Mörkret börjar lägga sig över San Pedro de Macorís. Första dagen har snart passerat. Jag är framme! Den känslan slår mig med jämna mellanrum och börjar väl sakta men säkert att sjunka in. Här ska jag tillbringa de kommande tre månaderna. Förhoppningsvis kommer jag att känna mig som hemma efter ett tag.

Tidigare berättade jag om att jag är den enda som kommer ifrån Sverige och Europa. Jag är också den enda ”eleven” som har anlänt hit till området. Lite skum känsla.

Idag har ”personalen” arbetat för fullt. De är i full gång med att förbereda allt och jag har lite kraschlandat rätt in i deras förberedelser. Imorgon anländer de flesta andra. Och sen drar schemat igång på lördag. Jag har frågat flera gånger vad jag kan hjälpa till med, men svaret jag fått har varit samma varje gång:

”¡Markus, no te preocupes, tú te descansas! Luego vas a trabajar y estudiar mucho. ¡Descansa ahora!”

Vila helt enkelt! På lördag drar allt igång. Så idag har jag gjort just det. Vilat!

På förmiddagen tog jag mig ut utanför området och promenerade en sväng. Så länge det är ljust och mitt på dagen är det tydligen väldigt säkert häromkring så det var ingen fara att gå själv.

När jag ser mig själv gå där på gatan med flip-flops och en påse med badkläder i måste det skrika turist om mig. Ändå hälsar alla på mig på spanska eller försöker att sälja frukt till mig, också det på spanska. Så när jag anlände till stranden 5 minuter senare var det med ett stort leende på läpparna. Och det leendet orsakades inte bara utav att spanskan talas överallt runt mig, utan också för att en magisk strand ligger bara 5 minuter ifrån skolområdet 🙂 Drömmen!

När jag sedan återvände lagom till lunch här på området hamnade jag mitt i en hetsig diskussion om olika världsartister. Uppenbarligen hade vissa väldigt starka åsikter kring det ämnet och jag hängde kanske med på hälften utav argumentationen de förde. Min spanska kan definitivt bli bättre och är långt ifrån där den en gång varit. Så jag ser fram emot att både höra och prata mycket spanska under den här tiden.

Jag kommer att bo tillsammans med 5 andra killar i en sovsal med plats för 8 stycken. Så lite extra space kommer det att finnas. Inatt när jag kröp in på rummet välkomnades jag utav ett anteckningsblock, lite snacks, en vattenflaska och tvättmedel som låg nedanför huvudkudden. På dörren in till sovsalen står mitt namn tillsammans med de 5 personer som jag ska dela rum med. Förhoppningsvis blir vi ett bra gäng!

Nu är det strax middagstid här och jag inväntar den genom att fortsätta läsa min bok samtidigt som det arbetas för fullt runtomkring mig. Visst låter det lite skumt? Men jag gör som jag blivit tillsagd. Jag vilar. Och vem kan klaga på något sådant?

Klockan är 02.30 dominikansk tid och jag har precis lyckats passera passkontrollen, hämtat ut väskan och är på väg mot exit-skylten. Den 16 timmar långa resan har gått bra och jag är lite spänd inför vad som ska hända. Jag passerar genom dörrarna ut från flygplatsen och befinner mig därmed officiellt på dominikansk mark. I det ögonblicket möts jag av skylten: ”Bienvenido Markus!”

Sekunden efter ser jag den svenska flaggan och blir omkramad av 4 personer ifrån skolan som hälsar mig välkommen och bombarderar mig med frågor. På spanska. Känslan slår mig: Nu är jag HÄÄÄR!

På väg till byn San Pedro där skolområdet ligger pratar vi om lite allt möjligt. Jag får veta att vi är 13 stycken som ska gå DTS i höst tillsammans med mig. Några ifrån USA, andra ifrån Brasilien, Chile, Haiti och Dominikanska Republiken. Ingen ifrån Europa. Förutom jag! Det är första gången som de har en elev ifrån Sverige, tredje gången som någon kommer ifrån Europa. Och flaggan hade de köpt kvällen innan för att jag skulle känna mig välkommen. Så fint!

Nu har jag sovit några timmar och sitter och äter min första frukost. Yogurten har jag hällt upp i en tallrik med namnet MARCUS med stora bokstäver på. Kaffet dricker jag ur en mugg med mitt namn aningen mer diskret skrivet. Det är torsdag och de andra eleverna kommer imorgon och på lördag. Personalen här har morgonmöte och jag njuter av att titta ut över området och smakar på känslan av att jag är framme.

Jag svettas som en gris. Det är 29 grader och oerhört fuktigt i luften. Jag har tagit en dusch här på morgonen, men funderar nu över till vilken nytta. Vi får se vad som sker den här dagen. Jag är framme och mår bra! 🙂