I nästan 5 dagar har vi nu befunnit oss i Indien och det har sannerligen varit ett äventyr kulturellt sätt. Ordet äventyr kanske låter överdrivet positivt, för jag kan inte direkt säga att jag känslomässigt befunnit mig på topp dygnet runt. Våra fem dagar här har redan inneburit en del utmaningar. Men vi mår alla bra och vår förlorade Hannah som blev ensam lämnad kvar i New York anslöt till oss ett dygn senare, så nu är vi fulltaliga igen, vilket givetvis värmer våra hjärtan 🙂

I torsdags eftermiddag gjorde vi en liten shoppingtur i Hydrabab, då vi även blev introducerade för vår första indiske vän, Krishna, som så snällt kommit till Hydrerabab för att hjälpa oss att ta tåget till Vizag senare under kvällen. Och tåget var i sig en upplevelse. Inte på grund av själva tåget i sig, vilket mer eller mindre var en äldre upplaga av SJ-nattåg, utan snarare på grund av människorna som fyllde upp det. Folk erbjöd oss mat, ville leka lekar och ta kort, delade med sig av filtar, lakan och kuddar och var oerhört vänliga med oss. Det kändes givetvis oartigt att tacka nej till maten som de åt med händerna i sängen, men det kändes dock otryckt att glupska i sig den, så därför gladde det oss att de även erbjöd inpacketerade kakor som vi tog emot med stor glädje, haha 🙂

I 12 timmar befann vi oss på detta tåg, sov lite halvknackigt och vaknade upp till indisk hindi-musik, men det var absolut en okej resa 🙂 Toaletten provade jag ej (tack och lov så inföll ingen kris heller), men när jag skulle borsta tänderna på morgonen fick jag däremot uppleva nått spännande 🙂 Tågdörren var nämligen öppen, så där kunde jag sticka ut huvudet och möta den indiska morgonluften 🙂 Så härligt!

När vi sedan anlände till Vizag på fredagsmorgonen blev vi introducerade för vår andra indiska vän, Dipat, som körde oss till YWAM-basen som efter en lång resa skulle bli vår slutdestination. Basen bestod av en väldigt liten byggnad, intryckt i ett samhälle med butiker, lägenheter, hyddor, KOR och skräp. Och välkomnade blev vi utav tre ytterligare staff-medlemmar, Yelu, Abraham och Ritsha 🙂 Första dagen tog vi ytterligare en shoppingtur för att inköpa en del indiska kläder som vi kommer och redan har behövt använda under tiden här borta. Vi hade även en orientation-session där staffen informerade oss om kulturella beteenden som vi bör veta om och även följa 🙂 En hel del information även om det var intressant och kändes viktigt att få koll på. Här är några exempel:

• Mat äts med höger hand och EJ med vänster (då denna hand används för andra behov)
• Under alla tillfällen utanför basen när vi gör ministries bör vi använda långbyxor och skjorta som killar och speciell traditionell klädsel för tjejerna.
• Ingen kille och tjej kan umgås ensamma, vilket annars skulle tolkas som att de var gifta. Inte heller någon fysisk kontakt får förekomma dem emellan. Inga kramar, ingen beröring. Endast handslag vid hälsning är tillåtet.
• Killar emellan och tjejer emellan kan dock kramas och hålla hand hur mycket de vill, vilket de också gör. Häromdagen tog exempelvis Ritshna, en äldre man, tag i min hand när vi skulle gå över gatan och när vi passerat vad jag trodde var den ”farliga trafiken” släppte han inte taget om min hand, haha. Överallt går två killar eller två tjejer hand i hand eller kramar om varandra.
• Om en indie frågar dig om du vill ha en kaka exempelvis tackar du nej (även om du vill ha den). Du kommer nämligen att få frågan tre gånger och du ska säga nej de två första gångerna för att sedan tacka ja den tredje gången. Vill du inte ha kakan tackar du vänligt nej tre gånger.
• Lämna alltid lite mat på tallriken. Annars kommer du att bli serverad mer och mer mat hela tiden.

Tidigt på lördag morgon klev vi sedan upp och åt frukost för att transportera oss till en annan stad 3 timmars bilfärd bort. Dit anlände vi till ett hus som ägs av en pastor i en kyrka vi ska arbeta i under 10 dagar nu. Det blev alltså bara 1 natt på basen, men efter dessa 10 dagar ska vi återvända gill Vizag och YWAM-basen igen.

Hit anlände vi alltså på lördag förmiddag och började vår vistelse med lunch på takterassen utanför vårt rum på takvåningen 🙂

Nyårsaftonskvällen spenderade vi sedan i kyrkan som pastorn vi bor hos leder. Kvällen bestod av en 4,5 timmars gudstjänst där det enda vi förstod var de bidrag vi själv medverkade i, vilket var en dans, en sång och ett vittnesbörd. Resten var alltså på Telegum, vilket är det lokala språket som talas här.

Föreställ er den utmaningen! Att sitta still på en stol i 4,5 timme och inte förstå ett enda ord av vad som sägs ifrån scenen. Haha, ett under att vi höll oss vakna 😉 Men det var mycket dans och sång dock, så det livade upp stämningen 🙂

Tolvslaget firades med nattvard och mera sång och dans innan vi utslagna återvända hem till huset för att sova några ynka timmar. Söndagsmorgonen skulle vi nämligen upp och delta i ytterligare ett 3-timmars-möte utan att förstå mer än vårt eget bidrag. Men kärleken församlingen och människorna visar gör en så glad. Trots att det känns som att vi inte gjort särskilt mycket tog de upp oss på scenen och gav oss varsin blombukett. Efter mötet bjöds vi på god indisk mat som vi givetvis åt med höger hand och försökte att inte grimasera allt för mycket åt den starka hettan i maten 😉

Under söndagsmötet fick jag även lära känna min absoluta indiska favorit hittills (eller ja, så mycket jag nu kan lära känna en person som inte talar något av de språk jag pratar). Vår 75-åriga grandma! Hon är helt fantastisk! Hon dansar och studsar och sprider så mycket glädje och när jag frågade om hon ville ställa upp på en bild med mig och Lizette blev det ett glädjeskutt till 🙂 Vilken värme!

Under söndagskvällen bjöds det på ett indiskt party med tårta, dans och hög musik. Och vår grandma var givetvis där och dansade loss 🙂 Ser ni hur söt hon är? Föreställ er henne dansande, hon gör succé kan jag säga!

Idag, måndag, har vi haft en dag off och vi har tagit det väldigt lugnt och njutit av takterassen och solen 🙂 Vi tog även en tur in till en stad en timme härifrån och lät tjejerna shoppa loss en typisk indisk klänning som de ska ha vid vissa utvalda tillfällen.

WOW, vilka vackra tyger det fanns alltså. Snacka om himlen för tjejernas del. Att vara omdöme, ta kort och hjälpa till att finna det finaste tyget åt dem var också en upplevelse kan jag säga 🙂 Jag skrattade, njöt och hade också kul under de två timmar som vi spenderade där 🙂

Vår indiska outreach har alltså börjat på ett spännande och utmanande men intressant och glädjande vis 🙂 Många nya intryck och mycket att rätta sig efter och väldigt intressanta utmaningar ibland. Som att gå på toaletten exempelvis. I lördags skulle jag besöka toaletten i kyrkan och hade inga skor på mig, vilket vi nämligen inte får ha inne i kyrkan. Jag misstänkte dock att golvet skulle vara dyngsurt så jag tog av mig sockarna innan jag gick in dit. Väl där inne var det ett hål i marken som jag tack och lov endast behövde använda för att kissa i. Men inget handfat fanns att tvätta händerna i. En liten hink med vatten som jag fick använda till att spola fanns dock tillgänglig och därefter fick jag låta fötterna lufttorka innan strumporna åkte på igen. Handspriten kom sen fram för att jag skulle återfå känslan av att jag var ren.

Detta var knappast en chockande upplevelse. Jag har varit med om liknande situationer förr. Denna gång tittade mig dock omkring efteråt och föreställde mig hur alla andra där inne i kyrkan gick på toaletten och jag lämnas med en stor förvåning. Hur gör de? Jag kan ärligt talat inte förstå hur de lyckas göra nummer två där inne utan toalettpapper och utan att blöta ner sina kläder och sen bli rena om händerna, för ingen tycks vara särskilt skitig. Ännu en olöst gåta alltså.

Äventyren fortsätter. Nu ska vi iväg på något uppdrag pastorn givit oss hos en familj en bit bort 🙂 GOTT NYTT ÅR där hemma! Jag hoppas att det nya året mött er väl hittills! Stor kram!