Det är söndag kväll och det börjar mörkna utanför fönstret på Blåmesvägen. Mamma Lena tar upp läsplattan och slås av tanken att hon kanske ska ta sig en titt in på sonens blogg.

”Han har säkert inte skrivit nått idag heller”, tänker hon samtidigt som hon skriver in webbadressen. Sidan laddas och wow, tänk så fel hon kunde ha, hahaha 😉

Jag förstår att det inte bara är mamma Lena som har haft den här tanken nära till hands den senaste tiden. Jag har ju varit helt bedrövlig på att blogga nu på sistone. Och vet ni vad? Denna gång väljer jag att inte skylla på nånting.

Nu är jag i alla fall tillbaka. Med ett nytt inlägg. Med några nya tankar. Med ett och ett annat foto på vad jag har haft för mig den senaste tiden.

Sist jag skrev satt jag på tåget på väg tillbaka till Uppsala efter några dagar uppe i Sundsvall. Jag hade tänkt att dela några tankar ifrån en artikel jag sprang på redan där och då, men tiden flög iväg och mitt fokus landade någon annanstans. Satt i alla fall under några väl valda minuter där på tåget och läste en artikel om Bengt och Cicilia; två personer som av ”en slump” träffades på ett tåg och fick intresse för varandra.

”Bengt och Cicilia hamnade av en lycklig slump snett mitt emot varandra på tåget. Året därpå gifte de sig och ett år senare föddes dottern Olivia.”

”Åh, vad fint”, kanske någon tänker. ”Haha, det där händer ju typ inte”, tänker någon annan. ”Vad häftigt!”, tänker jag.

En och en annan romantisk komedi har vi nog alla sett, drömt oss bort och hoppats att det där lyckliga ögonblicket då vi som av en slump springer på vårt livs kärlek faktiskt skulle hända oss.

Men vilka träffas på ett tåg liksom? Vad är oddsen för att man tar kontakt? Fortsätter att prata? Ens tänker tanken att det ska kunna bli nått mer?

”En lycklig slump”, kallar vissa det. Men jag vill på nått sätt tro att det är så Guds finger är med och styr. I vardagliga situationer. I vanliga möten. Två personer emellan.

Jag tänker tillbaka på när jag och Maria hälsade på varandra för första gången i Korskyrkan. Hur många tjejer har jag inte hälsat på sådär casual, ”jaha, vem är du? Vad gör du?”

Vad gjorde Maria mer speciell än någon annan? Varför skickade jag ett mail till henne när jag inte gjorde det till alla andra hundratals tjejer som jag har hälsat på, kramat om, bytt några ord med? (Höhö!)

Kanske var det för att Gud hade nån extra tanke med just vårt möte. Under exakt de där få minuterna var han där och lyssnade, formade våra ord, väckte ett intresse mellan oss.

Vad vet jag, men lycklig blir jag av tanken i alla fall – att det kanske var just så det gick till.

Nu sitter jag och Maria här 8 månader senare, i en bil på väg tillbaka till Uppsala efter en mysig helg i Värnamo. Men oj, med mer än två veckor sen jag skrev sist har det ju hänt en del. Jag tror att bilderna får säga mer än 1000 ord den här gången, haha 😉

Amigo A kom in på middag och en kopp kaffe när han var på väg tillbaka till Linköping 🙂

Sen var det dags för ytterligare ett bröllop. Denna gång var det två nära vänner till Maria. Jihoooo – grattis Mr and Mrs Berlin 🙂

Därefter blev det måndag och jag var tillbaka i skolbänken, jihaaa! Och de här första 6 veckorna läser vi en kurs som heter KARL = Klinisk anatomi och rörelselära, eller med andra ord; Kroppens anatomi begränsad till 1200 strukturer, på latin bör tilläggas.

Och med ingenting att ifrågasätta eller för den delen så mycket att förstå var det hårdplugg från dag ett som gällde. I genomsnitt är det ju 200 strukturer (= latinska ord) i veckan som ska pluggas in, så vi körde igång där första veckan med halsen och armens anatomi för att sedan den här veckan ha gått in på bålen och benet.

Och nu låter ju jag nördig, och visst är det en tuff kurs, men det är också fantastiskt roligt. Så mycket mer konkret kan kunskapen liksom inte bli och att dunka in alla de här strukturerna och göra det med hjälp av olika medel, det är verkligen sjukt lärorikt.

Ena stunden sitter vi och lyfter i plastmodeller och försöker peka ut alla benstrukter som går att finna. Sen en annan dag är vi på sjukhuset och försöker lära oss anatomin utifrån radiologiska bilder. Och sen en tredje dag står vi nere i källaren och skär i och dissekerar donerade kroppar.

Och med risk att låta ännu mer nördig, alternativt en aning makaber, måste jag säga att det sistnämnda inlärningssättet är det mest lärorika, och också det roligaste. Det är så otroligt intressant att få se hur det faktiskt ser ut på riktigt, och att själv få plocka fram nerver eller hitta ett blodkärl som man vet ”borde” löpa i den regionen, det är utan tvekan en häftig känsla.

Men inte är det lätt. I anatomiboken är alla muskler sådär fint rosa, alla artärer är röda, venerna är blåa och nerverna är gula. Sen i verkligheten är ju allt lite gråbrunakttigt, och då är det inte lika lätt att skilja på en nerv och en artär.

Dessutom ser det ju långt ifrån ut så som det ser ut i boken. Precis så olika som vi ser ut på utsidan, så mycket skiljer sig ju också vårt utseende på insidan. Det är häftigt!

Dags för dissektion, javisst!

Pluggaaaaaa!

Hösten innebär ju också ett kärt återseende med många fina vänner. I onsdags hade vi vår första hemgruppskväll och i torsdags fikade jag och Anna 🙂

Fina Mary och Matilda ❤

Sen i helgen har jag och Maria varit i Värnamo som sagt. Vi tog tåget ner dit i fredags, myste med Bettan och Tompan på fredagskvällen och sen på lördag var det 80-årskalas för mormor Edlundh 🙂 Massa god mat och ett helt gäng glada pensionärer – vilken fest!

Sen idag har jag, Bettan, Tompan, Mary och syster Hanna myst, suttit i solen, ätit god mat och hör nu, varit till tandläkaren, haha 😉

Pappa Tomas har ju en privatklinik i stan så dit begav vi oss och jag fick en helundersökning och fick dessutom göra en avbildning av mina tänder så att de kan göra en skena till mig som jag sedan ska använda för att bleka mina tänder. ”Because I’m worth it!”, eller vad ska jag använda för uttjatad slogan vid sådana här skönhetskorrigeringar, haha 😉

En trevlig tandsköterska var också med och assisterade under besöket. Jag tror att hon hette Maria, haha 😉

Och nu har vi en liten bit kvar till Uppsala bara. Sen väntar en skön säng och en spännande vecka ligger framför. Ska försöka vara bättre på att uppdatera nu framöver, så stay in touch! Kram på er ❤