Två eller tre tårar rann igår längs min kind. Inte direkt någon gråtflod, men det kom en tår. Även om känslan kring Kroatien bara är nice och att jag egentligen inte är ett dugg nervös inför den resan bubblar resfebern inför mitt år på andra sidan jorden ändå fram nu när jag ger mig iväg på den första delen av detta äventyr.

Jag sitter på tåget ner till Uppsala nu och har vinkat av mamma, pappa och lillasyster imorse. Farmor och farfar kom även på en kort förmiddagskaffe innan de skjutsade mig till tåget. Och nu ska jag ner och hänga med brorsan ikväll och titta på Robin som ska packa sin väska. Tidigt imorgon bitti lyfter planet till Kroatien. 3 veckor och 1 dag ska vi spendera i detta semesterpardis innan jag kommer hem till Sverige i knappt tre dygn och sedan flyger vidare till Dominikanska Republiken.

”The exchanging bag”, som jag kallar den, står redo för mig där hemma med allt som ska med sen men inte släpas med till Kroatien. Jag var liksom tvungen att förbereda och tänka igenom allt i packväg redan nu eftersom jag inte kommer att ha tid att ordna med det då. Då blir det bara att hiva in alla shorts och T-shirts i tvätten och sen packa ner dem i väskan igen.

Jag tror det var därför det kom en liten tår igår. För även om jag kommer hem och vänder en kortis är känslan ändå att jag ger mig iväg nu. Bort. Till andra sidan jorden.

Det blev även definitivt klart här i dagarna att jag kommer att åka till Honduras direkt efter bibelskolan och arbeta på ett barnhem + en läkarstation på oviss framtid, åtminstone till juni nästa år. Så fram tills dess kommer jag att lysa med min frånvaro här på hemmaplan.

Ja, det är sannerligen ett äventyr som jag ger mig iväg på. Och det äventyret börjar nu…

3 minuters marginal. Varför stå och vänta på tåget längre än vad som krävs? Blir både fascinerad och skrattar lite åt mig själv att det typ alltid blir så att jag kommer precis till när tåget ska gå. Men har jag någon gång missat det? Aldrig. Så jag intalar mig själv att jag kan fortsätta på samma sätt och ger ifrån mig ett suckande skratt 🙂

Nu sitter jag på tåget på väg hem till Sundsvall igen efter en helg i Örebro hos Martin och Ida och därefter en kväll i Uppsala tillsammans med mina (före detta) klasskamrater och en morgon med Emma och Carolina. 4 dagar återstår innan planet tar mig till Kroatien och semesterglädjen. Ska hem och packa nu och suga ut det sista av sommaren i Sundsvall 🙂

Satt igår på tåget tillbaka till Uppsala efter helgen i Örebro och kollade in sevärdheter i Kroatien. Och jag inser att jag verkligen älskar att resa utan förväntningar, utan att ha kollat upp särskilt mycket innan om platserna jag ska till. Att likt jag gjorde igår göra en grov koll över saker att upptäcka och se, men att sen verkligen ta dagen som den kommer när man väl är där. Då blir i princip ALLT en överraskning och överträffar ens förväntningar, vilket är så härligt.

Förutom att mysa och gå från ett intressant samtalsämne till ännu ett fick vi i lördags glädjen i Örebro att plocka upp en makalös skörd. Potatisar, palsternackor, morötter, rabarber och rödbetor så stora i storleken att man skulle kunna tro att någon form av genmodifiering hade skett i den där jorden. Löjligt glad man kan bli!

Ytterligare en hejdå-kram! Ännu en konstig känsla som inte går att ta in att det kommer att dröja 1 år innan vi ses igen. Samma sak igen sen på måndag kväll då jag träffade några (före detta) klasskamrater. Så härligt att få återförenas efter en sommar ifrån varandra, men så galet att sen säga hejdå och inse att jag inte kommer att haka på dem i plugget i höst. 3 år tillsammans. Finito. De går vidare. Jag halkar efter. Tråkigt att inte få tid i plugget tillsammans sen när jag kommer tillbaka. Så mycket kunskap som de kommer att lära sig under detta år och så mycket som jag kommer att glömma bort under samma år. Haha! Men all kunskap går ju inte att mäta och jag hoppas på att samla på mig en hel del utav den varan istället 🙂

Snart framme i Sundsvall nu. På återseende amigos!

Solen lyser in genom fönstret. Vi vaknar upp till en klarblå himmel, 29 grader och en spännande dag ligger framför oss. Flipflopsen är på och dagens enda bekymmer består i vilken restaurang vi ska välja och om man ska använda 15 eller 30 i solskyddsfaktor för att inte bränna sig.

Bara en vecka kvar tills det där blir verklighet. Om en vecka är nämligen jag och Robin framme i Kroatien och njuter av semester 🙂

Även här i Sverige lyser dock solen in genom fönstret. Tågfönstret för att vara exakt. Jag är på väg till Örebro och har precis druckit upp en stor kopp medköpt kaffe som gjort att ett toalettbesök lär bli mitt första uppdrag när jag kommer fram. Sen ska jag få hänga med Ida och Martin i två dagar, vilket ska bli fantastiskt 🙂

I torsdags träffade jag Anna och Sara och Saras pojkvän Johan och tog farväl genom en trevlig middag. Kan inte riktigt ta in att vi säger hejdå och att jag inte kommer att träffa dem förrän om ett år. Jag inser att den tanken är absurd att förstå sig på.

Igår gick jag till SEB-kontoret och gjorde en överföring på 55 000 kr till andra sidan jorden. Det är kostnaden för mina 5 månader i Dominikanska Republiken. Rätt saftig summa, men egentligen rätt billigt med tanke på att då är det all inclusive 🙂 Däremot kändes det väldigt nervöst att se pengarna dras från kontot då jag verkligen hoppas på att de kommer i rätt händer. Vill inte ha ”råkat” föra över till nått helt annat. Hemsk tanke!

På eftermiddagen fick jag sedan träffa Robin en sväng innan jag handlade och lagade mat inför en supertrevlig kväll på Väktargatan tillsammans med Emma, Mattias, Carolina, Ida, Sebastian, Ann och Jocke 🙂 Kvällar som dessa känner jag mig så oerhört välsignad. Så enormt tacksam över vilka fina personer som jag får ha i mitt liv. Goda vänskapsrelationer betyder så otroligt mycket! Att ha en trygghet socialt gör att man vågar sig ut i det okända och upptäcka nya saker. Det är som ett litet barn som börjar förstå att mamma och pappa finns där och därför vågar springa bakom huset och tappa uppsikten av dem för nån sekund för att sedan komma tillbaka och mötas av öppna famnar igen.

Snart ger jag mig iväg. Och även om jag kommer att vara borta lite längre än någon minut och definitivt längre iväg från hemmet än på bakgården betyder det så oerhört mycket att ha fina vänner på hemmaplan som bryr sig om mig och vinkar hejdå med en varm och kärleksfull kram.

10 minuter kvar innan tåget rullar in på Örebros central. Hur kissnödig kan man bli? Kaffe rinner verkligen rakt igenom!

Hipp hurra och grattis; DITT medlemskap i SJ Prio har uppgraderats till Grå nivå! YES 🙂 Nu får jag en gratis kopp kaffe varje gång jag åker tåg, haha 😉

Annars är detta något som jag lärt mig innebär att man reser med tåg för > 6000 kr om året. Fast inte är jag särskilt förvånad över det med tanke på alla turer hit och dit för att ta mig till praktiken i våras samt flera turer ner till Uppsala och tillbaka i sommar 🙂 Men att resa kan ju vara bland det roligaste som finns! Att upptäcka nya platser, miljöer, människor, kulturer; I love it!

Så vad passar bättre än att jag om lite drygt en vecka påbörjar ett års resande runt om på denna spännande jord. Först ut: Kroatien!

Nu sitter jag på ett tåg ner till Uppsala för att hänga, kramas, gråta en skvätt och ta farväl av finfina vänner ❤ Ikväll ska jag träffa Anna och Sara. Imorgon blir det ett sista häng med Emma, Carolina, Ida, Mattias, Sebastian, Ann och Jocke. Sen åker jag till Örebro över helgen för att träffa Ida och Martin för att sedan säga hej då till några av mina klasskamrater i Uppsala på måndag kväll. Och sen tillbaka till Sundsvall igen för att krama om familjen i tre dagar innan tåget återigen går ner till Uppsala på fredagen och sen lyfter planet tidigt på lördag morgon 🙂 SPÄNNANDE!

I tisdags kväll vinkade jag hej då till Axel och fick njuta av en kanonmysig kväll ute i hans stuga. Vi lagade lyxmat, åt massa popcorn och satt och pratade sent in på småtimmarna. Så underbart att få en sista sån kväll innan vi tog farväl.

Igår, onsdag, gick jag ut och åt på APA tillsammans med sommargänget ifrån akuten. Där satt vi och mindes en härlig sommar på en grym arbetsplats och skrattade bland annat åt några tabbar som vi bjudit på under sommaren. Jag delade exempelvis tillfället då jag skulle ta en urinodling på en patient. Glad och trevlig visade jag in honom på toaletten och sa vart han skulle ställa plastmuggen med kiss när han hade lämnat provet. Han gjorde som jag sa och jag stack sedan ned urinstickan i muggen och stoppade in den i maskinen. Tankspridd som jag sedan blev tog jag muggen och hällde ut kisset i handfatet utan att hälla i något i provröret som skulle skickas för odling.

Panik! Jag hällde ut provet! Snabbt gick jag tillbaka till patienten och frågade om han möjligen kunde kissa lite till. Han tittade på mig lite brydd och svarade: ”Nja, det blir nog svårt när jag precis tömt blåsan”. Knäppis Markus! Du vet väl själv att man inte kan kissa direkt efter att man precis har gjort det. Ändå tyckte jag på nått sätt att jag kunde kräva det utav patienten. Haha! 😉

Urinodligen fick helt enkelt vänta 2 timmar tills hans blåsa hade fyllt på sig igen. Och inte var det någon katastrof inte, men ett gott skratt bjöd jag på till mina kollegor 🙂

Ja, det har verkligen varit en toppensommar och jag kunde inte ha haft ett roligare jobb. Om jag kommer hem i tid till nästa sommar känns valet väldigt enkelt vart jag då ska jobba 🙂 Men först väntar ett spännande år på andra sidan jorden!

Efter 326 timmar på Sundsvalls akutmottagning stämplade jag igår ut och tackade för mig. Är oerhört tacksam för möjligheten jag fått att få arbeta på denna lärorika plats och jag tvivlar på att det var sista gången jag satte min fot där. Jobbet har verkligen överträffat mina förväntningar och som pricken över i:et har alla fina arbetskollegor förgyllt denna sommar 🙂 Jag kommer att sakna dem och att springa omkring där mellan rummen, gipsa, ta prover, sätta kateter, sy ihop sårskador och inte kunna sluta att le med det bredaste leendet för att jag helt enkelt blir så glad av att göra det arbete som akutsjukvården innebär 🙂 Det är verkligen med flaggan i topp som jag lämnar det där stället och nu blickar fram emot det äventyr som ligger framför mig.

11 dagar återstår innan jag och Robin sätter oss på planet till Kroatien, Bosnien och Montenegro. Drygt 3 veckor av semestrande, sol och bad och sightseeing, står på schemat och ingen är gladare än oss att få göra detta tillsammans. Kommer bli magiskt!

Men tiden flyger iväg och mina dagar i Sverige blir färre och färre. Förra helgen var jag nere i Uppsala och hängde med Emma och Carolina, gjorde en utflykt på lördagen och hade två underbara kvällar med intensivt djupt snack. På söndag hängde jag med Robin och blev ytterligare en utflykt i Uppsala rikare. Denna gång till Morga Hage. Check!

Samtidigt som det var en fantastisk helg inser jag att möjligheterna att ses blir färre och färre nu. Bara 11 dagar kvar som sagt och vissa häng innehåller numera ett jätteskumt adjö också. Kan inte riktigt ta in att jag kommer att vara borta i knappt 1 år när jag far nu om 11 dagar. Min förmåga att förstå det är utan tvekan begränsad.

Ikväll ska jag träffa Axel och äta middag och hänga ute i hans stuga. Även denna kväll kommer att innehålla ett något sorgset adjö mot slutet av kvällen. Kommer att dröja länge innan vi ses igen.

Och det är vid tillfällen som dessa som jag ibland lutar mig tillbaka och funderar lite över vad jag egentligen håller på med. Varför ska jag åka iväg? Vill jag åka iväg? Jag tycker ju om plugget. Jag gillar Uppsala. Varför lämna det?

Men jag kommer gång på gång fram till samma svar. Jag är nämligen övertygad om att jag personligen kommer att må väldigt bra av detta år som ligger framför mig. Många insikter, många tillfällen att få hänga med Gud och låta han forma mitt inre, ja, jag tror det kommer att bli ett smärtsamt, men fantastiskt år. Så valet är ändå enkelt. Den 27 augusti börjar äventyret 🙂