto Cortés för att gå till skolan.

Här är några bilder från barnhemmet:


Här är skolan respektive kliniken:


Och här är byggnaden som jag och killarna bor i:


Lördagskvällar har organisationens egna kyrka även gudstjänster, så dit begav jag mig igårkväll tillsammans med killarna. Söndagsmorgnar har alla barn sedan söndagsskola i kyrkan så imorse följde jag dem även dit för att vara med dem där. Vi volontärer passade då dock på att bege oss till ett café i närheten för att ha ett eget litet bibelstudium 🙂

”Följa med hit och gå med killarna dit” kommer bli en återkommande mening. Att vandra omkring på egen hand här i Puerto Cortés är inget att rekommendera nämligen. I Honduras sker 19 mord dagligen och kriminaliteten är hög. Så även om jag känner mig mer än trygg mitt på dagen i strålande solsken att vandra 50 meter till en stor Supermarket som ligger kloss i kloss med där jag bor, är detta alltså förbjudet. Jag måste alltid ta med mig någon av killarna för att inte vandra omkring ensam. Känns helt rimligt dock och vetskapen om den höga kriminaliteten gör mig inte rädd, utan får mig bara att känna respekt inför de regler som organisationen satt upp.

Generellt sätt har det varit en fröjd under de här två första dagarna att bara få haka på och se hur välfungerande mycket tycks vara. Detta gör mig än mer taggad för att börja jobba imorgon.

Imorgon gör jag alltså min första dag som lärarassistent på skolan. Jag ska hjälpa Miss Nancy med hennes tredjeklassare. Hon har tydligen hand om 26 stycken 10-åringar och behöver hjälp att få ordning på dem i klassrummet så att hon kan fokusera på att undervisa dem. Så det ska jag göra första veckan nu. Sen får vi se. På torsdag kommer grundaren Mary Frenter hit, som varit hemma i USA i några veckor, och då ska vi ha ett möte om min kommande tid som volontär här, vad mer exakt blir min roll under den här tiden. Spännande!

Än så länge känns allting alltså på topp! Den honduranska hettan gör mig än mer tacksam åt min air condition på rummet. Killarna skrattar något åt mina återkommande kommentarer om hur varmt det är och svarar mig med ett leende på läpparna att ”varmare ska det bli”. Tydligen kommer den nuvarande 30-gradiga värmen att stiga till närmare 40 grader framåt april. Själv hoppas jag på att jag är något mer adapterad vid det laget.

That’s all for now! Kram på er!

Sluttampen

Publicerad den av
Svara

”Tiden flyger” börjar bli ett något överanvänt uttryck, men oavsett är det exakt vad som sker här borta. IMORGON har vi vår graduation och sen på fredag flyger jag vidare till Honduras. Galet värre!

Efter veckan vi spenderade i San Fransisco begav vi oss ut till kusten i norra delen av landet för att genomföra vår sista vecka av outreach i en by som hette Nagua. Det var minst sagt en utmanande vecka då vi alla var sååå trötta, lessa över snabbmat och ont om utrymme och minst sagt redo att avsluta detta kapitel. Men vi bet i och dagarna såg väldigt lika ut; husbesök för att bjuda in till kvällens möte och sedan street meeting varje kväll 🙂 Olika draman, vittnesbörd, predikan och danser……känns det bekant?


Under lördagen hade vi en dag off och begav oss till en flod en bit bort, där vi badade, solade och några fångade krabbor som de sedan grillade, haha!


I måndags tog vi sedan bussen tillbaka till basen i San Pedro och lyckliga var vi alla när vi anlände, fick duscha, tvätta och se solen efter några dagars regn 🙂


Här på basen har vi nu sedan haft ”debrief” i två dagar, varunder vi har reflekterat över de senaste 5 månaderna och allt vi varit med om och som Gud har gjort i våra liv. Vi har även tagit tid för att reda ut några missförstånd inom gruppen, alla har fått dela sina känslor och det som de upplevt, rett ut konflikter och förlåtit varandra 🙂 En väldigt viktig del med andra ord! Och häftigt att få höra, se och få bevis på allt som Gud har arbetat med i var och en av oss.

Ett speciellt ögonblick var exempelvis när vi öppnade ett brev som vi alla hade skrivit individuellt till sig själva en vecka in i DTS, alltså bra precis för 5 månader sedan. Jag hade helt glömt bort vad jag skrivit däri, men att se de önskningar jag hade inför den här tiden och nu sitta här och se hur trofast Gud varit är verkligen ett vittnesbörd som jag kommer bära med mig 🙂


…och icke att förglömma; vi har firat ALLA HJÄRTANS DAG ❤ Med pannkakor, frukt och kärlek 🙂


Nu väntar som sagt graduation imorgon och sen blir det nya äventyr och utmaningar i Honduras. Känner mig tacksam över den här tiden och kan inte riktigt ta in att jag ska ge mig ut på egen hand igen. Skumt att lämna detta som varit mitt hem nu den senaste tiden. Lämna människor som blivit mina vänner. Men jag har hopp om att Gud har spännande planer för min tid i Honduras också 🙂

Peace out så länge!

En hälsning från San Francisco :)

Publicerad den av
Svara

Nej, vi har inte fastnat i USA på vägen hem ifrån Indien, utan är tillbaka i Dominikanska Republiken och befinner oss i en stad med samma namn som den något mer berömda staden i USA. Men här är vi i alla fall och har snart genomfört en utav våra två sista veckor av vår outreach under vår DTS. Om vå veckor befinner jag mig i Honduras, sjukt!

Den 3 dygn långa resan från Indien tillbaka till basen i San Pedro gick fint. Väldigt lång dock. Först flyg till Hyderabab, sen till Dubai, därefter till Boston och sen till slut till Santo Domingo i DR. Men tillbaka kom vi helskinnade och anlände till basen tidigt på lördag morgon för en vecka sedan.


Redan på söndag sen åkte vi vidare till en stad i norra delen av landet där vi nu den senaste veckan har genomfört en hel del olika ministries i. Två olika skolbesök där vi i grupper om 3 personer improviserade ihop en två timmars lång lektion för barnen med draman, sånger och lekar 🙂 Vi har vandrat omkring och besökt familjer och delat ut biblar, gjort en visit på ett sjukhus här i staden och mött patienter som vi välsignat med ett ord och en bön samt haft hand om olika gudstjänster i olika kyrkor 🙂

Vårt boende är kanske den störta utmaningen under den här veckan. Vi bor nämligen 17 stycken i en lägenhet som är lika stor som vår lägenhet i Uppsala. Endast en toalett på 17 stycken. Hjälp! Får alla 5 minuter var tar det ändå 1 timme och 25 minuter innan alla är färdiga 😉

Men det funkar ändå helt okej och vi har en väldigt fin park alldeles utanför lägenheten som vi utnyttjar till att andas, återhämta oss och komma ifrån trängseln lite 🙂

Här är vi tills på måndag innan vi åker vidare till en annan stad för att vara där i en vecka och sen tillbaka till basen i San Pedro i 4 dagar and that’s it 🙂 Tiden flyger nu!