Månadsarkiv: april 2012

På vinprovning i vinernas stad, Mendoza :)

Publicerad den av
Svara

VARNING! Här kommer ett mycket invecklat, korkat skrivet och fruktansvärt jobbigt stycke text, skrivet klockan elva på kvällen/natten på en skumpig buss på väg mot Buenos Aires! Ni som inte orkar läsa behöver inte känna någon skam, det är helt förståeligt! Ni kan väl ta er en titt på bilderna i alla fall, haha 😉

En rapport ifrån Mendoza lovade vi ju er i vårt förra inlägg och här kommer då detta 🙂 Sist vi hördes berättade vi ju om att vi skulle ta en buss ifrån Santiago till Mendoza på fredag förra veckan. Och mycket riktigt, det gjorde vi också så på fredag eftermiddag anlände vi till vinernas stad Mendoza och checkade in på första bästa hostel. På fredagskväll gjorde vi väl inte så mycket mer än att gå ut och käka middag på någon hyfsat god restaurang och efter det såg vi väl några avsnitt Grey’s innan vi sedan gick och la oss. Någon väckarklocka ställde vi inte på lördag, utan vi sov ut ordentligt och vaknade väl runt tolv på dagen. Då gick vi bara ut och åt en snabb lunch innan Markus sedan försökte skypa med sin familj, något som inte gick så bra då internet på hostelet vi bodde på verkligen var sämst. Så, så mycket till samtal blev det väl inte, men det var givetvis kul att byta några ord i alla fall 🙂

Resten av lördagen (det vill säga från tre och framåt) ägnade vi åt att leta upp ett bra företag som vi sedan skulle kunna göra en vintur med. Enligt lonely planet och andra backpackers är det lite av ett brott att komma till Mendoza utan att besöka åtminstone en vingård, då Mendoza verkligen är vinernas stad här i Argentina. Mer än 20 olika vingårdar runt om i staden går att besöka, så som sagt, åtminstone en är lite av ett måste. Efter att ha strosat omkring i någon timme på stan letade vi oss fram till ett bra och rätt så billigt alternativ som vi sedan såg till att boka till på måndagen. Därefter var det dags för middag och när vi hade ätit en rätt så taskig lunch kändes en god och en lite finare restaurang som något som verkligen lockade oss en kväll som denna. Så vi kollade upp lite olika alternativ, läste i någon broschyr som vi hade fått tag på och bestämde oss slutligen för att ta oss till den så kallade ”Grill Q”. Väl där inser vi dock vilket otroligt fint och förmodligen dyrt alternativ vi fått tag på och tvekar väl lite, men går sedan in. Väl därinne slås vi dock återigen av denna känsla av lyx och vi inser plötsligt hur ofattbart opassande våra mjukisbyxor var, haha 😉 De gäster som redan befann sig därinne och de som anlände kort därefter var klädda i kostym eller någonting liknande och vi satte oss som sagt vid en bord i mjukisbyxor och någon halvdan tröja, haha 😉 Aja, hursomhelst fick vi i alla fall menyn och bad som vanligt om en meny på spanska då detta typ aldrig brukar vara något problem. När vi dock började läsa menyn och insåg att den i princip innehöll olika typer av köttdelar som vi knappt ens hade vetat vad de betydde om de hade stått på svenska fick vi däremot be om att få en meny på engelska istället. Detta hjälpte väl måttligt och vi kunde i alla fall beställa vår mat 🙂

Vad gällde dryck kände vi ju att vin verkligen satt på plats då vi dels befann oss i vinernas stad och dels råkade sitta på en väldigt fin restaurang. Då ingen av oss direkt är någon vinexpert bad vi helt enkelt vår servitris rekommendera något gott vin och hennes svar till det blev: ”Sí, claro, pero qué tipo de vino quieren ustedes? Alguno de más cuerpo, más condimentado?” Haha, hm, ja, ville vi ha något med mer kropp eller något som var lite mer kryddigt eller hur föredrog vi att vinet skulle vara? Haha, ja, som ni förstår, vi hade ingen direkt koll, men sa att något med mer kropp blev bra 😉 Hon gick då ut och hämtade två olika viner, hällde upp lite av varje i två glas och lät oss sedan provsmaka. Snacka om service liksom! 🙂 Efter att ha bestämt oss för det ena vinet gick hon ut och hämtade en ny flaska och sedan väntade den vanliga vinkontrollen då man ska titta på korken, smaka lite grann och bedöma om vinet är bra eller inte. Och att smaka på vinet, ja, det har vi ju gjort på andra ställen tidigare, men att kolla på korken, haha, det kändes ju bara lite överdrivet. Markus, som blev den som servitrisen sträckte fram korken till, tog väl sig någon sekund att titta på korken, men blev väl mest chockad och sa bara att den såg bra ut, haha 😉 Vår servitris skrattade lite så hon förstod nog att vi inte var några vinexperter, men serverade oss givetvis som vilka gäster som helst (fastän vi satt där i mjukisbyxor, haha) 😉 Vi skrattade väl mest och kände oss allmänt felplacerade 😉 Maten vi sedan åt var givetvis riktigt god, om än kanske inte det bästa vi har ätit, men vinet var fantastiskt gott och vi hade en riktigt mysig kväll där vi satt kvar på restaurangen länge, åt både förrätt, varmrätt och efterrätt, njöt av lyxen, skrattade och pratade om lite allt möjligt 🙂

Här står vi utanför restaurangen, tvekar en aning, men går sedan in 🙂

Menyn för kvällen som var aningen svår att läsa. ”Ojo de bife” till exempel, vad är det liksom? ”Ojo” betyder öga på spanska och ”bife” betyder biff, ”bifföga”, haha, ja, någon som vet?

Vi lyckades i alla fall till slut få fram vad allt betydde och bestämde oss slutligen för en trerätters. Och här är förrätten á la den dyra restaurangen, haha 🙂

Varmrätt á la samma dyra pris 😉

Axel demonstrerar den mest rejäla kniv vi nånsin ätit kött med, haha 😉

Gott vin, trevligt sällskap, mysig kväll! Markus njöt av stunden 🙂

Efterrätten som var helt himmelsk god! 🙂 Citronpaj och en kula citronsorbet:

När notan sedan kom kan man väl säga att vi än en gång fick klart för oss att vi befann oss på en riktigt fin restaurang för en sån dyr nota, ja, det har vi aldrig haft någon gång under hela resan. Och visst tog det väl lite emot, men samtidigt hade vi ju fått äta riktigt gott och haft en supertrevlig kväll och med tanke på att vi inte direkt ätit på något sådant här ställe tidigare fick det väl vara värt det då 🙂

Med maten uppäten och med restaurangbesöket avklarat tog vi oss tillbaka till hostelet, såg ett avsnitt Grey´s innan vi sedan gick till säng och sov en lika lång, om nästan lite längre till och med, natt som tidigare. När vi sedan vaknade upp på söndagsmorgonen vid ett-tiden på dagen låg vi och drog oss i någon timme och kände väl vid tre-tiden kanske att det var dags att få i oss nån mat av nått slag. Men med tanke på notan dagen innan och med tanke på att det var söndag och därmed typ inga affärer eller restauranger öppna fick det bli en billig Subway-macka för Axel och en vanlig, hederlig hamburgare på McDonalds för Markus. McDonalds fick det faktiskt bli för oss båda även till middag då vi ville äta nått billigt, men samtidigt bli mätta, haha 😉 Snacka om kontrast till kvällen innan liksom 😉 Aja, gott, eller hm, så gott som en hamburgare på McDonalds kan bli, var det i alla fall 🙂

Axel blev åtminstone mätt och belåten 🙂

Hemma ifrån McDonalds-besöken, mätta och aningen trötta (haha, nästan så att man blir mer trött av att sova så länge på dagen) gick vi och la oss rätt tidigt faktiskt. Morgonen därefter, måndag morgon alltså, var det dags att kliva upp i tid och göra oss i ordning för vinturen. Klockan 09.30 skulle vi samlas där vi köpt turen så vi åt lite frukost och tog oss sedan en morgonpromenad bort dit. Där väntade sedan en grupp på elva personer utöver oss samt två guider som vi tillsammans med hoppade in i två bilar och for iväg till vårt första stopp (den plats där vi skulle hoppa på varsin cykel). Innan vi gjorde detta var det dock redan då dags för det första vinet, ett vin ifrån södra Mendoza som faktiskt var rätt äckligt, men som vi med glad min drack samtidigt som vi samtalade med ett gäng trevliga människor ifrån både England, Australien och Frankrike. Därefter satte vi oss alltså på cyklarna och cyklade iväg till vårt andra stopp under turen, nämligen ett vinmuseum. Där fick vi sedan vandra omkring, titta på hur man tillverkade vinet förritiden, samt ta oss en titt på de druvor som idag växer på olika platser runtom i Argentina och som man alltså tillverkar vin ifrån. Vi fick dessutom testa ett vin som hette el Museo, det vill säga ett vin som tillverkades vid museumet och som mest användes till vinprovning av den typ som vi alltså genomförde. Vid detta moment fick vi även lite instruktion utav vår guide hur man skulle vinkla glaset för att kunna titta på vinet och gissa vilket år det var ifrån, hur man skulle snurra på glaset, lukta på vinet och sedan dricka det för att kunna få ut det mesta utav smaken. Och ja, hm, vinet smakade väl helt okej, om än aningen torrt. Vinet ifrån lördagskvällen smakade ju betydligt bättre så det var väl egentligen inte så mycket till sensation. Kul var det i alla fall att få en liten winetasting intruction liksom 🙂

Dags för lite museumbesök 🙂

Här är en bild på de gamla vintunnorna som förr användes till att pressa ur saften ur druvorna. Druvorna lades ner i tunnan och med hjälp av sin egen tyngd pressades saften ur  och kom ut ur en liten öppning längst ner i tunnan. Skalen flöt däremot upp till ytan och därefter användes de små spinnmaskinerna framför tunnorna till att pumpa upp saften igen för att återigen föras ner i tunnan och utav skalen färgas 🙂 Ja, typ så, haha 😉

Inne på museumet med verktyg av alla dess slag som alla på något sätt användes under vinproduktionen förr i tiden:

Här till exempel har vi verktyget som användes till att korka flaskorna:

Markus smakar på de otroligt torra druvorna som lämnats i en hög efter att saften har pressats ut. Typ som russin 🙂

Här måste det arbetas! Saften ska ur druvorna och det är tungt arbete alltså…

Vinprovningsdags:

När besöket på vinmuseumet var över var det dags att på cyklarna ta oss vidare till vårt nästa stopp där vi dock inte skulle testa något vin, utan istället ta oss an två olika sorter av absint, en 90-procentig och en 75-procentig sådan. Och ja, ni hör ju själva att detta kan ju verkligen inte vara gott och det var det definitivt inte heller. Coolt var det väl i alla fall när vi förberedde denna lilla dryck, tände på en sked med socker och lite absint och lät det sedan brinna i någon sekund innan man skulle stoppa ner skeden i glaset och dricka upp vätskan. Färgglatt var det ju också, men gott, nej, det var det som sagt inte, haha 😉

Axel på väg till absint-stället med sin egna lilla cykelstil 😉

Den 90-procentiga absinten tänds på:

Absint nummer två är redo. Usch vad äckligt det var!

Till vårt fjärde stopp för dagen tog vi oss sedan där det var dags för lunch och lite siesta varunder vi även fick prova lite lokal öl som tack och lov smakade betydligt bättre än absinten, haha 🙂 Där satt vi sedan i kanske en timme, åt och samtalade om lite allt möjligt innan det var dags att bege oss till en vingård som låg belägen ungefär en halvtimmes cykeltur därifrån. Vingården vi kom till var en vingård som tillhörde familjen Di Tommaso och denna var en rätt liten och fin och dessutom Mendozas äldsta vingård som än idag producerar vin. Väl där var det först dags för en liten rundtur varunder vi fick se och få berättat för oss hur vinproduktionen på äldre dagar hade gått till samt vilka olika typer av viner som idag produceras. Utav dessa fick vi även testa på fyra olika viner: ett vitt sådant, två stycken olika röda viner samt en lite mer speciell variant som var en blandning av ett vitt och ett rött vin. De tre förstnämnda vinerna var väl inga jättesensationer, även om de smakade helt okej och helt klart skulle bli godkända vid en middag hemma eller vid någon mer sedvanlig restaurang. Vin nummer fyra var däremot verkligen ett speciellt sådant och hade en smak som fick våra tankar att ta sig till någon god efterrätt. Det var nämligen ett vin som skulle passa sig perfekt som efterrättsvin då man skulle dricka bara en liten klunk utav det och då det hade en söt, honungsliknande smak. Mycket intressant faktiskt!

Magarna kurrar och det är dags för lite mat och lite lokal öl 🙂

Här har vi kommit till vingården som tillhör familjen Di Tommaso och vi får en bild på en utav de platser där de lagrar vinerna på denna vingård:

Vinprovningsdags: (Vinet som ser lite gult ut var ”honungsvinet”)

När besöket vid denna vingård var över var det dags att bege oss till vårt sista stopp under denna vinprovnings-tur, nämligen ytterligare en vingård. Och om den tidigare vingården var Mendozas äldsta vingård som fortfarande var i bruk så var denna lite utav den andras motsats. Vingården vi nu kom till var verkligen supermodern med helt nya maskiner och med en helt annan historia. Nu fick vi ju i och för sig inte höra något om historian, men den var väl helt enkelt så ny att någon sådan inte existerade, haha 😉 Testa på viner fick vi i alla fall göra och här handlade det om tre olika sådana: ett vitt och två röda varianter. Även här rörde det väl sig inte om några högoddsare, men liksom vinerna vid den andra vingården skulle de definitivt fungera mycket bra vid en middag hemma eller på någon restaurang av det lite billigare slaget. Inga viner vi testade under dagen levde med andra ord upp till det vinet som vi drack under lördagskvällen, men intressant och framför allt roligt var det definitivt att få cykla omkring såhär mellan vingårdar och få prova på olika typer av viner 🙂

Vingården som blev vårt sista stopp för dagen:

Markus tittar fram mellan vinbuskarna 🙂

Betydligt modernare som sagt:

Axel testar det vita vinet på den sista vingården 🙂

När besöket vid den sista vingården var över kände vi oss alla rätt så trötta och var väl faktiskt rätt så påverkade också efter att totalt ha provat på nio olika vinsorter, två olika typer av absint och dessutom druckit lite öl. Så då fattades inte så mycket mer än att ta oss tillbaka till centrum helt enkelt, haffa första bästa taxi och ta oss tillbaka till hostelet igen och sova en efterlängtad natts sömn. Och sov, ja, det gjorde vi väl fram till klockan elva på dagen kanske, låg och drog oss som vi brukar i någon timme och gick därefter ut och åt lite frukost/lunch eller vad man nu kallar ett första mål vid sådär två på dagen ungefär, haha 😉 Därefter tog vi oss bort till busstationen för att köpa oss varsin nattbuss-biljett till Buenos Aires. Vår plan var nämligen att redan samma kväll ta oss vidare till denna omtalade huvudstad. Så mer än att därefter ta oss tillbaka till hostelet, titta mailen en sista gång och sedan ta oss tillbaka till stationen för att få i oss lite middag och därefter hoppa på bussen gjorde vi inte en dag som denna. (Lång mening!!! FÖRLÅT!) Och bussturen, ja, den tog lite drygt 14 timmar innan vi vid elva-tiden imorse kunde anlända hit till Buenos Aires 🙂 Allt gick dock bra och vi sov väl några timmar i alla fall!

Yes, så här befinner vi oss alltså nu, incheckade på vad som känns som ett rätt okej hostel i denna omtalade huvudstad vid namn Buenos Aires. Allt är bara bra med oss och det är med en härlig känsla som vi nu ser fram emot några dagar eller en vecka kanske i denna stad. Egentligen har vi väl inga spikade planer för vad vi ska hitta på här, men en och en annan köttbit lär vi väl ska få i oss, haha. Buenos Aires är ju nämligen känt för sitt otroligt goda kött 🙂 Någon kväll har vi väl också tänkt oss gå ut och äta med Arvin, den filippinska killen som bor och jobbar här i Buenos Aires och som vi lärde känna i Quito då han under två veckor bodde i samma värdfamilj som vi 🙂 Eventuellt ska vi också försöka oss på ett fallskärmshopp som Arvin har tipsat om, men det är fortfarande rätt lösa planer så än behöver ni inte oroa er för det våra kära mammor där hemma 😉 Vi kan väl helt enkelt säga att vi hörs om några dagar med en rapport härifrån så får ni väl se och läsa då vad vi har hittat på så att säga 🙂 Ta hand om er och må gott tills dess!

/ Axel och Markus

Spontanunderhållning i Santiago de Chile :)

Publicerad den av
Svara

Nu har det gått några dagar sen sist och det kanske är dags att uppdatera er där hemma lite på vad som händer här borta 🙂 Semesternjutning på hög nivå i staden Iquique, ja, det var ju vad vi sysslade med sist vi hördes och detta fortsatte vi med i två dagar till, söndag och måndag, innan vi tyckte det var dags att röra på oss igen. För sol, ja, det hade vi fått lite nog av om man säger så, haha 😉 När vi på söndagen skulle ta oss till stranden lyckades vi nämligen glömma solkrämen hemma på hotellrummet. Vi försökte leta upp första bästa farmacia (apotek), men där hade de bara en svindyr solkräm som vi kände inte var värd att köpa. Så vi tog helt enkelt en chansning, tänkte att vi kanske skulle klara oss när vi nu varit borta och utsatta för solen så pass länge, något som dock inte var en sån bra idé. Axel klarade väl sig rätt så bra, blev lite bränd på nacken och armarna, men inte så farligt. Markus däremot, han förvandlades till en kokt kräfta. Ja, ni kan ju ta er en titt själva:

Hursomhelst gick det rätt så bra ändå och efter att ha undvikit solen och haft en vilodag på måndag så såg det trots allt rätt bra ut igen på tisdag 🙂 Ingen mer sol blev det dock för då hade vi ju bestämt oss för att ta oss vidare och denna gång skulle vi sätta oss på en 24-timmars buss mot Santiago de Chile, Chiles huvudstad. Denna bussfärd blev dock ingen 24-timmars sådan, utan det slutade med att vi satt där i 27 timmar istället. Vi behövde tack och lov inte gå ut mitt i natten för att någon buss kört fast framför oss eller stå still i sex timmar på grund av att vägen rasat samman. Nej, denna gång var det bara en vanlig försening, helt enkelt några timmar extra som man tycks få räkna med när man åker buss på denna kontinent.

Efter 27 timmar på denna buss anlände vi i alla fall till Santiago och klockan var väl runt tolv på dagen. Vi såg då till att få i oss lite lunch innan vi sedan tog en taxi till första bästa alojamiento, vilket denna gång fick bli ett helt okej billigt hotell 🙂 Egentligen hade vi väl inga direkta planer för dagen, utan vi dog i några minuter i varsin säng på hotellrummet, Axel tog sig en dusch efter ett tag och Markus satte sig vid datorn. Och efter att ha kollat sin mail, checkat sin facebook och gjort den gamla vanliga dator-kontrollen kom han av någon konstig anledning in och sökte efter biografer i Santiago. En bio vore väl lite otippat, men samtidigt väldigt kul och jajamen, där fanns den rätta filmen också, ”Titanic” i 3DXD. Så istället för att sätta oss på hotellrummet och kolla på Grey’s (något som vi brukar ha en tendens att göra när vi är lite trötta) så tog vi alltså en taxi bort till biografen för att se på bio. Väl där visade det sig att vi hade färdats en lång bit ifrån vårt hotell och även om klockan bara var fem på eftermiddagen och bion inte skulle börja förrän nio på kvällen kändes det liksom rätt meningslöst att ta sig tillbaka till hotellet. Nej, utan istället letade vi upp första bästa Starbucks, satte oss ner och njöt av en god Chai Latte och varsin halloncheescake och tog lite eftermiddagsfika helt enkelt 🙂 Och liksom i Cusco, var det riiiiiktigt gott!

Under tiden vi väntade på att bion skulle börja passade Axel också på att få fem minuters massage i denna massagestol, haha 😉

När latten var uppdrucken och cheescaken uppäten var klockan halv sju typ och det var fortfarande två och en halv timme kvar till bion och det enda vi skulle göra var att äta lite middag. Vi hade ju kunnat sitta kvar där bara, tagit en till godbit eller bara suttit och snacka, men Markus lyckades se någonting i ögonvrån som fick oss på andra tankar, ”Adventure Center”. Så där gick vi in och vad fick vi syn på om inte en vanlig, hederlig bowlinghall, haha 😉 ”Shit vad kul!”, tänkte vi, så vi gick bara fram till disken, bad om att få en bana, betalade och sen spelade vi. Och nog för att bowling kanske inte är det roligaste i världen och det häftigaste man kan göra, men när man gör nått så där spontant, ja, då kan det sällan bli annat än roligt 🙂 Så vi hade en riktigt bra stund, lät bäste man vinna och spelade väl i 30-40 minuter eller nått sånt. KUL!

När vi hade spelat halva tiden ungefär förvandlades hallen och det blev discobowling istället 🙂

När bowlingen var över, skorna tillbakalämnade och vi var ute ur ”Adventure Center” kände vi att det var dags för lite middag. Vi gick väl runt en stund, tittade på lite menyer lite här och där, men bestämde oss till slut för att köra på en enkel, men god ceasarsallad. Och god, ja, det var den verkligen. Och nyttig…hm…förmodligen den nyttigaste middagen vi har ätit under den här resan, haha 😉 Med salladen uppäten var det äntligen dags att bege oss bort till bion, köpa oss en stor popcorn och varsin dricka, sätta på oss våra 3D-glasögon och äntra biosalongen. Filmen vi skulle se var som sagt ”Titanic”, en film vi båda hade sett fler än en gång tidigare, men aldrig på bio. Salongen vi satt i var en 3DXD-salong, vilket innebar att vi där skulle se en film i 3D i Extreme Digital Cinema. Låter ju riktigt häftigt, men helt ärligt låter det bättre än vad det var. Filmen var ju riktigt bra, Titanic är ju en grymt bra film, och 3D, det var det ju, men så mycket mer än så var det faktiskt inte. Kvalitén var bra och ljudet var toppen, men om vi skulle kalla det Extreme Digital Cinema…hm…det är tveksamt. Aja, kul var det i alla fall att göra något spontant, gå och se en riktigt bra film och njuta av tre timmar i en biosalong 🙂 Nöjda, det var vi absolut!

Filmen som alltså stod på agendan:

Bara Rose som fattas, haha 😉

Popcornen är köpta, drickan är ready, 3D-glasögonen är påsatta. Nu ska vi bara äntra biosalongen 🙂

När bion var över var klockan närmare halv ett på natten och det var dags att haffa första bästa taxi och bege oss tillbaka till hotellrummet igen. Väl där sov vi en efterlängtad sömn, tolv timmar blev det till slut innan vi vaknade upp här idag, haha 😉 Nu ligger vi och bara tar det lugnt på hotellrummet efter att ha varit ute och ätit lite frukost/lunch, brunch kanske, eller ojdå, klockan blev ju tre på dagen innan vi åt den måltiden så kalla det vad ni vill, haha 😉 Vi åt i alla fall och sedan for vi till busstationen faktiskt och köpte oss varsin bussbiljett till Mendoza, Argentina. Vi tänker fara dit redan imorgon faktiskt då vi inte har några direkta planer för Santiago och då recensioner av backpackers vi mött längs resan inte får oss att stanna. Dessutom är det ju inte så lång tid kvar nu, tiden rullar verkligen bara på här borta, så vi känner för att röra på oss 🙂 Allt är bra med oss i alla fall och vi njuter och har det bra! Vi hörs väl helt enkelt med en rapport ifrån Mendoza inom några dagar 🙂 Ta hand om er tills dess!

/ Axel och Markus

Sol, bad, paragliding och massage i Iquique :)

Publicerad den av
Svara

Åh, vilken underbar stad vi har kommit till 🙂 Sist vi hördes av hade vi ju precis anlänt hit till Iquique, en stad som vi som sagt snabbt förälskade oss i och som vi bestämde oss för att stanna i ett tag. Och ja, här är vi fortfarande, njuter av att bara ta det lugnt och ligga på stranden, bada, sola, sova och helt enkelt vila upp oss ordentligt. Även om det inte är någon väldig hetta eller något hav som är så varmt att man flyter runt där i flera timmar, räcker det gott och väl för oss två 🙂 25-30 grader, strålande sol och ett svalkande hav, helt enkelt som svensk sommar när den är som bäst. Vågorna är dessutom riktigt höga så kul, det har man det verkligen när man tar sig ett dopp. Riktigt bra surfingförhållande är det alltså och detta märker man inte minst på alla surfingskolor och folk på stranden som frågar oss om vi vill lära oss att surfa. Ännu har vi inte testat på detta, men innan vi åker härifrån kommer vi helt klart att ha gjort det. Än så länge har vi bara njutit av fint väder, sol, bad och riktig relaxing 🙂

Riktigt god mat har vi också ätit under dessa dagar. Som här till exempel, himmelskt god fisk i mangosås och sedan kycklingsquesadillas när de är som bäst:

Idag testade vi dessutom på någonting riktigt häftigt, nämligen paragliding. Och vilken härlig känsla detta var alltså. Man kände sig lite som en fågel där uppe i luften och vädret var helt fantastiskt så vi hade en riktigt fin vy ut över hela staden och havet med horisonten sin. Tyvärr blev vi båda lite illamående dock när vi snurrade runt där uppe i luften och tog bilder och så, vilket givetvis var lite tråkigt då vi inte kunde njuta maximalt. Men det var fortfarande helt klart värt det och en underbar känsla när vi svävade omkring där 🙂

Markus har slängt sig ut och är ute och flyger:

Axel tog sig också en flygtur:

Efter att ha kommit tillbaka ifrån denna upplevelse gick vi ut och åt en riktigt sen lunch, gick och la oss i gräset i en liten park och bara vilade på eftermiddagen. Vid sju-tiden, innan vi skulle gå och äta middag gick vi dock förbi ett massage-ställe för att njuta ordentligt när vi där fick en timmes helkroppsmassage. Åh, vad underbart skönt detta var! Vi njöt verkligen av varje sekund, SÅ härligt!

Några bilder på oss finns inte då de är alldeles för intima, haha 😉 Nej, men skämt och sido, här har vi i alla fall det mysiga rummet med massagebädden. Det får räcka som bildbevis 🙂

Ja, nu ska vi väl se några till avsnitt av Grey’s och sedan gå till sängs. Vi har det som ni märker riktigt bra här borta, vi mår toppen och njuter av semester på hög nivå 🙂 Vi blir förmodligen kvar här i några dagar till, ska väl sola och bada lite till, surfa som sagt och bara njuta lite mer innan vi sedan ska bege oss söderut ner till huvudstaden Santiago de Chile! Vi hörs mer längs vägen!

/ Axel och Markus

En förtrollad känsla vid Salar de Uyuni :)

Publicerad den av
Svara

Sist vi hördes av befann vi ju oss i La Paz och hade precis ätit en underbar middag på ”The Steakhouse – Wine and Grill”. Att äta gott, ja, detta fortsatte vi definitivt med under de två kvällar därefter som vi hade i La Paz 🙂 Kött blev temat för båda kvällarna, eller ja, egentligen för alla tre då vi åt kött även på stekhuset. Och även om ingen av de andra två kvällarna levde upp till den första middagen, var det dock ingen tvekan på att även de andra höll riktigt hög klass 🙂 Filete de la llama (”lamafilé”) con patatas fritas (”pommes frites”) blev menyn för den andra kvällen och nån köttbit med peppar- och svampsås samt potatisgratäng serverades den tredje kvällen. Helt magiskt gott det med! 🙂

Lamafilé som serverades kväll nummer två:

Middag kväll nummer tre:

På torsdagskväll var det dock dags att lämna La Paz och bege oss vidare. Vi skrev ju i det förra blogginlägget att vi inte riktigt hade bestämt oss vart vi skulle därnäst, men efter att ha kollat upp lite alternativ i La Paz bestämde vi oss slutligen för att skippa våra amazonasplaner och istället bege oss direkt till staden Uyuni. Vi sprang runt lite bland olika agencias de viaje (resebyråer), men hittade inte direkt något bra erbjudande. Tre dagar i djungeln skulle kosta upp emot 3 500 kronor (då ej med transport inräknat) och efter att ha fått en förklaring om vilka djurarter vi skulle få syn på bestämde vi oss för att det inte var värt pengarna. Fantastiska djurarter i alla dess färger och former hade vi fått se på Galapagos tyckte vi så vi bestämde oss till slut för att skippa detta och fara vidare 🙂

Bussen vi tog denna torsdagskväll var alltså en nattbuss som skulle föra oss till staden Uyuni, ett litet samhälle i södra Bolivia. Den skulle vi sedan utgå ifrån för att besöka Salar de Uyuni, en enorm saltöken som för åtminstone backpackers verkligen är superkänd. Det går liksom inte att resa runt som backpacker i Sydamerika utan att ha besökt denna plats och vi tänkte inte vara dem som missade detta 🙂 Bussresan dit var dock lite av ett skämt, haha 😉 När vi i La Paz skulle boka bussen till Uyuni visade det sig att turistbussarna var fullbokade. När vi tidigare har tagit bussar lite här och där har vi alltid valt turistalternativet just därför att detta känts säkrare när man reser på natten, både vad gäller vår egen säkerhet och vårt bagage. När vi nu dock stod i valet och kvalet mellan att stanna kvar och vänta på att en turistbuss blev ledig eller helt enkelt ta denna lediga lokalbuss svek vi vår tidigare lilla regel. Och skillnaden på kvalitén, ja, den märkte man absolut. När vi väl befann oss på bussterminalen (30 minuter före det att bussen skulle gå) blev vi tvungna att springa ut till bussen då kvinnan som tog emot våra biljetter sa att bussen redan var full (detta trots att vi hade våra platser med nummer skrivna på biljetten). Väl ikapp och ombord på bussen hittade vi våra platser lediga och allt var på sin plats…trodde vi. Då busschauffören tittade på vår biljett, sa något till sin medhjälpare och sen frågade oss om vi verkligen var på rätt buss började vi dock att tvivla, men insisterade på att vi var det. Och tänka sig det räckte. Sjukt dålig organisering tänkte vi! Nu kunde vi i alla fall pusta ut, slappna av lite grann och äntligen känna att vi var på väg. När bussen började rulla ut ur La Paz var klockan runt 19 och vi hade en 13 timmar lång bussfärd att se fram emot. Och vad gör man då på en sådan buss? Jo, man kan ju alltid…

…haha, ja ni ser ju själva 😉

Efter 11 timmar av filmtittande, musiklyssnande och en något oregelbunden sömn stannade bussen i mitten av öknen på grund av att vägen (om man nu kan kalla det en väg, snarare ett par hjulspår i sanden) framför oss förstörts av vatten. I diket som bildats av vattnet, det som tidigare alltså var väg, hade en annan buss kört fast och blockerade nu vår framfart. Så det var bara att hoppa av bussen, ut i kylan i gryningen och vänta på att allt skulle reda ut sig. Som tur var blev det inga sex timmars väntan denna gång. Med nöd och näppe lyckades vår buss precis klämma sig förbi bussen framför utan att själv fastna i sanden, men på håret var det.

Här klämmer sig vår buss (den vita) sakna förbi bussen som sitter fast i sanden:

När vi äntligen kom fram till Uyuni var klockan 8 på morgonen och lagomt trötta letade vi som vanligt upp första bästa hostel och betalade för den kommande natten. Trots att vi var rätt trötta kändes det rätt så meningslöst att gå och lägga oss, utan vi gick istället ut och gjorde någonting vi faktiskt inte brukar göra så ofta, nämligen äta frukost. Vår sedvanliga tradition har ju alltid varit att gå ut och äta frukost och lunch samtidigt (om vi nu inte varit på någon tur eller skulle iväg och varit tvungna att gå upp tidigt och äta något frukostliknande, haha).

I Uyuni letade vi sedan runt lite bland olika agencias de viaje efter turer till Salar de Uyuni (Saltöknen) som var den stora attraktionen att göra där. Efter en kort jämförelse mellan olika agencias med samma priser bokade vi på känn en tredagarstur med slut i gränsstaden San Pedro de Atacama i Chile. Efter lite läsning i Lonely Planet och lite fundering fram och tillbaka hade vi nämligen bestämt oss för att testa vingarna med lite Paragliding och sol och bad i Iquique (norra Chile) och ett besök i huvudstaden Santiago de Chile innan Mendoza och Argentina skulle stå på tur, så en transfer till Chile lät ju inte helt fel. Resten av dagen spenderade vi sedan med att ladda batterierna med skypande på internetcafé, lite tvättinlämning och enligt vana varsin pizza familiar (”familjepizza” som vanliga bolivianer delar på en hel familj, men som vi alltså åt varsin av, haha) innan det var dags att packa ihop allting och gå och lägga oss.

I väntan på våra middagspizzor passade vi på att spela lite schack 🙂

Morgonen därpå klev vi upp, skippade frukosten och gick direkt till resebyrån och anslöt oss där till en grupp på 6,5 personer inklusive oss och exklusive guiden. Det var vi två, ett holländskt par som det senare visade sig hade rest i Sydamerika i ett halvår och hade börjat i Brasilien och långsamt gjort vår resa mer eller mindre baklänges upp till Uyuni och en boliviansk familj med världens sötaste fyraåring (därav halvan då hon behövde sitta i knäet på sina föräldrar för att få plats i bilen). Efter någon timmes jeepresa rätt ut i öknen kunde vi snart skymta något vitt i horisonten och inte långt därefter kom vi fram till vårt första stopp på resan. Detta var mestadels ett toalett- och Coca-colastopp, men där såldes även ljusstakar och alla möjliga prydnader gjorda helt av salt. Coolt!

Vår jeep:

Vid det första stoppet då vi tog oss en titt på dessa små saker gjorda av salt:

Väl tillbaka i bilen varade det inte länge innan den vita fläcken i horisonten blev större och större och vi till slut kunde kliva ur bilen och sätta ner fötterna mitt ute i en 12 000 kvadratkilometer stor öken av ett 12 meter tjockt 100-procentigt bländande snövitt lager av salt. Och vilken otroligt häftig upplevelse det var! Vart man än vände sig var det helt kritvitt så långt ögat kunde nå. Man blev verkligen tvungen att ha på sig solglasögonen! Det visade sig att denna saltöken för flera 1000 år sedan varit en stor saltvattensjö på 200 meters djup som med tiden torkat ut och lämnat kvar denna enorma mängd salt som nu gjorde oss fullkomligt paffa med sin omfattning. Här passade vi på att ta massor av bilder och blev även serverade en god lunch som vi satt och åt mitt på allt salt samtidigt som vi bara kunde njuta av vår underbara omgivning.

På plats ute på saltöknen. De små högarna som ligger lite här och där är helt enkelt ihopsamlat salt som sedan ska transporteras bort därifrån för att sedan ätas upp 🙂

Markus vid en utav dessa salthögar:

Jippie!!!

Oj, vad hände här? Haha 😉

Lunchdags:

Markus försöker sig på att göra en ”saltängel”. Gick dock inte så bra, haha 😉

Det visade sig att vi inte var de enda besökarna på denna saltöken:

Oändligt vad vitt det var:

Under besöket av saltöken gjorde vi också en kort liten visit på ett salthotell som fanns belägen mitt på detta enorma vita fält. Även om vi inte gick in i hotellet var det verkligen en upplevelse att få se på dessa väggar, på dessa bord och stolar som stod utanför, allt helt gjort i salt. Det var precis som ishotellet i Jukkasjärvi (även om ingen utav oss nu har varit där, men ni förstår jämförelsen). Verkligen superhäftigt! Och känslan att stå där, med detta stugliknande hotell helt gjort i salt och med endast en enorm vit omgivning runtomkring oss gav oss en känsla av att vara på fjällsemester i Åre för Markus och i Björkliden för Axel. Det var liksom svårt att ta in att allt runtomkring oss faktiskt var salt. Vit snö var en lättare associering 😉

Salthotellet:

Ett saltbord och en Axel:

Galet nöjda efter en supermaffig upplevelse hade vi på vägen till hostelet vi senare skulle sova på svårt att slita ögonen från denna fantastiska vita ökenuppenbarelse. Hursomhelst kom vi i alla fall efter en stund fram till nästa sevärdhet en dag som denna, el cementerio de los trenes (”tågkyrkogården). Där fick vi i några minuter vandra omkring och titta på alla dessa rostiga och fruktansvärt gamla tåg som blivit kvarlämnade på spåren sina. Konstigt, men rätt snyggt egentligen när man fick se helheten liksom. Det var lite som ett konstverk, som en utställning av nått slag. Nice!

Axel hittade sig en gunga som han kunde roa sig med ett tag, haha 🙂

Öh…okej…

Efter detta besök var det dags att bege oss till hostelet för att där sedan ha en kvälls vila med lite umgänge runt middagsbordet och sedan gå och lägga oss för att ladda för dag nummer två. Någon bra sömn fick vi dock inte då det verkligen var fruktansvärt dåliga sängar som vi blivit tilldelade. Det var som att lägga sig i en hängmatta. Nu kanske det låter skönt, men tänk er en säng som har den formen, då förstår ni säkert att det inte direkt var bekvämt! Nej, vi vaknade båda två med krämpor lite här och där, särskilt i ryggen. Usch och blä! Hursomhelst försökte vi i alla fall koppla bort detta, äta vår frukost och sedan göra oss klar för dag nummer två. Denna dag inleddes med ungefär en halvtimmes färd i jeepen med start klockan 7.30 innan vi kom fram till dagens första stopp, el valle de piedra (”stendalen”). Där fick vi sedan vandra omkring en stund och ta några roliga foton bland dessa speciella stenformationer. Kul!

Axel var lite hård i magen…

När besöket vid stendalen var över bar det iväg en sväng till med jeepen och vi for till, stannade vid och tog foton på en massa lagunas (laguner helt enkelt, eller ja, sjöar eller vad man nu vill kalla det). Vid dessa gick det även att skåda en ofattbar stor summa flamingos som vandrade omkring där i lagunen, åt alger eller vad de nu gjorde och levde deras liv helt enkelt, haha. Även om vi redan hade sett två flamingos på Galapagos var det helt klart en upplevelse att få se på så pass många. Häftiga djur måste vi säga.

Otroligt vackert var det vid dessa lagunas:

Flamingos…

…som det verkligen kryllade utav:

Inte bara flamingos såg vi 🙂

Ännu en vacker laguna:

La laguna colorada (”den färgade lagunen”). Här har mikroorganismer och annat krusidull gjort sjön helt röd. Häftigt!

Lunchen denna dag intog vi verkligen mitt i ett ökenliknande landskap en stund därefter. Där fanns även en hel del stenformationer av alla dess slag, något som faktiskt påminde oss lite om Torcal (Spanien) ifrån vår resa dit för två år sedan 🙂 Fint var det i alla fall!

När lunchen var uppäten och magarna mätta var det dags att röra på oss igen och vi begav oss till el arból de piedra (”stenträdet”). Detta låter ju lite lustigt, men egentligen var det väl inget mer speciellt än en stenklump som stod där i sanden och såg ut lite som ett träd, haha. Ni får se på bilden här nedan helt enkelt 🙂

En stund därefter, när ”trädet” var bevittnat och eftermiddagen började krypa sig närmre och närmre var det dags för en stunds jeepåkande igen innan vi sedan skulle komma fram till hostelet där vi natt nummer två skulle sova. Dit anlände vi faktiskt rätt tidigt, vid 4-tiden eller nått i den stilen, och vi kunde sedan ägna resten av eftermiddagen och kvällen åt att vila en stund (denna gång i bättre sängar), se på lite film och även umgås en del i samband med middagen 🙂 Läggdags fick vi dock se till att det blev rätt så tidigt då vi skulle kliva upp redan klockan fem morgonen därefter. Sova gjorde vi däremot mycket bättre denna natt och vi vaknade upp vid fem-tiden, helt okej pigga, och gjorde oss färdiga för denna korta sista dag på turen.

Efter en stunds jeepåkande anlände vi till närmare 5 000 meters höjd där vi skulle få bevittna vulkankratrar och gejsrar. Där var det riktigt kallt alltså (klockan var ju inte mer än halv sex, sex typ så det spelade väl in en del också antar vi), men visst var det riktigt coolt att se och känna på denna varma rök som pyste upp inifrån vulkanen, även om det inte blev många minuters tittande då det verkligen var svinkallt alltså. Vi tog i alla fall våra foton och for sedan därifrån 🙂

Kalla och aningen trötta gled vi sedan vidare i jeepen och kom efter en stund fram till vårt nästa stopp för dagen, de varma källorna. Och vad passar inte bättre efter att ha frusit en hel del än att hoppa ner i svinhett vatten som värmts upp av vulkanen intill. Vi gjorde ju någonting liknande i Baños om ni som läst bloggen minns detta, men det här var helt klart en mycket härligare upplevelse. Där var det liksom precis som att hoppa ner i en swimming-pool även om vattnet kom ifrån och värmts upp utav en vulkan. Här var det mycket mer naturligt, även om de också här hade byggt som en pool av något slag (svårt att förklara, ni får se på bilden istället). Riktigt härligt var det i alla fall att sitta där, samtidigt som solen sakta steg upp bakom oss. Hur vackert som helst!

Väl uppe ur vattnet igen var det dags att få i oss lite frukost innan vi sedan skulle bege oss till vårt sista stopp för turen. Detta var återigen en laguna, la laguna verde som de kallade den. Där fanns en massa dåliga mineraler som på något sätt som vi inte förstod gjorde att vattnet såg lite grönt ut (även om det faktiskt inte såg så grönt ut i verkligheten, haha). Dessa dåliga mineraler gjorde också så att inga djur kunde leva där, vilket verkligen var tydligt på denna plats. Såg helt dött ut faktisk! Istället för djur kunde vi i alla fall bevittna en vacker plats, där vulkanerna speglade sig i vattnet. Otroligt fint!

När den sista lagunan var besökt var det dags att bege oss till transferbussen som skulle ta oss in i Chile. Detta innebar att det var dags att tacka för oss och säga adjö till våra medresenärer som skulle ta sig tillbaka i jeepen till Uyuni. Vi hoppade alltså på en buss som tog oss till staden San Pedro de Atacama. Dit anlände vi vid tolv-tiden på dagen, men då Chile liksom Sverige använder sommartid var klockan ett på dagen när vi kom fram. Vår plan då var att direkt ta oss vidare till staden Iquique som vi trodde skulle ligga inte alls långt ifrån San Pedro de Atacama. På plats vid bussterminalen visade det sig dock ta 8 timmar totalt att ta sig dit med byte i Calama och att den första bussen inte skulle gå förrän klockan halv nio på kvällen. Vi hade dock inte så många alternativ, utan bestämde oss för att boka denna buss och sedan spendera eftermiddagen med att vänta helt enkelt 🙂 Och denna väntan blev ju lite av ett skämt då vi glömt bort att föra över pengar till våra ICA-konton. Vi gjorde detta i fredags, men eftersom det var påskhelg skulle dessa pengar inte komma in på våra konton förrän på tisdag (alltså idag). Inte hade vi mycket kontanter kvar heller, utan efter att ha betalat för bussen till Iquique hade vi 100 kronor (10 000 chilenska peso) att dela på. Klockan var närmare två på eftermiddagen och vi hade inte ätit någon lunch än. Vi tänkte i alla fall att vi kunde gå och låsa in våra tunga väskor vid busstationen och sedan vandra omkring en stund i staden i jakt på någon billig lunch så att vi sedan också skulle ha råd med att äta middag innan vi skulle sätta oss på denna nattbuss mot Iquique. Väl där visade det sig dock vara stängt då det var en röd dag så aningen lessa vandrade vi helt enkelt bort med väskor och allt och haffade första bästa restaurang. Då vi inte orkade gå omkring med alla väskor slutade det hela med att vi satt där på en samma restaurang i sex timmar, ända tills det att vår buss gick. Under denna tid såg vi till att äta varsin pizza familiar och dricka varsin flaska coca-cola. När vi sedan skulle betala visade det sig dock att vi inte hade råd med coca-colan, haha 😉 Det fanns dock inte så mycket vi kunde göra, utan vi log bara, såg aningen förvirrade ut och väntade på att de helt enkelt skulle bjuda på dem. Och mycket riktigt, efter lite skratt och en aningen pinsam stämning kom svaret vi väntade på. ”Chilla ni killar! Vi chilenare är ett härligt no-problemas-people så sätt er ner nu och drick er cola. Vi bjuder på dem!” Haha 🙂

Efter att ha spenderat dessa sex timmar på en och samma restaurang, sett på två filmer och spelat lite kort var det dags att sätta oss på bussen, fullständigt panka, och bege oss till Calama, den stad där vi vid elva-tiden på kvällen skulle byta buss. Väl där var vi fruktansvärt hungriga och törstiga, men kunde ju inte handla någonting då vi absolut hade nada i plånboken. Markus fick dock ett fruktansvärt abstinens-anfall och kände att en cola var ett måste. Han lämnade då Axel i en vänthall och sprang omkring på terminalen i jakt på en ATM för att trots allt testa ifall några pengar kommit in på hans konto. Och en ATM hittade han, men icke fanns det några pengar på kortet. Då slog det honom: Till SEB-kortet skulle han ju kunna föra över pengar och då få dem direkt då det bara tar några sekunder att föra över pengar inom samma bank. Ett internetcafé blev därför målet. Och mycket riktigt, ett sådant fanns ju 🙂 Problemet var ju dock att vi verkligen inte hade några pengar överhuvudtaget så de 7 kronor som det behövdes för att få använda datorn kunde vi ju liksom inte betala. Något övergiven gick han därför tillbaka till Axel och uttryckte sin sorg, haha 😉 Han ville dock inte riktigt ge upp utan kände liksom att han var så nära sitt mål så istället för att sätta sig ner på stolen begav han sig därför ut på en liten jakt på pengar. Det var ju trots allt bara 7 kronor han skulle ha och någon snäll liten själ borde det väl finnas som kan tänka sig låna ut dessa 7 kronor, haha. Och jajamen, efter att ha frågat några stycken lyckades han träffa rätt genom att fråga en dam i kassan till bussbolaget som vi åkte med. Hon lånade ut dessa 7 kronor och Markus kunde gå och betala på internetcaféet, föra över sina pengar, ta ut lite i en ATM, gå och lämna tillbaka pengarna han lånat till damen i kassan och sedan frossa i chips och cola tillsammans med Axel i vänthallen. SÅ värt all möda alltså! Hjälp vad gott det var! HAHA 😉

Mätta och nöjda satte vi oss sedan på nattbussen till Iquique, en buss som tog närmare sex timmar. Klockan 05.30 anlände vi till vår destination och väl där var vi rätt trötta så vi tog bara en taxi till första bästa hostelet, där vi sedan checkade in och gick och la oss. Och sov, ja, det gjorde vi fram till tolv-tiden på dagen. När vi sedan väl vaknade upp, insåg vi vilket skithostel vi funnit. Rummet var skitigt med chips på golvet (inte våra dock) och Markus fick även använda sin sko till att slå ihjäl en stor, fet kackerlacka som sprang omkring där på golvet. Och inte fanns det något WiFi heller som receptionisten morgonen då vi anlände hade sagt att det fanns. Nej, utan det vi nu gjorde var helt enkelt att i samband med att vi gick ut och åt frukost/lunch så letade vi också omkring en stund efter ett annat boende. Och efter att ha gått omkring inte alls länge faktiskt lyckades vi hitta ett riktigt bra hostel med eget rum och otroligt bra WiFi för bara 70 kronor natten. Toppen!

Frukost/lunch åt vi sedan på en mysig uteservering nere i city-centret där vi plötsligt kände vilken kanon-stad vi hade kommit till. Vädret är verkligen helt fantastiskt här (30-35 grader och strålande sol) och vi befinner oss i en stad precis vid vattnet med vad som sägs vara riktigt bra stränder. Vi kände helt enkelt, här stannar vi ett bra tag 🙂 Så njöt, det gjorde vi absolut där på uteserveringen och åt gott (pengar hade vi ju idag fått in på kontot, haha). Därefter begav vi oss upp till hostelet igen, Markus skypade ett tag med både familj och sin vän Sara innan det faktiskt var dags att gå ut igen och äta middag. Detta gjorde vi även då vid en uteservering nere i city-centret och fortsatte att njuta av staden dit vi nu har kommit 🙂 Riktigt god mat var det också!

Ja, nu befinner vi oss alltså här i Iquique, en stad som vi snabbt har förälskat oss i 🙂 Imorgon tänker vi bege oss till stranden för lite sol och bad (något vi säkerligen kan komma att göra i några dagar framöver) och vi har även hört talas om lite Paragliding som vi tänkt testa på här om någon dag 🙂 Allt är bra med oss och vi njuter verkligen av livet som det innebär att vara ute och resa! Hoppas ni mår bra där hemma också! Vi hörs!

/ Axel och Markus

Titicaca-sjön och en underbar middag i La Paz :)

Publicerad den av
Svara

Yes, vad har då hänt sedan vi hördes sist? Hm, ja, då befann vi ju oss i Cusco, vilade och bara tog det lugnt för att försöka bota vår träningsvärk ifrån Inkaleden. Detta gjorde vi i princip hela tisdagen, onsdagen och torsdagen, vilket var SÅ skönt! Vi sov riktigt länge på mornarna, gick ut vid typ tolv-tiden och åt frukost/lunch (brunch helt enkelt) och slappade mest därefter med lite Facebook, några Skypesamtal och x antal avsnitt av Grey’s 🙂 Riktigt välbehövligt efter att fullständigt ha gjort slut på oss själva under Inkaleden 🙂

På torsdagskväll aktiverade vi oss dock genom att gå ut och äta middag tillsammans med Justin och Sarah, detta otroligt trevliga par ifrån Australien som vi lärde känna under vår tid på skolan i Quito och som vi också klättrade uppför Pichincha tillsammans med om ni minns det ifrån ett tidigare blogginlägg 🙂 Tillsammans med dem gick vi i alla fall till en lokal restaurang där vi åt riktigt god mat och hade en väldigt trevlig kväll tillsammans. Samtalet handlade väl mest om vad som hänt och vad vi gjort under resan sedan vi sågs sist. Annars pratade vi väl lite om allt möjligt, skrattade och helt enkelt njöt av god mat och en trevlig kväll 🙂

När middagen började lida mot sitt slut vid sådär 10-, 11-tiden på kvällen och det var dags för Justin och Sarah att bege sig tillbaka till sitt hostel kände vi oss dock fortfarande pigga och sugna på nått gott 🙂 Vi riktade därför in ögonen på det Star Bucks som vi hade skymtat någon dag innan och kände hur suget efter en Chai-latte och en god kak-bit blev större och större. Så vi begav oss helt enkelt dit, köpte vår Chai-latte och vår äppelpaj och satte oss ner i ett par sköna fotöljer, fortsatte vårt trevliga samtal och hade det riktigt mysigt tillsammans ända in på småtimmarna 🙂 Och visst är det fantastiskt, en Chai-latte på Star Bucks, den smakar ju likadant vart du än köper den i världen, så några tvivel på om det var gott eller inte finns helt enkelt inte. Det var magiskt gott!

När småtimmarna tickade på och det till slut var dags för Star Bucks att stänga var det också dags för oss att vandra tillbaka till hostelet, se nått till avsnitt av Grey’s och sedan krypa ner under täcket och få några timmars sömn. Dagen därpå skulle vi nämligen fara vidare med en buss mot Puno, så någon sovmorgon kunde vi då inte unna oss 🙂 Nej, klockan 07.00 ringde väckarklockan och det var dags att kliva upp, få i oss lite frukost och sedan bege oss till busstationen för att ta bussen mot Puno, den stad där vi sedan skulle besöka Titicaca-sjön (världens högst belägna sjö). Och vid fyra-tiden på eftermiddagen var vi där, checkade in på ett hotell denna gång faktiskt och begav oss sedan ut för att få i oss lite middag (pizza blev liksom många gånger tidigare vårt val en kväll som denna). Tillbaka på hotellet organiserade vi sedan om lite i vår packning, såg några avsnitt av Grey’s innan det var dags att krypa ner i sängen igen för att ladda upp för två-dagars-turen på Titicaca-sjön som vi dagen därefter skulle inleda 🙂

Även morgonen därefter ringde väckarklockan vid sjutiden och vi gick upp, fick i oss lite frukost innan en minibuss kom och hämtade upp oss på hotellet en timme därefter. Då bar det iväg ner till hamnen, där en lite större motorbåt (dock inte i sitt bästa skick, men ändå) stod och väntade på oss för att ta oss med på en två dagar lång tur på Titicaca-sjön. Vi for då iväg och fick först njuta (eller ja, sova gjorde vi nog) av en timmes båtfärd till det som skulle bli vårt första stopp på denna tur, nämligen de flytande öarna. Och att dessa öar var flytande, ja, det blev tydligt så fort vi satte ner vår fot på dem. Det kändes ungefär som att gå på en vattensäng (inte för att vi nu har testat att göra det, men ni förstår kanske ändå känslan, haha). Där fick vi sedan en riktigt bra demonstration över hur dessa öar har konstruerats. Det är alltså inga öar som har skapats utav naturen själv så att säga, nej, utan dessa öar är uppbyggda och fastankrade utav de människor som bor där. Runtom på Titicaca-sjön växer det nämligen en hejdlös stor mängd utav en vassliknande planta som kallas…hm…ja, den kallas någonting som vi inte minns, haha 😉 Under regnperioden flyter rötterna till denna planta upp till ytan och det är dessa rötter som folket där ute på sjön använder som grund till sina öar. På dessa rötter (som är ungefär ett metertjockt lager) lägger de sedan en ett meter tjockt lager utav vassen, vilket alltså hamnar ovanför vattenytan och skapar den ö som de sedan kan bo på. Utav samma vass kan de sedan också bygga sina hus, möbler och sina båtar, något som gör att i princip hela deras lilla ”samhälle” är uppbyggt av just detta material. Riktigt coolt att se på alltså! Och vilket arbete! Det tar tydligen ett år att bygga upp en sådan här ö och i och med att den flyter där i vattnet och i och med att det regnar blir vassen riktigt blöt efter ett tag. Det översta lagret (den översta metern alltså) är de alltså tvungna att byta ut var tredje vecka och då gällde det HELA ön. Helt sjukt ju!

Hamnen där vår tur startade:

På väg ut till de flytande öarna fick vi syn på denna lille varelse. Man kan ju undra hur han tog sig ut dit:

I land på en utav de flytande öarna:

Inuti ett utav dessa hus:

Vi tillsammans med en öbo:

Vassen som de använde till att bygga öarna med kunde också användas utmärkt som substitut till en tandborste och tandkräm. Då detta folk aldrig borstade tänderna fungerade denna planta som skydd för deras tänder då det tydligen tog bort bakterier och dylikt väldigt bra. Så vi testade också, haha 😉

Vassen fungerade också utmärkt som nedkylning om man hade feber:

Här är en liten miniatyr av den flytande ön med rotlagret längst underst, med lagret av vass över det och varpå de sedan alltså byggde sina hus:

Här kan man se hur lager på lager har byggt upp ön:

För att inte ön ska flyta omkring ankrar de också fast ön med pålar ute i vattnet (se miniatyren ovan) och får på så sätt ön att stanna kvar på samma ställe hela tiden. Detta var tydligen mycket viktigt för att ön inte skulle riskera att åka över till den bolivianska sidan (något som tydligen skulle vara ofattbart skamligt). Titicaca-sjön är nämligen belägen mitt på gränsen mellan Peru och Bolivia, där peruanerna säger att 60 procent av sjön ligger på den peruanska sidan och 40 procent på den bolivianska. Bolivianerna säger tydligen tvärtom givetvis, haha 🙂 Titicaca betyder också ”stenpuma” på quechua (det språk som dessa urinvånare talar) och peruanerna är väldigt tydlig med att säga att titi är namnet på den del av sjön som tillhör Peru och caca är namnet på den bolivianska delen av sjön. Anledningen till detta är för att caca betyder bajs på spanska. Bolivianerna säger givetvis tvärtom, haha 🙂 Hursomhelst heter sjön i alla fall Titicaca och är alltså världens högst belägna sjö (3 810 meter över havet) och att se dessa flytande öar var riktigt intressant, helt klart det bästa på den här två-dagars-turen 🙂

Innan vi lämnade denna flytande ö fick vi också njuta av en liten båttur i deras hemmagjorda båt 🙂

När besöket av dessa flytande öar var över klev vi ombord på båten igen för att ta oss vidare till en annan ö, denna gång till en riktig sådan så att säga. Där blev vi sedan mottagna utav olika inhemska familjer, vilka vi sedan skulle komma att tillbringa eftermiddagen och även natten tillsammans med 🙂 Vi fick då gå hem till dessa familjer, se hur de bodde och sedan äta en lunch som mormor i huset hade lagat. Och den lunchen var väl sådär. Axel tyckte den var helt okej, medan Markus fick kämpa lite mer för att inte visa några grimaser, haha 😉

På plats på den ”riktiga” ön:

Familjen vi kom till:

Mormor i huset lagar maten våran:

Och detta var vad som stod på menyn:

Mer än mat och att se hur de bodde var väl inte detta besök då de inte kunde prata någon spanska, utan konversationen dem emellan skedde hela tiden på quechua. Intressant var det i alla fall att se hur de levde 🙂

Eftermiddagen spenderade vi sedan med att klättra upp till den högsta toppen på ön för att dels se det tempel som där var beläget och dels för att få en fin solnedgångsvy utöver sjön 🙂 Då vår guide av någon anledning inte följde med oss blev själva tempelbesöket rätt meningslöst då vi liksom inte fick någon förklaring varför det fanns där eller så, utan bara fick se det (vilket inte heller det var någon jättesensation, haha). Vyn ut över sjön var i alla fall riktigt vacker och vi njöt av några minuters lugn och kände harmonin 🙂

Därefter begav vi oss ner till la plaza (torget) där vi sedan skulle möta upp våra familjer igen för att gå hem och äta lite middag 🙂 Väl där dök dock inte vår ”värdmamma” upp så vi satt där och väntade medan de andra i vår grupp blev upphämtade med jämna mellanrum. Till slut satt vi där för oss själva och undrade om vår ”mamma” hade glömt bort oss. Det var kolsvart och vi skulle absolut inte hitta tillbaka till huset. Hursomhelst kom det i alla fall fram en liten flicka till oss till slut och sa ”Vamos a la casa” (”Kom så går vi hem till huset”) och vi tyckte väl att vi kände igen henne ifrån lunchen hos familjen så vi hakade på. Och då satte hon igång ett rasande tempo och vi fick verkligen gå fort för att hänga med. Så där gick vi, in the middle of nowhere, och följde efter en liten flicka som tydligen skulle veta vägen hem till huset vårt. Vi frågade henne hur gammal hon var och hon svarade oss och sa att hon var fem år gammal. 5 ÅR, helt sjukt ju! Där har hon blivit tillsagd av sin mamma att gå till torget (vilket låg ungefär 20 minuter bort ifrån huset) och hämta de där turisterna som åt lunch hemma hos dem lite tidigare på dagen. Och hon bara gjorde det, bara sådär liksom! Både riktigt imponerande och samtidigt lite hemskt med tanke på att hon faktiskt bara var 5 år gammal. Vi kom i alla fall fram till huset 20 minuter senare 🙂 Där åt vi sedan vår middag (vilken liksom lunchen var aningen speciell), varunder regnet började att ösa ner. Och det var inte nådigt vad det regnade alltså. Det verkligen vräkte ner! Detta var lite otur då vi hade planerat att delta i någon lokal fest där invånarna skulle dansa och sjunga sånger för oss. Detta fick alltså bli inställt och vi gjorde istället ingenting på kvällen mer än att gå och lägga oss och sova en riktigt lång natt för att sedan bli väckta igen klockan sju morgonen därefter 🙂

När vi vaknade på söndagsmorgonen åt vi bara en snabb liten frukost hos familjen vi sovit hos (en frukost som faktiskt var rätt så god och som bestod av lite bröd och en kopp te) och sedan ta farväl och tacka för maten och för att vi fått sova där. När detta var över gick vi ner till hamnen och hoppade på båten som skulle ta oss till en annan ö (också denna gång en riktig sådan) där dagens aktivitet skulle äga rum. Och helt ärligt var väl inte detta någon väldig sensation, utan det enda vi egentligen gjorde var att vandra upp till ett torg där vi sedan fick en liten demonstration av hur lokalbefolkningen på denna ö klädde sig. Detta handlade om hur mannen visade om han var gift eller inte samt hur kvinnorna visade samma sak. Lagomt intressant om vi ska vara ärliga, haha 😉

Så här ser en gift man ut:

Efter denna demonstration var det dags för lite lunch (denna gång på en restaurang där på ön så det var gott, haha) innan det sedan bar iväg med båten igen, denna gång en tre timmars lång båtresa tillbaka till hamnen i Puno. Väl där tog tripen slut och vi kände att det varit riktigt bra, om än inte helt fantastiskt, men där de flytande öarna helt klart hade varit huvudattraktionen 🙂 Det vi nu gjorde var helt enkelt att bege oss tillbaka till samma hotell där vi hade sovit natten innan turen, gå ut och käka god mat och sedan bege oss tillbaka till hotellrummet för att äta popcorn och titta på Grey’s 🙂 En lyckad kväll med andra ord 🙂

Morgonen därefter vaknade vi upp av väckarklockan klockan 06.00. Det var då dags att packa ihop våra saker, äta lite frukost och sedan gå ner till entrén där vi skulle bli upplockade av en taxi som skulle ta oss till busstationen. Vi skulle nämligen ta oss vidare denna dag och bege oss till La Paz (Bolivias huvudstad). Och mycket riktigt, klockan 06.55 (fem minuter innan taxin skulle hämta upp oss) stod vi klara nere vid receptionen och skulle bara betala för natten och sedan hoppa in i taxin som inom kort skulle anlända till hotellet. Det vi då upptäcker är att vi gjort slut på alla pengar och inte har några kontanter kvar att betala hotellet med. Inte gick det att betala med kort heller, så Markus bara släpper alla väskor och springer ut och försöker hitta första bästa ATM (vilket inte var det lättaste). Han fick springa, springa och springa och leta i varje hörn innan han till slut hittade en bankomat, kunde ta ut den 100-lappen som skulle till hotellet och sedan springa tillbaka dit igen. Väl där var klockan 07.15 och det var bara en kvart kvar till bussen skulle gå och ingen taxi hade kommit. Stressen kröp sig på och vi stod där och stampade ett tag innan en taxi slutligen dök upp. Och visst var det en liten lättnad när vi till slut satte oss på bussen (någon minut innan den skulle gå till och med) och kunde slappna av och veta att vi faktiskt hann med den. Lite spänning ska det vara, haha 🙂

Efter att ha åkt i närmare tre timmar, passerat gränsen mot Bolivia och fått våra stämplar i passen, anlände vi till Copacabana, den stad där vi skulle få vänta i knappt en timme och sedan byta buss. Under denna knappa timmen passade vi på att käka lite mat (två slice pizza var blev det, då vi inte hade hunnit ta ut några pengar, haha). Därefter fortsatte vi vår bussresa (tre timmar till ungefär) innan vi sedan kom fram till La Paz vid fyra-tiden på eftermiddagen 🙂 Efter att ha installerat oss på ett hotell, landat lite var det dags för middag. Vi kände oss båda riktigt hungriga, var otroligt lessa på pizza och ville äta någonting riktigt gott. Vi tog därför en karta över restauranger i staden och fastnade snabbt för ”The Steakhouse – Wine and Grill”. Och vilken magiskt god middag vi åt där sedan alltså. Nachos med ost och guacamole till förrätt, en riktigt god, stor och saftig köttbit med potatis till varmrätt och choklad- och passionsfrukts-mousse till efterrätt 🙂 Lätt den godaste middagen vi har ätit under denna resa alltså! SÅ magiskt alltså!

Restaurangen för kvällen:

Köttbiten grillades verkligen om man säger så 🙂 När kocken bar ut köttbiten hällde kyparen på lite Jack Daniel’s (en whiskey-sort) och tände sedan på. Coolt!

Ser simpelt ut, men var helt magiskt gott 🙂

Efterrätten som serverades med ett glas av husets kännetecken, nämligen Jack Daniel’s (whiskey-sorten som faktiskt inte var så god, men som gick ner ändå)

På denna restaurangen satt vi från klockan 18 till närmare 23 på kvällen, åt gott, drack lite vin, samtalade och hade det riktigt trevligt tillsammans 🙂 En toppenkväll helt enkelt! Nu befinner vi oss alltså i La Paz och ska väl stanna här i någon dag till, gå ut och äta gott igen, kolla upp vad som händer härnäst (vi har inte riktigt bestämt oss än) 🙂 Allt är bra med oss i alla fall och vi börjar väl känna att det mesta av resan faktiskt ligger bakom oss, så vi försöker njuta av varje dag 🙂 Tiden går så fort! Hoppas att ni har det bra där hemma också och att ni alla får en riktigt trevlig påsk med god mat och några lediga dagar! Drick lite påskmust (eller julmust för den delen om något sådant finns kvar) och ät lite påskbord åt oss också 🙂 Ta hand om er så hörs vi!

/ Axel och Markus