00.39 och jag kryper ner under täcket efter en produktiv dag. Jag gillar att tidsange mina inlägg verkar det som. Tycker liksom inte dateringen är tillräcklig. Eller så skapar det en go känsla bara. Vilket som.

Klockan är sent i alla fall och jag känner tacksamhet över en go dag hemma på Väktargatan. Jag har inte tagit mig ut mer än några korta minuter fram och tillbaka till tvättstugan. Ibland behöver man sådana dagar då man bara är inne. Hemma. Med mjukiskläder på.

Idag har det varit en sådan dag. Jag vaknade vid 11-tiden imorse (vid lunch skulle säkert en del av er säga). Jag kunde inte riktigt sova igår efter att ha vaknat först 17.30 efter mitt nattpass. Du har rätt mamma att det finns en poäng att kliva upp tidigare när man ska vända tillbaka dygnet. Istället kunde jag inte somna förrän 3 på natten nu och sov därför till 11 imorse 😉

Vakna gjorde jag i alla fall och det till ett rum som var fullständigt i kaos efter några veckor utan omvårdnad. Så jag satte igång och städa, sortera kläder som låg utspridda överallt och dammsuga upp dammråttor som hade kunnat bilda en fotboll om jag klumpat ihop dem. Äckligt tycker kanske en del. Förståeligt tycker någon annan. SKÖNT att bli av med dem tycker jag 🙂

Sen fastnade jag säkert i en timme med att rensa papper och kolla igenom vilka jag kunde slänga och vilka jag behövde spara. Åh, jag minns när jag var yngre och sparade på allt. Strukturerade upp och satte in skoluppgifter i pärmar och sparade varenda lönespecifikation och kvitto. Papper och pärmar som mamma och pappa nu tvingas lagra nere i källaren. Jag vet inte om jag är dum som känner att allt sådant är onödigt och att jag nu istället slänger allt som inte är absolut nödvändigt att ha kvar. Men jag tänker att den där lådan hemma på blåmesvägen borde få sig en titt och rensning nästa gång jag kommer hem. Vi får se om jag orkar ta itu med det då.

Någon timme senare och det plingade till i telefonen. Edvard Wiberg, min käre vän och numera Singapore-invånare, var på andra sidan luren. 3 månader sedan jag hörde hans röst sist, ååå, vad glad jag blev! Känslan att luta sig tillbaka i sängen, se honom slappa i soffan på andra sidan jorden och bara tjöta, skratta och umgås över FaceTime. Tacksamhet är ordet som beskriver min känsla under de två timmar som jag sysslade med detta 🙂

En timme senare och jag skulle på nytt få känna tacksamhet till FaceTime och över att få samtala med en annan sköning, Anna, som också hon befinner sig på andra sidan jorden, i Californien. Inte alls avis, nejdå! 😉 Underbart att få höra hur de senaste två månaderna har varit för henne. Bara kaffet och bullarna som saknades för att vi skulle känna att vi tog en fika hemma hos någon av oss som förr. Till hösten får vi göra det igen Anna!

Tacksamheten var totalt när jag la på FaceTime för en andra gång den här kvällen. Energin och batteriet var då definitivt laddat för att ta tag i lite jobbansökningar. Det är ju ett tag kvar till sommaren, men jag tänkte att jag skulle vara förutseende och redan nu skriva klart mitt CV i alla fall så att det bara blir att skicka iväg detta sen när det är dags 🙂

Frågan är ju var jag ska söka. Uppsala? Sundsvall? Akuten? Någon avdelning? Vilken avdelning isåfall? Hm, detta får jag klura lite på…

Nu ska jag sova och drömma att jag ger en kram till de här underbara vännerna. TACK för supermysiga samtal ikväll. Fortsätt njut och ha kul på varsin sida jorden. Jag ser fram emot när ni kommer hem och jag får ge er en kram på riktigt! Ta hand om er så länge och njut av den här vackra bilden på er från ressegasken i september 2013 😉 Haha, det var den enda bild jag hade på er tillsammans 😉