Hösten 2013. Ångest. Glädje. Tvivel. Lycka.
Många tankar har snurrat i hjärnan den senaste tiden, egentligen ända sen i september. Har velat, har grubblat, har funderat. Ibland har jag haft ångest, ibland har jag känt glädje, och ibland har jag varit helt tom och inte vetat vad jag känner. Men nu äntligen, nu äntligen har jag bestämt mig. Jag vet vad jag vill och det är jag så otroligt glad för.
Läkarstudier i Uppsala, volontärarbete i Filippinerna, bibelskola på Hawaii. Det är väl egentligen de tre alternativen som har snurrat runt i hjärnan de senaste månaderna. Tanken att få börja på läkarprogrammet i Uppsala har fått mig att sprudla av lycka. Att äntligen ha fått en insikt om vad jag vill jobba med i framtiden, det har varit så befriande, så inspirerande och så oerhört spännande. Jag har haft förmånen att följa med en läkare och se hur han jobbar, fått se mig själv i en läkarrock i operationssalen och känt att jag trivs, att jag lockas, att jag till och med passar in. Det är där jag vill vara, det är det jag vill jobba med, och den insikten har varit en underbar känsla.
Samtidigt har jag tvekat på om jag är redo, om jag känt mig mogen att ta det där steget i livet. Att flytta hemifrån, stå på egna ben, vara vuxen, mogen, trygg. Det har alltid känts som ett naturligt steg att ta, men under de senaste månaderna har jag känt att det har funnits vissa saker som jag kanske skulle vilja göra innan jag går vidare och påbörjar detta fantastiska liv som jag tror väntar på mig.
Där har min tro på Gud och min vilja att utveckla den relationen fått mig att tänka tillbaka på Filippinerna och bli sugen att åka dit igen. Att vara kristen har aldrig varit en religion för mig. Det har aldrig handlat om regler och normer att hålla sig till, utan allt har hela tiden vilat på en relation till Gud. Det låter kanske flummigt, men det är min tro, det är så jag ser det.
Och liksom alla relationer i livet kräver även denna tid, engagemang och en vilja att ge kärlek till varandra. Konstigt vore ju annars om man inte ville umgås med den person som man tycker så mycket om.
Givetvis tror jag att Gud finns överallt och att möjligheten att möta honom är lika öppen här i Sverige som i Filippinerna. Problemet ligger inte där. Däremot finns det saker här hemma som jag känner hindrar mig ifrån att ta det där steget. Saker som får mig att tveka och som får mig att kanske inte våga ta det där beslutet som jag så innerligt längtar efter. Det kan vara stress och press eller kanske rent av ett alltför inarbetat livsmönster som gör att jag har svårt att börja prata med Gud och påbörja vår relation på nytt.
Hur enkelt är det liksom att starta ett samtal med någon om man befinner sig i en bergochdalbana? Nog för att det kan vara kul ibland, och att man stundvis kan titta på varandra, le och kanske skratta ihop. Sen kommer spyan som ett slag i ansiktet när det gick på tok för mycket upp och ner och då är det inte lika kul längre. Ännu mindre blir då viljan att umgås och lära känna varandra bättre. Illamåendet tar över och engagemanget försvinner helt.
Hundra gånger mysigare är det då att sätta sig ner på ett lugnt och mysigt café, ta en kopp kaffe och lyssna till nån harmonisk musik i bakgrunden. Där kan man ta tid för varandra, hinna prata, kramas, skratta, gråta, bara vara.
Ibland tror jag att man kanske behöver människor som strävar i samma riktning som en själv, en miljö som inbjuder till engagemang och som får en att vilja ta det där steget som man kanske inte skulle ha tagit annars.
När jag var i Filippinerna för tre år sedan kände jag att jag befann mig i exakt den miljön, tillsammans med de människorna, tillsammans med Gud. Aldrig har jag utvecklats så mycket i min tro och aldrig har min relation till Gud varit så stark som då. Det är det som gör att jag vill tillbaka, det är det som har gjort det här valet så svårt.
Men kanske skulle det inte alls bli likadant nu. Den stämning och de människor som jag upplevde då kanske inte alls inbjuder till samma känsla som jag kände för tre år sedan. Jag kanske skulle vantrivas, ångra att jag åkte dit och känna mig felplacerad för att inte heller jag är den person jag var då.
Denna tanke har dragit mig åt ett helt annat håll, fått mig att kolla upp andra alternativ och lockas av andra möjligheter. Det är då jag har fått upp ögonen för Hawaii. Kanske skulle en bibelskola vara ett perfekt forum som skulle få mig att utvecklas i den riktning jag längtar efter. Där skulle jag komma bort ifrån vardagen här hemma, få möjlighet att träffa människor som längtar och drömmer om samma saker som mig. Det skulle ju vara helt underbart.
Tre månader på Hawaii och sen läkarstudier till våren. Det var länge en tanke som jag kände mig tillfreds med. Men sen kom tvivlet än en gång tillbaka, jag började vela och visste återigen inte vilket ben jag skulle stå på. Hur många gånger har man inte tänkt att man ska ta tag i saker och ting senare och när det där ”senare” sedan väl kommer står verksamheten ändå still? Hoppet och drömmen om att utvecklas och finna tillbaka till den där passionerade relationen som jag upplevde förut, både stressar och skrämmer mig. Att sätta mitt hopp till tre månader på Hawaii och tro att jag under de tre månaderna ska lösa allt, är nog en på tok för orealistisk tanke. Risken finns väl att det blir en bubbla där borta, en bubbla som får mig att enkelt falla tillbaka i gamla mönster när jag sedan väl kommer tillbaka till Sverige.
Aldrig har nog ett beslut känts så svårt att fatta. Under flera månader har jag vänt och vridit på mina alternativ, känt att jag en dag vill det ena och en annan dag det andra. Inte förrän nu, inte förrän sex månader senare, har jag kunnat bestämma mig. Nu äntligen har jag fattat ett beslut som jag kan säga högt för mig själv och för andra och känna att jag verkligen menar det jag säger. Det är en underbar känsla!
Viljan att fara till Filippinerna och Hawaii står fortfarande kvar. Jag längtar och drömmer lika mycket idag som tidigare om att möta Gud på nytt och utveckla min relation med honom. Däremot tror jag att jag måste börja där jag är nu, eller mer korrekt, där jag kommer att befinna mig under en lång tid framöver. Vill jag se en långvarig förändring tror jag inte det räcker med tre månader i Filippinerna eller på Hawaii. Där kommer jag nog bara att känna mig pressad och stressad, och ovissheten om hur det blir till våren, om jag kommer kunna börja plugga då eller inte, kommer nog få mig att rycka i håret flertalet gånger.
Att börja plugga till hösten, flytta hemifrån och påbörja ett nytt liv, i en ny stad, med nya människor – det tror jag kommer att utveckla mig som person otroligt mycket, förmodligen mer än vad tre månader på egna ben på andra sidan jordklotet kan göra. Att dessutom förhoppningsvis få komma till en stad där jag redan vet att människor jag trivs med bor, det är utan tvekan en stor trygghet. Där finns människor som vill åt samma håll som mig, där finns människor som kan hjälpa mig att våga ta det där steget som jag kanske inte vågar ta här hemma.
Jag kan få börja i en ny församling, träffa nya människor och samtidigt känna mig lugn i att jag vet vart jag är på väg och vart jag befinner mig. Skulle jag sen efter ett, två år känna för ett uppehåll och då fara iväg till Filippinerna eller Hawaii är det ju ingenting som hindrar mig. Då kommer jag kunna ta ett helt års uppehåll och mer hundraprocentigt känna att jag kan göra det jag då känner för. Jag behöver inte känna nån stress eller oro över att jag inte vet vart jag är på väg. Då har jag redan min plats på läkarprogrammet, då är jag redan på väg i rätt riktning, och då kan jag lugnt och harmoniskt ägna mig åt det jag då drömmer om.
Den här insikten gör mig så oerhört, oerhört lycklig. Äntligen har jag fått reda på vad jag vill, äntligen kan jag luta mig tillbaka och njuta av att jag vet vad som väntar mig.
Och det är ju trots allt bara en ansökan än så länge. Jag vet ju inte förrän i sommar om jag kommer in och kan börja. Men det är absolut ingenting som stressar mig. Jag vet ju att om jag inte skulle komma in har jag två helt underbara möjligheter som ligger och väntar på mig. Bara det är ju helt fantastiskt!
Nu ska jag söka och sen är det bara att hoppas och hålla alla tummar för att jag kommer in. Läkarstudent Markus Fridlund – wow, vilken inspirerande tanke! Känner mig exalterad, lycklig, fri!
Fyra månaders väntan och sen vet jag vad som händer. Blir det läkarprogrammet i Uppsala kommer jag att hoppa högt av lycka. Skulle jag inte komma in, då har jag två helt underbara planer som jag kan ägna mig åt utan att behöva fundera över om det var rätt beslut eller inte.
TACK Gud för att det hos dig inte finns någon oro! Av dig är jag skapad. Av dig är jag älskad. Du har gjort mig fri!
62.413580
17.323252
markusfridlund 