Idag ställdes vi utan tvekan inför det hittills svåraste uppdraget, något som lämnat oss med en hel del djupa tankar och funderingar och en bomb av känslor.

Vi for nämligen in till ett utav de största sjukhusen här i staden för att möta människor, finnas där för dem och be tillsammans med dem. Tragedin vi mötte var dock ingen beredd på.

Vi kom fram till The Department of Plastic Surgery där vi i omgångar i grupper om 3 personer fick gå in till vad som trots röran ändå måste betraktas som en avdelning. Patienterna som låg utspridda där inne var alla svårt brännskadade. Aldrig hade jag förväntat mig att vi skulle få gå fram till sängkanten till patienter och se de syner vi fick se. Inlindade i gasbindor och med kroppar som fullständigt förvandlats av de explosioner som orsaksats av elskåp, gasspisar eller liknande mötte de våra blickar och krossade våra hjärtan. Att höra deras stories var än mer smärtsamt.

En berättelse som berörde mig mest berättades av föräldrarna till en 17-årig flicka. Flickans kropp var fullständigt sönderbränd och hon kunde inte öppna ögonen och var brännskadad på hela kroppen. Hennes föräldrar berättade att hon nyligen hade gift sig och att hon tillsammans med sin nyblivna man skulle tända gasspisen då den exploderade. Det nygifta paret brännskadades svårt och hennes man behandlas på något annat sjukhus här i landet.

Nog har jag träffat patienter via skolan med tragiska stories, men detta var utan tvekan en helt annat upplevelse. Det professionella perspektivet som läkarstudent och i lärande ställning var helt borta. Nu var jag där som Markus och med inget annat att komma med än ett medlidande och en bön. Och mitt hopp om att detta skänkte dem kärlek och värme ligger endast hos Gud.

Absurd upplevelse som fyller mig med mycket känslor här innan jag ska sova. Livet är verkligen orättvist!

Det är inte ofta jag har riktigt dåliga dagar. Sällan deppar jag ihop totalt och inte finner något litet ögonblick att skratta åt eller glädja mig åt. Men förra veckan hade jag de absolut två värsta dagarna hittills. Och det har tagit mig närmare en vecka att ta mig ur den gropen.

Det var utan tvekan en kombination av en mängd saker. Först och främst har vi varit med om väldigt mycket här borta och under de senaste månaderna har det givetvis hänt en hel del därtill.

När vi först anlände hit till Indien befann vi oss i Palakonda och bodde hemma hos en familj som tog hand om oss på ett så välsignat sätt. Fantastisk mat, massa kaffe, så mycket kärlek, skratt och omtanke visade de oss. Området vi befann oss i och hemmen vi besökte var inte heller i värsta klassen, så jag antar att den misär som efter det blivit tydlig för oss inte var lika tydlig då. Därefter har vi förflyttat oss till Vizag och bor nu i en lägenhet i ett halvt ihopfallet höghus med en familj som bor i vad jag skulle kalla en hydda alldeles utanför vår ingång. Den familjen möter jag minst två gånger varje dag, när jag lämnar och när jag återvänder till lägenheten, och det är lika smärtsamt att se dem varje gång.

Här i Vizag har vi under den senaste veckan gjort ett 100-tal besök hemma hos olika familjer, hört deras berättelser, delat med oss av vår tro, blivit bjudna på te eller ett litet kex, bett för dem och försökt att förmedla Guds kärlek till dem. Atmosfären har dock inte alltid lämnat oss med en harmonisk känsla. Vissa familjer är strikt hinduiska, fyller deras hem med rökelser, sminkar deras nyfödda barn för att ge dem framgång, pryder alla väggar med bilder på olika gudar som de tillber och utsmyckar olika skulpturer med dyrbara blommor och färger och till vilka de offrar det finaste de har i matväg. Krocken mot den verklighet vi lever i och den tro vi försöker förmedla till dem är slående.

Detta skapar väldigt mycket frågor, också en del tvivel, och rent andligt är det ett väldigt jobbigt klimat att befinna sig i. Till detta tillkommer alla medmänskliga känslor som uppstår när vi vandrar genom slummen, ser avloppet översvämmas av bajs så att brunnslocket lyfts från marken eller när vi knappt vågar lyfta upp barnen då smutsen täcker hela deras kroppar och lössen kryllar i håren så att äggen och larverna syns lång väg.

Andligt och emotionellt har det varit väldigt jobbigt helt enkelt. Därtill drabbades jag av en inte alltför rolig förkylning för en vecka sedan. Nog överlever man en förkylning, men utan näsdroppar har det inte varit den bästa upplevelsen i värmen här borta.

Som grädden på moset ( i negativ bemärkelse då, haha), vandrade vi omkring i ett slumområde förra torsdagen och precis innan vi skulle lämna området ville jag bara ta ett foto på stället, men lyckades fumla till det och tappade telefonen rakt ner på stenmarken. Crash! Skrämen gick i tusen bitar och eftersom det är en smartphone fanns det ingen möjlighet att använda telefonen då touch screenen gick totalt sönder.

Så förutom att jag inte mådde bra varken fysisk, emotionellt eller andligt så tappade jag dessutom kontakten med omvärlden för en vecka sedan. Jag kunde inte ta några fler bilder. Hade ingen möjlighet att whatsappa eller snappa med mina vänner. Inga fler FaceTime-samtal med familjen eller vänner. Riktigt pissigt med andra ord!

Ingen bra tajmning. Sämst tajmning! Insåg samtidigt hur beroende jag är av telefonen. Särskilt här borta. I den har jag allt. Jag betalar mina räkningar med den. Jag har kontakt med er där hemma via den. Det är min kamera. Mitt sätt att dokumentera det jag är med om här borta. Det är det sista jag kollar innan jag somnar och det första jag kollar när jag vaknar på morgonen. Wow, ni hör ju! Jag har verkligen ingen hälsosam relation med min telefon.

Inser samtidigt att ingen annan heller har det, vilket har gjort att jag under den senaste veckan när det är läggdags har känt mig väldigt ensam. Även om jag är omringad av fina människor som jag verkligen tycker om här borta så betyder givetvis kontakten med er där hemma så oerhört mycket. När därför den där stunden innan alla ska sova då alla kopplar upp sig med omvärlden kommer och jag istället tvingats vända mig om på kudden och sova har jag faktiskt känt mig rätt ensam. Paradoxalt nog är det den känslan jag haft.

Därför har jag under den senaste veckan faktiskt inte funderat särskilt mycket över den ohälsosamma relation som jag kanske har till min telefon. Istället har jag bara längtat efter att få möjlighet att höra av mig igen. Att få tillbaka min kamera och ta bilder på nytt. Därför kommer jag för evigt vara tacksam till min kära indiska vän Abraham som så snällt hjälpte mig att finna en kille som kunde byta skärm och laga telefonen. Så igårkväll fick jag tillbaka den och idag har jag skypat två gånger med min kära syster 🙂

Mår genast bättre! 🙂 Och jag kan skriva här och berätta att jag lever! Även det skänker mig en boost av glädje!

Så nu när jag mår lite bättre känner jag för att berätta lite och visa några bilder som jag ändå lyckats få skickade till mig under den här tiden.

För drygt en vecka sedan lämnade vi familjen i Palakonda och begav oss tillbaka till Vizag. Vi fick ett väldigt fint avslut med hela familjen där vi bjöd dem på mat vi hade lagat och där vi fick skratta, leka lekar ihop och lära känna dem närmre. För mer än hälften av dem var det första gången i livet de åt pasta 🙂

Här i Vizag har vi sedan ägnat oss åt väldigt många husbesök. Utav tvekan ett 10-tal varje dag. Och det har absolut varit olika upplevelser. Vissa har välkomnat oss med öppna armar och vi har delat vår tro och haft riktigt fina samtal i upp till 2 timmar. Och hos andra har vi mötts av en stängd dörr eller endast bett för dem i dörröppningen.

Genom dessa besök har vi tagits runt till många olika områden, många slumområden, runtomkring här i Vizag. De flesta bor i raserade betonglägenhetshus som byggdes av regeringen för längesedan. Mellan husen ligger soptippen och där leker barnen tillsammans med vildsvinen och de inte alltför pigga hundarna. Lukten är bedrövlig, men inuti lägenheterna är väggarna målade och de flesta har ändå åtminstone en säng och någon möbel till.

Vi har också haft en hel del street ministries där vi lagt ut en stor pressening på marken där folk har fått satt sig och lyssnat till oss när vi delar med oss av något ord, dansar för dem eller presenterar något av våra draman 🙂

Trots allt mår jag alltså nu mycket bättre igen och kommer förhoppningsvis synas här lite oftare framöver. Indien alltså. Wow!