Brutal ärlighet. Sanningar som måste fram. Smärta inifrån och ut.

En vilja att fly och bara ge upp; lämna allt och låta hoppet försvinna.

Jag gräver min egen grav. Illustrativt, men ändå med exakt samma sorg. Sorg över det som skett och att jag sårat Maria så innerligt mycket.

En del utav mig vill lägga bort allt det jag tidigare har trott på och bara dö; släppa greppet och falla mot jorden. Men den andra delen av mig vågar fortfarande tro. Tro på att tid faktiskt kan få läka sår och att Gud har en väg ur det här.

Jag hoppas att det kommer en tid då livet inte känns så tungt längre och då det faktiskt känns som att vi tillsammans fattade det enda rätta beslutet – trots de öppna sår som nu blöder. Den tiden är inte här nu, men den kommer. Det vill jag tro på.

Tills dess får det vara jobbigt. Tills dess suger verkligheten. All lycka och glädje tillsammans, alla drömmar och all investerad tid – borta. Men en ljusare tid ska komma, någon gång.

Vi är alla människor som brottas med nånting. Delar av våra personligheter som vi vill arbeta med eller helt enkelt bli kvitt med. Samtidigt tror jag också att det finns så mycket som vi faktiskt bara måste acceptera att det är en del av oss.

Tro mig. Så många gånger har jag drömt om att bara få släppa alla drömmar, visioner och omständigheter och leva ett helt annat liv. Men det handlar om val. Att välja de delar av ens personlighet som man vill leva efter, låta de mogna och växa till, samtidigt som man lär sig att acceptera även de delar av ens personlighet som man kanske helst inte vill kännas vid. Endast då kan man vara den person man faktiskt vill vara.

Jag har gjort fruktansvärt dåliga val. Val som har sårat en annan människa och som jag ibland funderar över om jag nånsin kommer att kunna förlåta mig själv för.

Men i sitt ord har Gud sagt åt oss att välja den smala vägen framför den breda och på nått sätt måste det vara en målsättning i den här absurda kampen som jag nu uthärdar. Ändå är det så oerhört svårt att hålla mig kvar på den där smala vägen. Så många gånger finner jag mig själv nere i diket och får kämpa så oerhört mycket för att ta mig tillbaka upp på stigen igen. Men på nått sätt måste det vara värt kampen. Allt jag har investerat. Alla drömmar, all längtan, all tro på att detta faktiskt är Guds väg för mitt liv. Jag måste tro på det. Jag får inte släppa taget.

Gud är den enda som på riktigt kan hjälpa mig ur det här. Han ser alla mina känslor och känner till varje litet behov. Han kan göra mig hel igen. Inifrån och ut. Det måste jag tro på.

Så varje stund av självsäkerhet, varje sekund som jag går längs den där smala vägen med stabila fötter, då blir det värt allt. När jag låter Gud leda mig och då han faktiskt får bära mig över broar jag själv inte tar mig över, då kommer hoppet tillbaka, glädjen återvänder och tron på att faktiskt nå fram till målet blir starkare.

Jag är inte där än. Långt ifrån. Än så länge är det bara ett rent beslut från min sida och det är egentligen allt jag bygger det här på. Ett beslut att följa den väg som jag tror Gud har för mig. Jag måste gå i tro och så många gånger kommer jag att tvivla, men jag vet att Gud ser min beslutsamhet och att han välsignar varje del av det beslutet.