Brutal ärlighet. Sanningar som måste fram. Smärta inifrån och ut.

En vilja att fly och bara ge upp; lämna allt och låta hoppet försvinna.

Jag gräver min egen grav. Illustrativt, men ändå med exakt samma sorg. Sorg över det som skett och att jag sårat Maria så innerligt mycket.

En del utav mig vill lägga bort allt det jag tidigare har trott på och bara dö; släppa greppet och falla mot jorden. Men den andra delen av mig vågar fortfarande tro. Tro på att tid faktiskt kan få läka sår och att Gud har en väg ur det här.

Jag hoppas att det kommer en tid då livet inte känns så tungt längre och då det faktiskt känns som att vi tillsammans fattade det enda rätta beslutet – trots de öppna sår som nu blöder. Den tiden är inte här nu, men den kommer. Det vill jag tro på.

Tills dess får det vara jobbigt. Tills dess suger verkligheten. All lycka och glädje tillsammans, alla drömmar och all investerad tid – borta. Men en ljusare tid ska komma, någon gång.

Vi är alla människor som brottas med nånting. Delar av våra personligheter som vi vill arbeta med eller helt enkelt bli kvitt med. Samtidigt tror jag också att det finns så mycket som vi faktiskt bara måste acceptera att det är en del av oss.

Tro mig. Så många gånger har jag drömt om att bara få släppa alla drömmar, visioner och omständigheter och leva ett helt annat liv. Men det handlar om val. Att välja de delar av ens personlighet som man vill leva efter, låta de mogna och växa till, samtidigt som man lär sig att acceptera även de delar av ens personlighet som man kanske helst inte vill kännas vid. Endast då kan man vara den person man faktiskt vill vara.

Jag har gjort fruktansvärt dåliga val. Val som har sårat en annan människa och som jag ibland funderar över om jag nånsin kommer att kunna förlåta mig själv för.

Men i sitt ord har Gud sagt åt oss att välja den smala vägen framför den breda och på nått sätt måste det vara en målsättning i den här absurda kampen som jag nu uthärdar. Ändå är det så oerhört svårt att hålla mig kvar på den där smala vägen. Så många gånger finner jag mig själv nere i diket och får kämpa så oerhört mycket för att ta mig tillbaka upp på stigen igen. Men på nått sätt måste det vara värt kampen. Allt jag har investerat. Alla drömmar, all längtan, all tro på att detta faktiskt är Guds väg för mitt liv. Jag måste tro på det. Jag får inte släppa taget.

Gud är den enda som på riktigt kan hjälpa mig ur det här. Han ser alla mina känslor och känner till varje litet behov. Han kan göra mig hel igen. Inifrån och ut. Det måste jag tro på.

Så varje stund av självsäkerhet, varje sekund som jag går längs den där smala vägen med stabila fötter, då blir det värt allt. När jag låter Gud leda mig och då han faktiskt får bära mig över broar jag själv inte tar mig över, då kommer hoppet tillbaka, glädjen återvänder och tron på att faktiskt nå fram till målet blir starkare.

Jag är inte där än. Långt ifrån. Än så länge är det bara ett rent beslut från min sida och det är egentligen allt jag bygger det här på. Ett beslut att följa den väg som jag tror Gud har för mig. Jag måste gå i tro och så många gånger kommer jag att tvivla, men jag vet att Gud ser min beslutsamhet och att han välsignar varje del av det beslutet.

”Jag står ensam kvar
På scenen av mitt liv
Publiken har gått ut

Säg finns det någon mening med rollerna vi gör?
Låt Jesus bli allt jag lever för
Låt Jesus få bli min regissör”

Åh, haha, det här var ju ändå ett kul mail alltså 😉 Först ett mail om att jag blev godkänd, sen det här:

Det blir en guldstjärna till kursledningen som skänker lite tröst i en annan rätt så jobbig vardag just nu… TACK!

S K Ö N T ! ! !

Lägger mig i sängen nu och ska försöka sova. Har varit på bio ikväll tillsammans med Emma, Edde, Ida och Carro. Skönt att få tänka på nånting annat. Ignorera känslorna ett tag. Fokusera på nånting roligt. Umgås med fina människor. Det betyder allt!

Igårkväll var vi hemma hos Matilda också med ett gäng från klassen, innan vi gick ner på nationen och dansade loss 🙂 Kul!

Nej, sova som sagt! Imorgon har jag muntlig examination på alla ben, ligament och muskler. I cross my fingers 😉 God natt!

”Lay a whisper on my pillow,
leave the winter on the ground.
I wake up lonely,
there’s air of silence,
in the bedroom and all around.
Touch me now,
I close my eyes,
and dream away.

Make-believing we’re together,
that I’m sheltered by your heart.
But in and outside I’ve turned to water,
like a teardrop in your palm.
And it’s a hard winters day,
I dream away.”

…trött, slut, svettig, sjuk! Livet när det är som bäst…not!

Ligger här i min säng, snorar och mår sisådär. Har egentligen bara en vanlig förkylning, men i tider som dessa (orkar inta skriva om det nu) känns det rätt tungt. Suck!

Den senaste veckan har varit rätt tuff, mycket plugg och många känslor hit och dit. Men orkar inte ta det nu som sagt. Bjuder istället på en bild ifrån förra fredagen när ett gäng fina klasskamrater var här på besök och vi njöt av god mat och trevligt sällskap 🙂

Annars har det varit mycket plugg här i veckan. Har den muntliga examinationen nu på måndag då det gäller att kunna alla benstrukturer samt alla ligament, muskler och muskelfästen 🙂 KuuuuulT!

En hel del dissektioner har det varit också. Vi har lämnat halsen och armen och den här veckan har vi dissekerat thorax, buken och idag bäcken. Min uppgift idag var bland annat att skära upp och tvärsnitta en penis, jajamen! 😉

Men nu är det helg och jag får se hur mycket om nått överhuvudtaget jag orkar plugga i helgen. Vi får se hur det går på måndag helt enkelt. Jag biter i!

Klockan är 22.14 en fredagkväll och jag släcker lampan nu och somnar snart. Ibland blir saker inte alltid som man tänker helt enkelt. Puss och god natt ❤

”Det kommer en morgondag. En dag efter valet. En dag då det handlar om att styra Sverige på bästa sätt. Det kommer inte att bli lätt, men vi ska vara starka tillsammans.”

Ja, känslorna var utan tvekan många när det igår stod klart att SD fått hela 12.9 % av rösterna. Skandal!

Och även om det nu var många som blev glada över att det blir ett regeringsskifte var det knappast några andra än SD-sympatisörerna som på riktigt kunde jubla över det resultat som vi nu fick.

Så vad tycker då jag? Ja, förutom att det nu var en katastrof att SD lyckades så bra känns det ändå som att det blir bra med ett regeringsskifte till slut. Att så många människor har röstat på SD tror jag, liksom flera andra, har att göra med ett rent misstycke till hur den svenska politiken ser ut idag.

I ett samhälle där vi grundläggande har det så otroligt bra blir politiken istället en kamp om mer självförverkligande ändamål än rent livsavgörande frågor. Därav Sverigedemokraternas framgång, men också såväl miljöpartiets och feministiskt initiativs.

I en blockpolitik där flera partier tvingas sammarbeta för att överhuvudtaget ha en chans att vinna suddas de enskilda åsikterna ut mer och mer och partierna framstår som rätt lika. Då blir det ännu svårare att ta ställning och samtidigt betydligt mer attraktivt att bege sig ut i mer extrema åsikter och rösta på nått parti som faktiskt står för nånting.

Att socialdemokraterna nu ändå blev det största partiet och sannolikt kommer bilda regering tror jag är bra för den svenska politiken på flera sätt. Dels öppnar det upp för andra konstellationer än den rent av taktiska konstellationen som alliansen nu har utgjort i drygt 8 år. Och dels har jag dessutom mer och mer börjat sympatisera med den röda linjen.

I valet 2010 röstade jag på Moderaterna, egentligen helt oinsatt, men ändå med en magkänsla att det var det partiet som jag kände mest förtroende inför. Samtidigt ”brottades” jag ändå med vetskapen om att jag ideologisk egentligen tillhörde vänsterblocket.

”Var och en ska ge efter förmåga och få efter behov.”

Det där är en oerhört fin tanke som aldrig fungerar i praktiken, tänkte jag. Så därför blev det Moderaterna den gången.

Men inför det här valet funderade jag en gång extra. Jag insåg att det på nått sätt inte alltid handlar om resultatet av ens handlingar, utan faktiskt strävan och viljan bakom den.

Att det i ett samhälle med en socialdemokratisk ideologi alltid kommer att finnas människor som utnyttjar systemen, det kommer vi kanske aldrig ifrån. Men är det verkligen en anledning att helt ge upp och vända på klacken och gå åt andra hållet?

”Sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna.”

Att det inte fullt ut fungerar i praktiken är ju verkligen ingen anledning att ge upp. Tvärtom! Ingenting blir ju perfekt. Det finns alltid saker att arbeta på. Saker som kan förbättras. Utvecklas. Därför handlar det om vilken riktning du vill ha och med vilket mål du vill sträva mot.

Och därför landade min röst detta val på Socialdemokraterna. Jag valde att rösta för en ny regering. För ett nytt Sverige med en ny inrikting. Och även om det kommer att medföra att människor utnyttjar systemen så vill jag vara beredd att ta den smällen. För när den där ensamstående föräldern ringer till försäkringsbolagen och genuint ber om hjälp, då vill jag att han eller hon ska bo i ett land där vi på riktigt bryr oss om alla människor. När samhället kan hjälpa en sådan person, då är det värt allt!

Det är söndag kväll och det börjar mörkna utanför fönstret på Blåmesvägen. Mamma Lena tar upp läsplattan och slås av tanken att hon kanske ska ta sig en titt in på sonens blogg.

”Han har säkert inte skrivit nått idag heller”, tänker hon samtidigt som hon skriver in webbadressen. Sidan laddas och wow, tänk så fel hon kunde ha, hahaha 😉

Jag förstår att det inte bara är mamma Lena som har haft den här tanken nära till hands den senaste tiden. Jag har ju varit helt bedrövlig på att blogga nu på sistone. Och vet ni vad? Denna gång väljer jag att inte skylla på nånting.

Nu är jag i alla fall tillbaka. Med ett nytt inlägg. Med några nya tankar. Med ett och ett annat foto på vad jag har haft för mig den senaste tiden.

Sist jag skrev satt jag på tåget på väg tillbaka till Uppsala efter några dagar uppe i Sundsvall. Jag hade tänkt att dela några tankar ifrån en artikel jag sprang på redan där och då, men tiden flög iväg och mitt fokus landade någon annanstans. Satt i alla fall under några väl valda minuter där på tåget och läste en artikel om Bengt och Cicilia; två personer som av ”en slump” träffades på ett tåg och fick intresse för varandra.

”Bengt och Cicilia hamnade av en lycklig slump snett mitt emot varandra på tåget. Året därpå gifte de sig och ett år senare föddes dottern Olivia.”

”Åh, vad fint”, kanske någon tänker. ”Haha, det där händer ju typ inte”, tänker någon annan. ”Vad häftigt!”, tänker jag.

En och en annan romantisk komedi har vi nog alla sett, drömt oss bort och hoppats att det där lyckliga ögonblicket då vi som av en slump springer på vårt livs kärlek faktiskt skulle hända oss.

Men vilka träffas på ett tåg liksom? Vad är oddsen för att man tar kontakt? Fortsätter att prata? Ens tänker tanken att det ska kunna bli nått mer?

”En lycklig slump”, kallar vissa det. Men jag vill på nått sätt tro att det är så Guds finger är med och styr. I vardagliga situationer. I vanliga möten. Två personer emellan.

Jag tänker tillbaka på när jag och Maria hälsade på varandra för första gången i Korskyrkan. Hur många tjejer har jag inte hälsat på sådär casual, ”jaha, vem är du? Vad gör du?”

Vad gjorde Maria mer speciell än någon annan? Varför skickade jag ett mail till henne när jag inte gjorde det till alla andra hundratals tjejer som jag har hälsat på, kramat om, bytt några ord med? (Höhö!)

Kanske var det för att Gud hade nån extra tanke med just vårt möte. Under exakt de där få minuterna var han där och lyssnade, formade våra ord, väckte ett intresse mellan oss.

Vad vet jag, men lycklig blir jag av tanken i alla fall – att det kanske var just så det gick till.

Nu sitter jag och Maria här 8 månader senare, i en bil på väg tillbaka till Uppsala efter en mysig helg i Värnamo. Men oj, med mer än två veckor sen jag skrev sist har det ju hänt en del. Jag tror att bilderna får säga mer än 1000 ord den här gången, haha 😉

Amigo A kom in på middag och en kopp kaffe när han var på väg tillbaka till Linköping 🙂

Sen var det dags för ytterligare ett bröllop. Denna gång var det två nära vänner till Maria. Jihoooo – grattis Mr and Mrs Berlin 🙂

Därefter blev det måndag och jag var tillbaka i skolbänken, jihaaa! Och de här första 6 veckorna läser vi en kurs som heter KARL = Klinisk anatomi och rörelselära, eller med andra ord; Kroppens anatomi begränsad till 1200 strukturer, på latin bör tilläggas.

Och med ingenting att ifrågasätta eller för den delen så mycket att förstå var det hårdplugg från dag ett som gällde. I genomsnitt är det ju 200 strukturer (= latinska ord) i veckan som ska pluggas in, så vi körde igång där första veckan med halsen och armens anatomi för att sedan den här veckan ha gått in på bålen och benet.

Och nu låter ju jag nördig, och visst är det en tuff kurs, men det är också fantastiskt roligt. Så mycket mer konkret kan kunskapen liksom inte bli och att dunka in alla de här strukturerna och göra det med hjälp av olika medel, det är verkligen sjukt lärorikt.

Ena stunden sitter vi och lyfter i plastmodeller och försöker peka ut alla benstrukter som går att finna. Sen en annan dag är vi på sjukhuset och försöker lära oss anatomin utifrån radiologiska bilder. Och sen en tredje dag står vi nere i källaren och skär i och dissekerar donerade kroppar.

Och med risk att låta ännu mer nördig, alternativt en aning makaber, måste jag säga att det sistnämnda inlärningssättet är det mest lärorika, och också det roligaste. Det är så otroligt intressant att få se hur det faktiskt ser ut på riktigt, och att själv få plocka fram nerver eller hitta ett blodkärl som man vet ”borde” löpa i den regionen, det är utan tvekan en häftig känsla.

Men inte är det lätt. I anatomiboken är alla muskler sådär fint rosa, alla artärer är röda, venerna är blåa och nerverna är gula. Sen i verkligheten är ju allt lite gråbrunakttigt, och då är det inte lika lätt att skilja på en nerv och en artär.

Dessutom ser det ju långt ifrån ut så som det ser ut i boken. Precis så olika som vi ser ut på utsidan, så mycket skiljer sig ju också vårt utseende på insidan. Det är häftigt!

Dags för dissektion, javisst!

Pluggaaaaaa!

Hösten innebär ju också ett kärt återseende med många fina vänner. I onsdags hade vi vår första hemgruppskväll och i torsdags fikade jag och Anna 🙂

Fina Mary och Matilda ❤

Sen i helgen har jag och Maria varit i Värnamo som sagt. Vi tog tåget ner dit i fredags, myste med Bettan och Tompan på fredagskvällen och sen på lördag var det 80-årskalas för mormor Edlundh 🙂 Massa god mat och ett helt gäng glada pensionärer – vilken fest!

Sen idag har jag, Bettan, Tompan, Mary och syster Hanna myst, suttit i solen, ätit god mat och hör nu, varit till tandläkaren, haha 😉

Pappa Tomas har ju en privatklinik i stan så dit begav vi oss och jag fick en helundersökning och fick dessutom göra en avbildning av mina tänder så att de kan göra en skena till mig som jag sedan ska använda för att bleka mina tänder. ”Because I’m worth it!”, eller vad ska jag använda för uttjatad slogan vid sådana här skönhetskorrigeringar, haha 😉

En trevlig tandsköterska var också med och assisterade under besöket. Jag tror att hon hette Maria, haha 😉

Och nu har vi en liten bit kvar till Uppsala bara. Sen väntar en skön säng och en spännande vecka ligger framför. Ska försöka vara bättre på att uppdatera nu framöver, så stay in touch! Kram på er ❤