Att vara reaktiv. Ifrågasätta. Kritisera. Kommentera.
Ständigt förväntas vi ha en åsikt om allt och allting. Så fort en person uttrycker en vilja eller ifrågasätter något ska vi komma med en reaktion. Vi ska diskutera händelser vi är med om. Visa för världen vad vi tycker. Yttrandefriheten finns där av en anledning; live with it!
Att vi i Sverige och många andra länder är fria att tycka och tänka som vi vill är i grunden en jätteviktig och värdefull rättighet som vi absolut bör leva ut och praktisera. Där ser jag inga hinder. Däremot blir jag så oerhört trött på att vi jämt och ständigt väljer att använda den friheten till att kritisera och spy negativa kommentarer runtomkring oss.
När något är bra, då sitter vi glatt ner och förnöjer oss åt att saker och ting är som vi vill, men så fort någon går emot strömmen och försöker uttrycka något som sticker ut lite grann, då hugger vi och kritiserar. Varför dras vi så maniskt mot det som är negativt? Varför känner vi ett behov av att klaga? När vi sen väl får som vi vill ägnar vi ju inte ens en sekund åt att glädja oss åt det och ge en positiv kommentar till det som skett.
Trött blir jag. Trött av alla kommentarer. Av allt gnäll.
Jag minns hur i princip hela läkarprogrammet i våras kritiserade programkommitténs beslut att inför den här hösten ta bort alla utskrivna handouts. Under hela vårt första studieår hade vi varit vana vid att få föreläsningskompendier utskriva åt oss, så att vi bara kunde ta ett sådant längst upp i föreläsningssalen när vi kom dit, sätta oss ned och börja anteckna. Kritik ifrån allt och alla (inklusive mig själv) riktades mot detta. Närmare 500 personer gick ihop och skrev på ett dokument där de krävde att beslutet drogs tillbaka. Men programkommittén stod på sig och höll fast vid sitt beslut. Så den här hösten har alla fått lösa sitt handout-problem på egen hand och nu sitter kanske 95 % av klassen med datorer och antecknar så istället.
Och det komiska med det hela är att alla tycks ha vant sig vid det nya sättet och till och med trivs med det. Personligen fattar jag inte varför jag ens antecknade för hand under förra året. Det går ju mycket fortare att skriva på datorn och man hinner ju skriva ned betydligt mer utav det läraren säger. Sen är det ju fantastiskt att slippa bära runt på en hög med papper som inför tentaplugget fyller en tjock pärm. Nu har jag allt samlat på datorn; så mycket smidigare.
Men inte har någon gett en positiv kommentar till detta. Någon enstaka liten reaktion här och där har väl uppstått, men då har folk mest bara skrattat och inte förstått varför vi ens gjorde detta till en så stor grej förut.
Ändå lär vi oss aldrig. Ändå sitter vi där nästa gång något annat ”fruktansvärt” drabbar oss och klagar igen. Då tycks det faktum att det vi där och då såg som negativt faktiskt utvecklade sig till någonting positiv vara bortblåst. Vi kritiserar igen. Vägrar att anpassa oss. Vägrar att ta in en annan persons åsikt.
Det gör mig så trött. Får mig att hålla tyst. Känna att det knappt är värt att försvara den som har blivit anklagad. För om sanningen ska fram är jag väl knappast bättre själv. Ändå kan jag inte sluta att fråga mig själv; varför?
Varför?






























