Efter 326 timmar på Sundsvalls akutmottagning stämplade jag igår ut och tackade för mig. Är oerhört tacksam för möjligheten jag fått att få arbeta på denna lärorika plats och jag tvivlar på att det var sista gången jag satte min fot där. Jobbet har verkligen överträffat mina förväntningar och som pricken över i:et har alla fina arbetskollegor förgyllt denna sommar 🙂 Jag kommer att sakna dem och att springa omkring där mellan rummen, gipsa, ta prover, sätta kateter, sy ihop sårskador och inte kunna sluta att le med det bredaste leendet för att jag helt enkelt blir så glad av att göra det arbete som akutsjukvården innebär 🙂 Det är verkligen med flaggan i topp som jag lämnar det där stället och nu blickar fram emot det äventyr som ligger framför mig.

11 dagar återstår innan jag och Robin sätter oss på planet till Kroatien, Bosnien och Montenegro. Drygt 3 veckor av semestrande, sol och bad och sightseeing, står på schemat och ingen är gladare än oss att få göra detta tillsammans. Kommer bli magiskt!

Men tiden flyger iväg och mina dagar i Sverige blir färre och färre. Förra helgen var jag nere i Uppsala och hängde med Emma och Carolina, gjorde en utflykt på lördagen och hade två underbara kvällar med intensivt djupt snack. På söndag hängde jag med Robin och blev ytterligare en utflykt i Uppsala rikare. Denna gång till Morga Hage. Check!

Samtidigt som det var en fantastisk helg inser jag att möjligheterna att ses blir färre och färre nu. Bara 11 dagar kvar som sagt och vissa häng innehåller numera ett jätteskumt adjö också. Kan inte riktigt ta in att jag kommer att vara borta i knappt 1 år när jag far nu om 11 dagar. Min förmåga att förstå det är utan tvekan begränsad.

Ikväll ska jag träffa Axel och äta middag och hänga ute i hans stuga. Även denna kväll kommer att innehålla ett något sorgset adjö mot slutet av kvällen. Kommer att dröja länge innan vi ses igen.

Och det är vid tillfällen som dessa som jag ibland lutar mig tillbaka och funderar lite över vad jag egentligen håller på med. Varför ska jag åka iväg? Vill jag åka iväg? Jag tycker ju om plugget. Jag gillar Uppsala. Varför lämna det?

Men jag kommer gång på gång fram till samma svar. Jag är nämligen övertygad om att jag personligen kommer att må väldigt bra av detta år som ligger framför mig. Många insikter, många tillfällen att få hänga med Gud och låta han forma mitt inre, ja, jag tror det kommer att bli ett smärtsamt, men fantastiskt år. Så valet är ändå enkelt. Den 27 augusti börjar äventyret 🙂