Claes Hulting, 30 år gammal, 1984. Förlovad och om en vecka gift med sin Barbro. Det är sommar och Claes njuter av en skön dag tillsammans med några kompisar inom professionen. Han är nyexaminerad narkosläkare på Karolinska sjukhuset. Det är en ny start i livet som snart ska ta fart. Giftemål och en ny tjänst som specialistläkare. En ny början, en fruktansvärd början. Timmen senare ligger han nedsövd på sjukhuset, akut operation. Claes har dykt ner i ljumma sommarvattnet, men kom aldrig upp själv. Han dök ner i botten, träffade en sten, fick en allvarlig ryggmärgsskada i C6-C7.

Att livet skulle ta en ny vändning, det visste han. Men att livet aldrig mer skulle bli sig likt, att allt skulle förändras, det skulle visa sig vara en mardröm som blev verklighet.

Torsdag, 20 februari 2014, 30 år senare och Claes sitter i sin rullstol framför oss och har en tre timmars föreläsning om hur hans liv förändrades. Om skadan, depressionen, rehabiliteringen, om hur livet fullständigt vändes upp och ner och om alla drömmar som gick itu. Men fokus i föreläsningen låg inte där. Claes hade bestämt sig. Han skulle bejaka livet och inte döden. Han skulle ta sig tillbaka, vinna kampen och fortsätta leva. På ett nytt sätt. Men leva.

Att få höra hans berättelse och få se hans driv, motivation och passion, det var så oerhört inspirerande. Jag fick hålla mig från att börja gråta flertalet gånger, wow, vilken story!

År av ständig kamp efter att få ordning på basala funktioner. Kunna lära sig att förnimma när blåsan måste tömmas och gå från att i ett års tid ha kissat på sig till att äntligen kunna sköta det själv.

Hur skulle det bli med äktenskapet? Barn? Claes och Barbro gifte sig trots allt. På sjukhuset. Sen följde år av motgångar och massivt arbete. De fick höra att de aldrig skulle kunna få barn. Aldrig kunna ha ett fungerande sexliv. Allt stod i vägen, alla möjliga hinder målades upp.

Men de hade bestämt sig. De ville kämpa. De skulle inte ge upp. Och tio år senare, då föddes världens första barn till en ryggmärgsskadad förälder.

Claes är idag VD för Spinalis, en helt otrolig verksamhet som hjälper ryggmärgsskadade personer tillbaka till livet. Varje år skadas 150 personer i Sverige och det viktigaste för att ta sig igenom en sådan fruktansvärd händelse är enligt Claes att de personer som drabbas ska kunna ta sig tillbaka till det sammanhang där de en gång har känt sig trygg, tillbaka till den miljö där de trivdes, där de fann mening, glädje och livslust. Och det är där ”Spinalis” kommer in i bilden. Wow, det var så inspirerande att höra han berätta om deras verksamhet!

En gång hjälpte de en lastbilschaufför som hade krockat med två älgar och flugit ut genom fönstret och fått en ryggmärgsskada. Till honom hade folk sagt att han kunde ta jobb som receptionist eller telefonsäljare. Men inget utav det ville han. Han ville köra lastbil. Så Spinalis byggde om hans lastbil, byggde in en lift, gjorde om växellådan så att han skulle kunna växla med händerna, anpassade hela lastbilen så att han på egen hand skulle kunna sköta sitt arbete. Så nu kör han dagligen, stannar till på någon mack i Tyskland och hissar ner sig själv och hoppar upp i rullstolen och far in och beställer nått att käka. Alla bara stirrar och tror inte sina ögon. Wow, det är en story som inspirerar!

Det bara spratt i kroppen när föreläsningen var slut, så otroligt bra! Blev så oerhört inspirerad. Nått sånt vill jag hålla på med! Tänk att få vara en del av det! Se när människor återvänder till livet och finner en mening i de mest hopplösa situationerna. Jag vill, jag vill, jag vill!

Så jag mailade honom faktiskt direkt efter föreläsningen, ville fråga om verksamheten, möjligheterna. Och han kom med ett positivt svar. Får veta mer efter helgen!

Fredag och seminarium- och duggaplugg. Sen var det ju den 21 februari och jag och Maria skulle ha en helkväll i Sthlm som började med gooood mat på Jensen’s. Hade laddat hela veckan för att få beställa en riktigt god köttbit, och så fick det bli 🙂 Plus en stoooor Cola som Maria blev aningen förbryllad över:

19.30 och dags för konsert med Laleh –
sååå bra! Hon är ju bra flummig alltså, men crazy duktig 🙂 Så roligt att få njuta av det konstverk som konserten utvecklades till 🙂

En kaffe inne på stationen innan vi återvände till Uppis. En riktigt bra kväll!

Idag, lördag, började jag dagen med fika på Café Linné tillsammans med Maria och hennes kompis Lovisa – kul! 🙂 Sen blev det brunch på Norrlands med ett helt gäng, lite återhämtning i lägenheten på eftermiddagen, middag och sen myshäng tillsammans med Ann och Jocke 🙂 Mys, mys, mys!

Nej, nu ska vi sova 🙂 Kram och god natt! ❤