…och så är det precis hem jag har kommit. Hem till Sverige. Hem till Uppsala 🙂
”Välkommen hit. Välkommen hem.”
Älskar Uppsalas slogan som möter en på tågstationen. Vilken absurd känsla det är. Här har jag jobbat, få se nu, 564 timmar totalt under 47 intensiva dagar. Hjälp, det är ju 12 timmar om dagen, i genomsnitt 84 timmar i veckan! Ser fram emot när lönen kommer, haha 😉
Har varit en magisk sommar där uppe. Nu har jag inte varit i Svolvær någon sommar tidigare, men för att tro the locals har vi haft den bästa sommaren vädermässigt på hur många år som helst. Och bra väder där uppe, i den naturen, högt uppe på ett berg, ja, det är en obeskrivlig känsla.
I lördags fick vi chansen att göra ett sista försök att ta oss upp på Vågakallen, vilket är Vågans kommuns högsta berg, dryga 900 meter högt. Vi har försökt åka dit tre gånger nu mot slutet, men tyvärr har det varit dåligt väder, och regn och dimma är ingen rekommendation om man ska ta sig upp där. Men i lördags såg det ut att bli bra väder. Alla började dock jobba klockan 15 så vi fick ge oss iväg klockan 6 på morgonen för att vi skulle hinna med. Två timmars sömn den natten på grund av sen stängning på Du Verden – jihoooo, vem kunde vara mer taggad? 😉
Dryga tre timmars vandring uppför det på vissa ställen mycket branta berget. Morgondimmar hängde dock kvar som en tjock smet uppe vid toppen och det såg först ut som att vi kanske inte skulle ta oss dit. Vi gjorde ett försök till slut och vips satt vi där på toppen, trötta, men glada att ha tagit oss upp. Vi såg dock ingenting först, dimman var tjock. Men under tiden vi satt där sprack molntäcket sakta men säkert upp, himlen öppnade sig och solen tittade fram.
Från ingenstans var vi helt plötsligt ovanför molnen. Höga bergstoppar stack upp genom molnen långt borta och på vissa ställen skapades det titthål ner mot marken. Magisk känsla och så häftigt att stå på en topp och inte se ner, utan istället omringas av gräddmoln 🙂
Före det sprack upp såg vi ingenting, haha 😉

Plötsligt händer det…

Mycket klättring på vissa ställen 🙂


Det kända ”taket” 🙂 Här vill man inte ramla ned. Stup på 100-tals meter till höger i bild 🙂

Vandra i strålande solsken, niiice 🙂

Jobb sen hela kvällen och natten, nån timmes sömn och jobb hela söndagen. Har varit uppe i andra etage hela helgen, serverat sällskap på 31, 28 och 22 personer. Och vilka spenderare, haha 😉 Räkningar på över 10 tusen och den helt sjuka räkningen på 46 tusen norska kronor, OMG! Kul var det i alla fall och mycket pengar till Du Verden blev det 🙂 Men sen, wow, vilken känsla! Att gå av jobbet igår och veta att nu är jag klar. Nu får jag ta igen mig. Magiskt!
Var dock tvungen att vara uppe till fem imorse och städa, packa och fixa i lägenheten så det blev bara två timmars sömn den här natten också 🙂 Men jag fick avsluta hela min vistelse uppe i Svolvær på bästa sätt med mysfrukost tillsammans med tjejerna och Martin 🙂

Sen skjutsade Emma både mig, Jossie och Martin till flygplatsen och vi fick kliva ombord på nått som blev en ny upplevelse för mig, ett flygplan i size mini 🙂

Väl framme på Arlanda fick jag återigen uppleva nånting nytt. Man brukar ju alltid få stå och vänta på väskorna ett tag, dessutom tillsammans med en drös andra människor som gör samma sak. Idag måste jag ha varit fruktansvärt seg och trött och långsam fram till uthämtningen för när jag väl kom fram till bandet var det inte en kotte där och min väska låg slängd på golvet, haha 😉

Tillbaka i Sverige. Tillbaka i Uppsala. Är helt slut och ligger i kallingar i vår nya lägenhet som ser ut som ett bombnedslag. Minns inte att vi lämnade det i sånt kaos, haha 😉
Maria kommer hit om 30 min kanske. Hon är nog den enda som kan få mig att vara vaken just nu. Är fullständigt död, men ser fram emot att få kramas och umgås igen efter fem veckor ifrån varandra ❤ Vi snakkes!