Tiden flyger och vår månad här i INDIEN har redan gått mot sitt slut. Igår gjorde vi vår sista dag fylld av ministries. Idag hade vi en sista dag som turister. Imorgon tar vi flyget tillbaka till Dominikanska Republiken.

De här sista dagarna bjöd på fler husbesök och vi ledde ett ungdomsmöte, en gudstjänst och hade en workshop i en kyrka här i närheten.

I måndags gjorde vi något riktigt roligt. Hela förmiddagen repade vi ihop 4 olika danser som vi sedan framträdde genom en flashmob på två olika stränder här i Vizag. För er som inte vet vad en flashmob är genomförs en dans på nått publikt ställe där fler och fler människor ansluter i dansen från publiken. Så tillsammans med några ifrån staffen tog vi med oss en stor högtalare, startade musiken på nått random ställe på stranden och började sedan dansa med fler och fler ifrån oss som anslöt allteftersom 🙂 Och helt sjukt vad mycket folk som närmade sig platsen för att titta. Filmklipp utlovas inom en oviss framtid, haha 😉

Idag har vi turistat som sagt och låt mig säga att dagen har gått i utsiktsplatsens tecken. Först besökte vi ett berg och fick en vacker vy ut över staden och havet för att sedan ta en linbana upp till ett annat berg för en annan vy ut över samma stad 🙂 Älskar verkligen utsiktsplatser och få njuta av att bara kolla!

Dagen bjöd även på en hel del shopping där energin sinade rejält bland tusentals människor, så tack och lov letade vi oss fram till ett magisk fik med drömmarnas tårtor och kaffe 🙂

Sjuk känsla att vi flyger tillbaka imorgon. Blandade känslor faktiskt. På ett sätt skulle jag kunna stanna här ett tag till. Andra känslor säger mig att jag är redo för nya äventyr. Men Dominikanska Republiken, haha, knäppt att återvända dit. Ska givetvis bli roligt att återförenas med hela gruppen igen. Där väntar 2 veckors outreach i en annan stad i landet innan vi har 4 dagars debrief på basen i San Pedro och därefter graduation och HEJDÅ! Som sagt, tiden flyger 😉

Idag ställdes vi utan tvekan inför det hittills svåraste uppdraget, något som lämnat oss med en hel del djupa tankar och funderingar och en bomb av känslor.

Vi for nämligen in till ett utav de största sjukhusen här i staden för att möta människor, finnas där för dem och be tillsammans med dem. Tragedin vi mötte var dock ingen beredd på.

Vi kom fram till The Department of Plastic Surgery där vi i omgångar i grupper om 3 personer fick gå in till vad som trots röran ändå måste betraktas som en avdelning. Patienterna som låg utspridda där inne var alla svårt brännskadade. Aldrig hade jag förväntat mig att vi skulle få gå fram till sängkanten till patienter och se de syner vi fick se. Inlindade i gasbindor och med kroppar som fullständigt förvandlats av de explosioner som orsaksats av elskåp, gasspisar eller liknande mötte de våra blickar och krossade våra hjärtan. Att höra deras stories var än mer smärtsamt.

En berättelse som berörde mig mest berättades av föräldrarna till en 17-årig flicka. Flickans kropp var fullständigt sönderbränd och hon kunde inte öppna ögonen och var brännskadad på hela kroppen. Hennes föräldrar berättade att hon nyligen hade gift sig och att hon tillsammans med sin nyblivna man skulle tända gasspisen då den exploderade. Det nygifta paret brännskadades svårt och hennes man behandlas på något annat sjukhus här i landet.

Nog har jag träffat patienter via skolan med tragiska stories, men detta var utan tvekan en helt annat upplevelse. Det professionella perspektivet som läkarstudent och i lärande ställning var helt borta. Nu var jag där som Markus och med inget annat att komma med än ett medlidande och en bön. Och mitt hopp om att detta skänkte dem kärlek och värme ligger endast hos Gud.

Absurd upplevelse som fyller mig med mycket känslor här innan jag ska sova. Livet är verkligen orättvist!

Det är inte ofta jag har riktigt dåliga dagar. Sällan deppar jag ihop totalt och inte finner något litet ögonblick att skratta åt eller glädja mig åt. Men förra veckan hade jag de absolut två värsta dagarna hittills. Och det har tagit mig närmare en vecka att ta mig ur den gropen.

Det var utan tvekan en kombination av en mängd saker. Först och främst har vi varit med om väldigt mycket här borta och under de senaste månaderna har det givetvis hänt en hel del därtill.

När vi först anlände hit till Indien befann vi oss i Palakonda och bodde hemma hos en familj som tog hand om oss på ett så välsignat sätt. Fantastisk mat, massa kaffe, så mycket kärlek, skratt och omtanke visade de oss. Området vi befann oss i och hemmen vi besökte var inte heller i värsta klassen, så jag antar att den misär som efter det blivit tydlig för oss inte var lika tydlig då. Därefter har vi förflyttat oss till Vizag och bor nu i en lägenhet i ett halvt ihopfallet höghus med en familj som bor i vad jag skulle kalla en hydda alldeles utanför vår ingång. Den familjen möter jag minst två gånger varje dag, när jag lämnar och när jag återvänder till lägenheten, och det är lika smärtsamt att se dem varje gång.

Här i Vizag har vi under den senaste veckan gjort ett 100-tal besök hemma hos olika familjer, hört deras berättelser, delat med oss av vår tro, blivit bjudna på te eller ett litet kex, bett för dem och försökt att förmedla Guds kärlek till dem. Atmosfären har dock inte alltid lämnat oss med en harmonisk känsla. Vissa familjer är strikt hinduiska, fyller deras hem med rökelser, sminkar deras nyfödda barn för att ge dem framgång, pryder alla väggar med bilder på olika gudar som de tillber och utsmyckar olika skulpturer med dyrbara blommor och färger och till vilka de offrar det finaste de har i matväg. Krocken mot den verklighet vi lever i och den tro vi försöker förmedla till dem är slående.

Detta skapar väldigt mycket frågor, också en del tvivel, och rent andligt är det ett väldigt jobbigt klimat att befinna sig i. Till detta tillkommer alla medmänskliga känslor som uppstår när vi vandrar genom slummen, ser avloppet översvämmas av bajs så att brunnslocket lyfts från marken eller när vi knappt vågar lyfta upp barnen då smutsen täcker hela deras kroppar och lössen kryllar i håren så att äggen och larverna syns lång väg.

Andligt och emotionellt har det varit väldigt jobbigt helt enkelt. Därtill drabbades jag av en inte alltför rolig förkylning för en vecka sedan. Nog överlever man en förkylning, men utan näsdroppar har det inte varit den bästa upplevelsen i värmen här borta.

Som grädden på moset ( i negativ bemärkelse då, haha), vandrade vi omkring i ett slumområde förra torsdagen och precis innan vi skulle lämna området ville jag bara ta ett foto på stället, men lyckades fumla till det och tappade telefonen rakt ner på stenmarken. Crash! Skrämen gick i tusen bitar och eftersom det är en smartphone fanns det ingen möjlighet att använda telefonen då touch screenen gick totalt sönder.

Så förutom att jag inte mådde bra varken fysisk, emotionellt eller andligt så tappade jag dessutom kontakten med omvärlden för en vecka sedan. Jag kunde inte ta några fler bilder. Hade ingen möjlighet att whatsappa eller snappa med mina vänner. Inga fler FaceTime-samtal med familjen eller vänner. Riktigt pissigt med andra ord!

Ingen bra tajmning. Sämst tajmning! Insåg samtidigt hur beroende jag är av telefonen. Särskilt här borta. I den har jag allt. Jag betalar mina räkningar med den. Jag har kontakt med er där hemma via den. Det är min kamera. Mitt sätt att dokumentera det jag är med om här borta. Det är det sista jag kollar innan jag somnar och det första jag kollar när jag vaknar på morgonen. Wow, ni hör ju! Jag har verkligen ingen hälsosam relation med min telefon.

Inser samtidigt att ingen annan heller har det, vilket har gjort att jag under den senaste veckan när det är läggdags har känt mig väldigt ensam. Även om jag är omringad av fina människor som jag verkligen tycker om här borta så betyder givetvis kontakten med er där hemma så oerhört mycket. När därför den där stunden innan alla ska sova då alla kopplar upp sig med omvärlden kommer och jag istället tvingats vända mig om på kudden och sova har jag faktiskt känt mig rätt ensam. Paradoxalt nog är det den känslan jag haft.

Därför har jag under den senaste veckan faktiskt inte funderat särskilt mycket över den ohälsosamma relation som jag kanske har till min telefon. Istället har jag bara längtat efter att få möjlighet att höra av mig igen. Att få tillbaka min kamera och ta bilder på nytt. Därför kommer jag för evigt vara tacksam till min kära indiska vän Abraham som så snällt hjälpte mig att finna en kille som kunde byta skärm och laga telefonen. Så igårkväll fick jag tillbaka den och idag har jag skypat två gånger med min kära syster 🙂

Mår genast bättre! 🙂 Och jag kan skriva här och berätta att jag lever! Även det skänker mig en boost av glädje!

Så nu när jag mår lite bättre känner jag för att berätta lite och visa några bilder som jag ändå lyckats få skickade till mig under den här tiden.

För drygt en vecka sedan lämnade vi familjen i Palakonda och begav oss tillbaka till Vizag. Vi fick ett väldigt fint avslut med hela familjen där vi bjöd dem på mat vi hade lagat och där vi fick skratta, leka lekar ihop och lära känna dem närmre. För mer än hälften av dem var det första gången i livet de åt pasta 🙂

Här i Vizag har vi sedan ägnat oss åt väldigt många husbesök. Utav tvekan ett 10-tal varje dag. Och det har absolut varit olika upplevelser. Vissa har välkomnat oss med öppna armar och vi har delat vår tro och haft riktigt fina samtal i upp till 2 timmar. Och hos andra har vi mötts av en stängd dörr eller endast bett för dem i dörröppningen.

Genom dessa besök har vi tagits runt till många olika områden, många slumområden, runtomkring här i Vizag. De flesta bor i raserade betonglägenhetshus som byggdes av regeringen för längesedan. Mellan husen ligger soptippen och där leker barnen tillsammans med vildsvinen och de inte alltför pigga hundarna. Lukten är bedrövlig, men inuti lägenheterna är väggarna målade och de flesta har ändå åtminstone en säng och någon möbel till.

Vi har också haft en hel del street ministries där vi lagt ut en stor pressening på marken där folk har fått satt sig och lyssnat till oss när vi delar med oss av något ord, dansar för dem eller presenterar något av våra draman 🙂

Trots allt mår jag alltså nu mycket bättre igen och kommer förhoppningsvis synas här lite oftare framöver. Indien alltså. Wow!

Det är lördag förmiddag här borta och jag har precis handtvättat mina kläder som var allt annat än rena efter gårdagens trapats uppför ett utav de berg som omringar Palakonda, den stad vi befinner oss i denna vecka 🙂 Syftet var att ta oss upp på en höjd för att få en bra utblick över staden och där uppe ta en tid för att be specifikt över regeringen i staden, kastsystemet, icke-troende, kyrkorna, de fattiga och sjuka. Det hela resulterade dock i en allt annat än enkel klättring uppför ett berg som inte gav oss någon utsikt alls över själva staden, men däremot en magisk vy ut över de öppna landskapen runtomkring. Och efter att ha släpat på en gitarr och en bongotrumma hela vägen upp var det magi i luften när vi satte igång att lovsjunga och be 🙂

Att njuta av Guds skapelse på det där viset ger så galet mycket energi och glädje. Så trots en fysisk trötthet efteråt var vi fyllda av inspiration och glädje inför kvällens 9 husbesök där vi besökte olika familjer, delade med oss av vår tro, läste nått bibelord, gav nått uppmuntrande ord och bad tillsammans med dem 🙂

Under de senaste dagarna har vi hunnit med ytterligare några husbesök, haft ännu ett street meeting i ett område en bit härifrån samt haft hand om ett ungdomsmöte i kyrkan där vi också delade ut biblar till alla som kom dit 🙂 Och vilken fröjd det är att se hur vi alla är använda av Gud och ena dagen delar vårt vittnesbörd, nästa dag predikar ett budskap som får beröra de människor som kommit dit för att lyssna och nästa dag snickrar ihop ett drama som vi spelar upp och som får förmedlar ett budskap genom det 🙂

Åh, haha, jag måste bara få dela några sista bilder ifrån ett husbesök vi gjorde i förrgår. Hemmet vi kom till, förutom att bjuda på fika och sprida glädje genom sin gästvänlighet överraskade dem oss också med några intressanta krabater. De hade nämligen småkycklingar som de av någon konstig anledning färgat i olika färger 😉 Haha! Både knäppt, aningen brutalt, men också så roligt och sött att se på 🙂

Idag har vi en lugn dag då vi ska umgås med familjen vi bor hos 🙂 Några är iväg och inhandlar lite ingredienser nu då vi ska laga lunch åt dem och sen spendera eftermiddagen ihop 🙂 Ikväll ska vi iväg hem till en man i kyrkan där vi ska äta middag 🙂 På återseende!

Två dagar senare och den indiska kulturchocken lever vidare, även om vi adapteras mer och mer. Ordet chock kanske låter dramatiskt. Låt mig använda krock istället. Dock en mild sådan. Som när jag körde in i en bil framför mig för fyra år sedan och skapade en liten buckla på fronten vid registreringsskylten. En krock var det utan tvekan. Nervöst och obekvämt kändes det när det hände. Men känslan la sig rätt snabbt. Allt gick bra. Ingen större skada hade skett.

Typ så känns det här borta. Mycket är nytt. Språket är obegripligt. Kulturen är främmande. Klädseln är annorlunda. Maten är STARK. Toaletten smutsig. Men vi har det bra och får vara med om spännande saker 🙂

Under de två senaste dagarna har vi besök två familjer ifrån församlingen. Två olika turer då vi välkomnats in i deras respektive hem för att samtala, dela glädje, visa medkänsla, trösta, ge dem några uppmuntrande ord.

Den första familjen vi besökte var ett hem till en 14-årig kille som brukar komma till församlingen vi arbetar i denna vecka, men som bor i ett strikt hinduiskt hem tillsammans med sin mormor och sin kusin. Både hans och hans kusins föräldrar bor i en annan stad här i landet och arbetar, så deras mormor får ta hand om dem. Vi gick dit för att det var killens födelsedag och för att han ville att vi skulle dela med oss lite av vår tro och sjunga några sånger för dem 🙂 Så det var exakt vad vi gjorde också. Dock inte bara för dem, utan för hela ”gatan” kändes det som. Kort efter att vi gått in i hemmet fylldes det nämligen upp med alla möjliga människor ifrån området som ville säga hej och dela stunden med oss 🙂

”Hollywoodhjältar”, ”Idoler” och andra superlativ flödar ur deras munnar och antalet kramar går inte att räkna. Vi är där för att visa dem kärlek, men vi får minst lika mycket tillbaka. Snacka om att vara kändis utan att ha gjort någonting för det.

Igår morse fortsatte vi kändisskapet genom att vakna upp och inse att ett foto av oss fanns med i lokaltidningen. Haha 😉 Vi hade nämligen tagit ut pengar i en ATM i förrgår och då hela landet håller på att byta ut alla sedlar mot nya är det en del problem med valutan just nu. Så några reportrar stoppade oss efteråt och ville ha en åsikt om situationen ifrån några ”utlänningar”. Inte för att de skrev ett ord av det vi faktiskt sa, men en mindre bra bild från när vi tog ut pengar klistrade de in i artikeln 🙂 Haha!

Igår besökte vi ytterligare en familj. Detta var en kristen familj som brukar gå till församlingen där vi arbetar denna vecka. Sorgligt nog har de råkat ut för en hel del orättvisa den senaste tiden. Först blev de bestulna på en stor del av deras landområde och när de försökte vinna tillbaka den mark som var deras lyckades folkgruppen i området (som är emot kristna) måla situationen som att familjen var emot kastsystemet. Detta ledde till att pappan blev satt i fängelse, tack och lov bara i 14 dagar. Men efter en fängelsevistelse, oavsett orsak, respekteras personen och dess familj inte utav någon. Så detta är vad familjen tvingas uthärda just nu.

Situationen är svår och vi kunde givetvis inte göra något konkret åt den i sig, men det vi kunde göra var att besöka dem och genom bibelord, sång, medkänsla, kramar, bön och uppmuntrande ord försöka ge dem styrka. Och familjen var verkligen berörd efteråt. Och bjöd oss på skorpor, kakor och läsk 🙂

På kvällen sen åkte vi till en liten by en dryg timmes bilfärd bort för att ha en gudstjänst på gatan. Så med hjälp av vår käre vän Abraham som översatte åt oss sjöng vi några sånger, gjorde ett drama, delade ett vittnesbörd, predikade och bad för alla som hade kommit dit 🙂

Och därefter bjöds vi på middag hemma hos en familj 🙂 Handsprit är ett hett tips alltså om man ska resa i Indien då mat bjuds lite här och där och allt äts med händerna 😉

Nu har vi vaknat upp till ännu en dag med fler uppdrag och ministries på g 🙂 Vi är dock lediga här på förmiddagen och ligger  alla och tar igen oss i våra indiska ”sängar”, vilket består av madrasser eller kuddar på golvet 😉 Haha! Vi hörs!

I nästan 5 dagar har vi nu befunnit oss i Indien och det har sannerligen varit ett äventyr kulturellt sätt. Ordet äventyr kanske låter överdrivet positivt, för jag kan inte direkt säga att jag känslomässigt befunnit mig på topp dygnet runt. Våra fem dagar här har redan inneburit en del utmaningar. Men vi mår alla bra och vår förlorade Hannah som blev ensam lämnad kvar i New York anslöt till oss ett dygn senare, så nu är vi fulltaliga igen, vilket givetvis värmer våra hjärtan 🙂

I torsdags eftermiddag gjorde vi en liten shoppingtur i Hydrabab, då vi även blev introducerade för vår första indiske vän, Krishna, som så snällt kommit till Hydrerabab för att hjälpa oss att ta tåget till Vizag senare under kvällen. Och tåget var i sig en upplevelse. Inte på grund av själva tåget i sig, vilket mer eller mindre var en äldre upplaga av SJ-nattåg, utan snarare på grund av människorna som fyllde upp det. Folk erbjöd oss mat, ville leka lekar och ta kort, delade med sig av filtar, lakan och kuddar och var oerhört vänliga med oss. Det kändes givetvis oartigt att tacka nej till maten som de åt med händerna i sängen, men det kändes dock otryckt att glupska i sig den, så därför gladde det oss att de även erbjöd inpacketerade kakor som vi tog emot med stor glädje, haha 🙂

I 12 timmar befann vi oss på detta tåg, sov lite halvknackigt och vaknade upp till indisk hindi-musik, men det var absolut en okej resa 🙂 Toaletten provade jag ej (tack och lov så inföll ingen kris heller), men när jag skulle borsta tänderna på morgonen fick jag däremot uppleva nått spännande 🙂 Tågdörren var nämligen öppen, så där kunde jag sticka ut huvudet och möta den indiska morgonluften 🙂 Så härligt!

När vi sedan anlände till Vizag på fredagsmorgonen blev vi introducerade för vår andra indiska vän, Dipat, som körde oss till YWAM-basen som efter en lång resa skulle bli vår slutdestination. Basen bestod av en väldigt liten byggnad, intryckt i ett samhälle med butiker, lägenheter, hyddor, KOR och skräp. Och välkomnade blev vi utav tre ytterligare staff-medlemmar, Yelu, Abraham och Ritsha 🙂 Första dagen tog vi ytterligare en shoppingtur för att inköpa en del indiska kläder som vi kommer och redan har behövt använda under tiden här borta. Vi hade även en orientation-session där staffen informerade oss om kulturella beteenden som vi bör veta om och även följa 🙂 En hel del information även om det var intressant och kändes viktigt att få koll på. Här är några exempel:

• Mat äts med höger hand och EJ med vänster (då denna hand används för andra behov)
• Under alla tillfällen utanför basen när vi gör ministries bör vi använda långbyxor och skjorta som killar och speciell traditionell klädsel för tjejerna.
• Ingen kille och tjej kan umgås ensamma, vilket annars skulle tolkas som att de var gifta. Inte heller någon fysisk kontakt får förekomma dem emellan. Inga kramar, ingen beröring. Endast handslag vid hälsning är tillåtet.
• Killar emellan och tjejer emellan kan dock kramas och hålla hand hur mycket de vill, vilket de också gör. Häromdagen tog exempelvis Ritshna, en äldre man, tag i min hand när vi skulle gå över gatan och när vi passerat vad jag trodde var den ”farliga trafiken” släppte han inte taget om min hand, haha. Överallt går två killar eller två tjejer hand i hand eller kramar om varandra.
• Om en indie frågar dig om du vill ha en kaka exempelvis tackar du nej (även om du vill ha den). Du kommer nämligen att få frågan tre gånger och du ska säga nej de två första gångerna för att sedan tacka ja den tredje gången. Vill du inte ha kakan tackar du vänligt nej tre gånger.
• Lämna alltid lite mat på tallriken. Annars kommer du att bli serverad mer och mer mat hela tiden.

Tidigt på lördag morgon klev vi sedan upp och åt frukost för att transportera oss till en annan stad 3 timmars bilfärd bort. Dit anlände vi till ett hus som ägs av en pastor i en kyrka vi ska arbeta i under 10 dagar nu. Det blev alltså bara 1 natt på basen, men efter dessa 10 dagar ska vi återvända gill Vizag och YWAM-basen igen.

Hit anlände vi alltså på lördag förmiddag och började vår vistelse med lunch på takterassen utanför vårt rum på takvåningen 🙂

Nyårsaftonskvällen spenderade vi sedan i kyrkan som pastorn vi bor hos leder. Kvällen bestod av en 4,5 timmars gudstjänst där det enda vi förstod var de bidrag vi själv medverkade i, vilket var en dans, en sång och ett vittnesbörd. Resten var alltså på Telegum, vilket är det lokala språket som talas här.

Föreställ er den utmaningen! Att sitta still på en stol i 4,5 timme och inte förstå ett enda ord av vad som sägs ifrån scenen. Haha, ett under att vi höll oss vakna 😉 Men det var mycket dans och sång dock, så det livade upp stämningen 🙂

Tolvslaget firades med nattvard och mera sång och dans innan vi utslagna återvända hem till huset för att sova några ynka timmar. Söndagsmorgonen skulle vi nämligen upp och delta i ytterligare ett 3-timmars-möte utan att förstå mer än vårt eget bidrag. Men kärleken församlingen och människorna visar gör en så glad. Trots att det känns som att vi inte gjort särskilt mycket tog de upp oss på scenen och gav oss varsin blombukett. Efter mötet bjöds vi på god indisk mat som vi givetvis åt med höger hand och försökte att inte grimasera allt för mycket åt den starka hettan i maten 😉

Under söndagsmötet fick jag även lära känna min absoluta indiska favorit hittills (eller ja, så mycket jag nu kan lära känna en person som inte talar något av de språk jag pratar). Vår 75-åriga grandma! Hon är helt fantastisk! Hon dansar och studsar och sprider så mycket glädje och när jag frågade om hon ville ställa upp på en bild med mig och Lizette blev det ett glädjeskutt till 🙂 Vilken värme!

Under söndagskvällen bjöds det på ett indiskt party med tårta, dans och hög musik. Och vår grandma var givetvis där och dansade loss 🙂 Ser ni hur söt hon är? Föreställ er henne dansande, hon gör succé kan jag säga!

Idag, måndag, har vi haft en dag off och vi har tagit det väldigt lugnt och njutit av takterassen och solen 🙂 Vi tog även en tur in till en stad en timme härifrån och lät tjejerna shoppa loss en typisk indisk klänning som de ska ha vid vissa utvalda tillfällen.

WOW, vilka vackra tyger det fanns alltså. Snacka om himlen för tjejernas del. Att vara omdöme, ta kort och hjälpa till att finna det finaste tyget åt dem var också en upplevelse kan jag säga 🙂 Jag skrattade, njöt och hade också kul under de två timmar som vi spenderade där 🙂

Vår indiska outreach har alltså börjat på ett spännande och utmanande men intressant och glädjande vis 🙂 Många nya intryck och mycket att rätta sig efter och väldigt intressanta utmaningar ibland. Som att gå på toaletten exempelvis. I lördags skulle jag besöka toaletten i kyrkan och hade inga skor på mig, vilket vi nämligen inte får ha inne i kyrkan. Jag misstänkte dock att golvet skulle vara dyngsurt så jag tog av mig sockarna innan jag gick in dit. Väl där inne var det ett hål i marken som jag tack och lov endast behövde använda för att kissa i. Men inget handfat fanns att tvätta händerna i. En liten hink med vatten som jag fick använda till att spola fanns dock tillgänglig och därefter fick jag låta fötterna lufttorka innan strumporna åkte på igen. Handspriten kom sen fram för att jag skulle återfå känslan av att jag var ren.

Detta var knappast en chockande upplevelse. Jag har varit med om liknande situationer förr. Denna gång tittade mig dock omkring efteråt och föreställde mig hur alla andra där inne i kyrkan gick på toaletten och jag lämnas med en stor förvåning. Hur gör de? Jag kan ärligt talat inte förstå hur de lyckas göra nummer två där inne utan toalettpapper och utan att blöta ner sina kläder och sen bli rena om händerna, för ingen tycks vara särskilt skitig. Ännu en olöst gåta alltså.

Äventyren fortsätter. Nu ska vi iväg på något uppdrag pastorn givit oss hos en familj en bit bort 🙂 GOTT NYTT ÅR där hemma! Jag hoppas att det nya året mött er väl hittills! Stor kram!