”…Pappa! Finns det tårtor i himlen?”
Så sa Jonas, 6 år gammal, bara någon vecka innan han gick bort i cancer. Och svaret på hans fråga fyllde han i själv: ”…självklart finns det det – och jag går före och ni kommer efter!”
Hade lite svårt att sova ikväll så jag slog igång det första avsnittet av SVT:s nya serie ”När livet vänder” och kunde inte slita mig. Vilket tänkvärt program – ligger och funderar över hur man överhuvudtaget tar sig igenom något så svårt som att förlora sitt barn, sin älskade, underbara unge. Ligger också och funderar över hur fruktansvärt det måste vara att som läkare behöva meddela att inget mer kan göras, utan att det bästa föräldrarna nu kan göra är att vara med sitt barn in i det sista, in till det sista andetaget. Och ännu värre – hur fruktansvärt det måste vara att få ett sånt besked.
Tänk vad skört livet är – det finns inget som kan tas för givet, inget annat som betyder mer än det som händer här och nu. Carpe diem – vilken klyscha – men det är ju så sant!
Ta hand om varandra, lev tillsammans, idag, inte imorgon, och älska varandra, nu!
…
”Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag
Vad vore jag
Utan dina andetag”