Månadsarkiv: mars 2012

På träningsläger längs Inkaleden :)

Publicerad den av
Svara

Det är tisdag och vi har kommit tillbaka ifrån ett riktigt träningsläger kan man säga, nämligen Inkaleden. Det var längesedan vi kände oss så här trötta i kroppen alltså och träningsvärken är verkligen påtaglig. Våra vader, som har fått utstå ungefär 10 000 trappsteg, klättrat upp för 4 200 meter höga berg och vandrat 45 kilometer, känns som två tegelstenar och så fort vi rör på oss blir stelheten en riktig utmaning, haha 😉 Men SÅ värt det har varit och SÅ kul vi har haft det alltså, ja, det går inte annat än att känna sig riktigt nöjd och glad 😀 Machu Picchu var verkligen en sevärdhet på hög nivå (även bokstavligen) och liksom Chichén Itzá (pyramiden vi såg i Mexiko) går det utan tvekan att förstå varför denna plats blivit en av världens sju underverk. Riktigt häftigt var det!

Innan vi tar med er på detta äventyr måste vi ju dock uppdatera er lite på vad som hände innan denna upplevelse inleddes. Sist vi hördes var vi ju i Lima, incheckade på ett hostel och klara för en 20 timmars bussresa mot Cusco (den stad där Inkaleden sedan skulle utgå ifrån). Denna bussresa blev dock ingen 20-timmars njutning i sköna säten som vi hade tänkt oss. Nej, det slutade med att vi fick sitta på den där bussen i 26 timmar ändå. Visserligen kan det tyckas inte vara någon katastrof då vi dagen innan hade åkt i 28 timmar, men det handlar så himla mycket om vad man ställer in sig på alltså. Klockan fyra på morgonen blev vi nämligen tvungna att stanna då berget intill vägen hade rasat samman och körbanan var fullständigt täckt av sten, sand och jord och allt annat som ett berg innehåller. Då det inte fanns någon annan väg att ta fick vi helt enkelt stå där och vänta på att traktorer, poliser och vägarbetare skulle transportera bort all skit så att vi till slut kunde ta oss förbi, ett arbete som alltså tog sex timmar. Så här såg det ut när vi äntligen kunde komma iväg igen:

Peru är dessutom ett otroligt bergigt landskap med ofattbart höga berg och oerhört djupa dalar, vilket gör att vägen inte direkt är rak, utan det är fram och tillbaka och med riktigt skarpa kurvor hit och dit. Vi sov med andra ord inte så bra på denna buss och när vi väl kom fram till Cusco kände sig Axel inte alls särskilt bra. Hans feber hade ökat kraftigt och han hade dessutom problem med magen. Rätt så dålig tajming med tanke på att Inkaleden skulle starta två dagar därefter. Det fanns dock inte så mycket att göra, utan Axel fick helt enkelt lägga sig i sängen på det hostelet där vi checkade in, dricka flertalet liter vatten och hoppas på att bli bättre. Tisdag kom och det var bara en dag kvar till Inkaleden och det såg väl inte särskilt ljust ut. Visserligen skulle vi bara samlas på hotellet den första dagen och skulle han fortfarande må dåligt skulle det väl bara vara att lägga sig där också och sova och kurera sig, men ändå, det kändes inte alls bra om man säger så. Det Axel gjorde, förutom att bara försöka ta det lugnt, sova och kurera sig, var givetvis att försöka få tag på sina föräldrar. Detta dels för att bota den hemlängtan som så lätt kommer upp när man inte mår bra och dels för att få prata med doktor Joel och få lite medicinsk hjälp för att bli bättre. Men nej, hans föräldrar lyste med sin frånvaro och inget svar blev det där. De var tydligen på fest……

Onsdagen kom och Axel mådde fortfarande riktigt dåligt med mycket feber och med magont av och till och han hade inte ätit någonting på två dagar. Vi började allvarligt fundera på om Axel överhuvudtaget skulle kunna gå Inkaleden. Vi började tänka ut andra alternativ som att ta ett utav de tåg som går upp till Machu Picchu eller kanske försöka att gå trots allt och i sådana fall få vända tillbaka om han inte kände sig bra. Ja, hur mycket vi än tänkte tycktes inget alternativ vara det minsta bra. Det fanns dock inte så mycket att göra mer än att gå till hotellet vid den givna tiden, även om vi kände oss otroligt uppgivna och inte alls sugna på att gå denna Inkaled. Väl där checkade vi in på hotellet, gick in på vårt rum, men lämnade dörren öppen. Axel kände sig tvungen att gå på toaletten och Markus satte sig på sängen och väntade på att han skulle bli klar så att vi sedan skulle kunna gå bort till mötet som skulle vara klockan halv sex på kvällen. Det blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss då någonting som vi aldrig skulle kunna ha förväntat oss inträffade…

Plötsligt hör Markus hur någon står utanför dörren och säger ”¡Policía!”. Han visste inte vad han skulle göra, det kändes som om hjärtat stannade och han lyckades väl få ur sig ett ”¿Qué?” och ett ”¡Sí!”, men fattade egentligen ingenting vad som hände. Sen går dörren upp helt och hållet och två mycket bekanta varelser dyker upp, JOEL och ULRIKA, Axels FÖRÄLDRAR! Axel kommer ut ur toaletten och fattar väl ingenting han heller. Tårarna börjar rinna, vi skrattar och är fullständigt i chocktillstånd. Markus skakar fortfarande och Axel känner sig helt upprymd. Helt SJUKT! Snacka om överraskning alltså!!! Då klockan var strax innan halv sex hann vi inte göra så mycket heller, utan vi gick till mötet i total chock. Axel grät fortfarande en del och det går inte att beskriva hur otroligt glada, omtumlade och chockade vi var. Vi satt väl i alla fall där, tog in nått ord här och där av det som informatören sa, men mest var vi nog bara så häpnade av det som hade hänt att vi inte riktigt kunde ta in vad han sa. Tiden rullade på och vi började väl smått att förstå vad som hade skett, mötet led mot sitt slut och Joel och Ulrika berättade att de hade bokat ett bord på en fin restaurang en bit bort där vi skulle äta middag. Joel började preppa Axel med en massa tabletter och vi hade en fantastiskt trevlig kväll tillsammans där vi åt riktigt god mat och försökte bota chocken genom att få berättat för oss hur denna överraskning hade gått till. Det visade sig ju att Joel och Ulrika inte alls hade varit på fest kvällen innan, utan att de hade varit ute och rest i knappt en vecka innan de kom till Cusco och mötte upp oss, att de hade varit i Rio de Janerio, i Bolivia och också besökt Titicaca-sjön i Peru. Det visade sig också att de hade planerat att gå Inkaleden med oss ända sedan i januari, men att de hade hållit detta hemligt för allt och alla för att överraska oss, vilket man verkligen kan säga att de lyckades med! Och vårt humör och vår inställning till Inkaleden, ja, den bättrades ju utan tvekan på flera gånger om och Joel och Ulrika hade ju inte kunnat tajma sin ankomst bättre med tanke på att Axel nu verkligen blev omhändertagen och fick den medicin han behövde 🙂 Vi kände oss helt enkelt så lättade och SÅ otroligt glada när det sedan blev dags att gå och lägga oss. Innan vi nattade oss passade dock Joel och Ulrika på att leverera en liten present till Markus ifrån hans föräldrar som bland annat innehöll, hör och häpna, LÖSGODIS 🙂 Hjälp vad gott detta var alltså och detta blev helt klart Inkaledens bästa snacks någonsin, SÅ gott! 😀

Onsdag blev torsdag och det var dags för en dagstur i Sacred Valley samtidigt som vi transporterade oss närmre och närmre den plats där vi på fredagen sedan skulle påbörja vår vandring. Längs denna sträcka gjorde vi ett antal stopp, varav det första utav dem var en by där urinvånarna (alltså inkafolkets ättlingar) bodde och producerade massa kläder utav lamadjurens päls. Vi fick se hur de vävde dessa kläder och hur de med hjälp av växter och dylikt färgade garnen. Joel passade på att köpa sig ett par stickade sockar och en halsduk 🙂

Här visar vår guide den växt som gör garnet gult:

Vi fick även lära oss skillnaden på llama och paca (två olika sorters lamadjur), där llama har längre nos och där paca har trubbigare och kortare nos. Här nere ser ni alltså…hm…ja, vi trodde vi lärde oss detta i alla fall 😉 Vi säger att det är paca:

Därefter bar det vidare till en plats där vi fick vandra omkring bland en massa inkaruiner, se och få berättat för oss hur detta folk levde, vad de livnärde sig på och hur de konstruerade sina byggnader. Intressantast var väl att se dessa terrassodlingar, få en insikt om vilket ofattbart stort arbete det måste ha varit att ordna dessa och skörda på denna höjd och i det bergiga landskap som omringade dem samt att få se hur oerhört precist detta folk konstruerade sina husväggar och murar med en ofattbart skicklig kunskap om stenars uppbyggnad. (Haha, stenars uppbyggnad, så kanske man inte kan säga, men ni får se på bilderna så fattar ni nog) 😉

Det otroligt vackra landskapet med terrassodlingarna som sträckte sig långt ner i dalen:

Så här såg en Inka-säng ut:

Otroligt skickligt! Ingen fog, utan stenarna passar så precist med varandra, coolt!

Efter detta drog vi vidare till en marknad en bit bort där vi i 20 minuter fick strosa omkring, titta på den inhemska produktionen och köpa något om man så ville. Axel passade under denna stund på att vila i bussen då han fortfarande inte riktigt kände sig bra även om han var på bättringsvägen. För Markus blev världen liten då han lyckades stöta ihop med det australiensiska paret som vi hade lärt känna under vår tid i Quito. Så några 20 minuter åt att strosa omkring på marknaden blev det inte för honom, utan han passade istället på att prata en stund med dessa och samtidigt bestämma att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans när vi sedan kom tillbaka till Cusco efter att ha gjort Inkaleden. KUL!

Efter besöket på marknaden var det dags att få i oss lite lunch och vi for till en restaurang en bit bort. Där serverades vi en god buffé samtidigt som vi mer på riktigt började socialisera oss med vår grupp. 16 personer var vi totalt (vi fyra ifrån Sverige, fyra tjejer ifrån Norge, två australiensiska par, ett par ifrån Irland och ett ifrån USA). Riktigt trevliga människor visade de sig vara, vilket givetvis skulle komma att bli riktigt roligt under de fyra dagar som vi därefter skulle tillbringa tillsammans 🙂

Efter lunchen drog vi vidare till en lokal pub där vi fick se (tyvärr inte provsmaka) den lokala ölen som är gjord av majs. Vår guide berättade om hur denna öl tillverkas och vi fick även testa på det för dem kända drickspelet som går ut på att försöka kasta pengamynt i en guldgroda, haha 🙂 Låter konstigt vi vet, men ni får se på bilderna 🙂

Majsölen:

Drickspelet med guldgrodan:

När detta besök led mot sitt slut satte vi oss på bussen igen och for till hotellet i Ollantaytambo där vi skulle tillbringa natten och varifrån Inkaleden dagen därefter sedan skulle inledas ifrån. Väl där passade vi på att vila en stund innan vi sedan skulle bege oss ut på en liten vandring bland de inkaruiner som gick att finna nära där intill. Där spenderade vi sedan ungefär en och en halv timme, vandrade omkring bland dessa byggnader, fick för första gången känna på de trappsteg som mycket utav Inkaleden sedan skulle utgöras av och fick samtidigt höra till när vår guide berättade mer om detta intressanta folk. Ett litet smakprov på vad själva Inkaleden sedan skulle komma att innebära med andra ord 🙂

Fin utsikt hade vi även här:

Så här gjorde Inka-folket för att få stenblocken på plats. I de små utbuktningarna knöt man fast rep för att sedan dra upp stenblocket till den plats där det skulle sitta. Nice!

Terrassodlingar såg vi även här. På de olika nivåerna blev det olika temperaturer, vilket ledde till att inka-folket kunde odla olika grödor på olika nivåer. Smart!

Efter besöket bland dessa ruiner började det bli mörkt och det var dags att inhandla det sista inför vandringen (snacks, poncho och dylikt) innan vi sedan skulle gå ut och äta middag tillsammans och därefter sova vår sista natt innan vandringen 🙂

Torsdag blev fredag och vi vaknade upp till en fin dag med sol och lagom temperatur. Då var det dags att sätta på sig vandringsutstyrseln, packa väskan, få i sig lite frukost och sedan bege sig iväg för att påbörja vandringen. Från hotellet tog vi en buss som tog ungefär 20-30 minuter tills vi kom fram till den punkt där vår 45 kilometer långa Inkaled skulle starta. Axel kände sig bättre denna dag, om än inte helt kurerad, men Joels och Ulrikas medicinering hade verkligen börjat verka och det såg ut som att detta trots allt skulle gå att genomföras, en nyhet som givetvis möttes med stor glädje av oss alla. Väl på plats var det dags att spänna fast händerna i gångstavarna (några som verkligen skulle komma till hjälp och användas flitigt under hela vandringen) och sedan bege sig iväg. Dag ett innebar en sex timmars vandring med rätt så lätt kupering i peruansk stil (haha, detta innebär att det gick lite upp och ner, men med inga väldiga uppför- eller nerförsbackar). En rätt så bra första dag med andra ord varefter vi inte kände oss helt utmattade 🙂 Längs vägen gjorde vi även några stopp vid olika ruiner där vi tog oss en titt, fick lite information berättad för oss innan vi sedan gick vidare. Annars var det rätt så mycket vandring i ett jämt och lagomt tempo där vi kunde njuta av fina vyer och ett otroligt vackert landskap 🙂

Gruppen är laddad för att börja vandra:

Här blir vi omspurtade av the porters (alltså de som bar vår packning):

Ruinbesök längs vägen:

Väl framme vid det första campingstället möttes vi av alla dessa porters som redan hade satt upp alla tält och gjort allting färdigt och de klappade oss välkomna när vi anlände. Vi fick då hjälp att blåsa upp våra luftmadrasser, fick varsin skål med varmt vatten som vi kunde tvätta oss lite med innan vi sedan fick tid till att bara koppla av, umgås med vårt härliga gäng och sedan lite senare på kvällen äta middag och fortsätta samtalen i middagstältet. Innan det var läggdags blev vi även presenterade för alla porters och kockar. Vi var som sagt en grupp på 16 personer och till denna fanns det en personal på 24 man. En förste- (River) och en andreguide (Alex), 20 stycken porters som bar tält, mat och vår packning samt två stycken kockar. Och visst blev man imponerad av det arbete som framför allt dessa porters gör. Inte nog med att själva Inkaleden är rätt så krävande så bär dessa personer alltså 20 kilo var på ryggen och inte har de några bra skor eller rejäla ryggsäckar heller. De blir dock erbjudna bra och rejäla skor ifrån Gap Adventures, men många väljer ändå att springa omkring med dessa sandaler som faktiskt var gjorda av bildäck. Bland våra porters var den yngsta 20 år gammal och den äldsta, hör och häpna, 67 år! Det är inte konstigt att man blev imponerad alltså. Vi fick även veta att många utav dessa porters har sina fruar och sin familj i den by som vi besökte dagen därinnan. Det kan inte vara lätt att hålla ihop en sådan då dessa porters gör fem Inkaleder i månaden (de är alltså helt och hållet borta i 20 dagar varje månad, helt sjukt ju!). De gör ett riktigt bra jobb i alla fall!

Tälten som vi sov i och som redan stod uppställda och klara när vi kom fram:

Hela gruppen med porters och allt:

Efter en helt okej, men långt ifrån bra natt vaknade vi upp av vår andreguides väckning klockan 05.30 på morgonen. Då blev vi serverade i tälten varsin kopp cocaleafs-tea (som tydligen ska vara bra mot höjdsjuka) innan det var dags att packa ihop våra saker, göra oss i ordning, äta vår frukost och sedan bege oss ut på vandringsdag nummer två. Denna var sagd på förhand skulle bli den jobbigaste dagen och den förvarningen var definitivt befogad. De fyra första timmarna var i princip bara uppför med en hel del trappsteg och med solen som värmde rätt så bra. Svetten rann och den sista biten fick man verkligen kämpa för att ta sig uppför. Det var riktigt jobbigt och man gick några meter, stannade, pustade och försökte sig på några meter igen. Det var utan tvekan en oerhörd lättnadskänsla när man tog de sista trappstegen upp mot toppen och slutligen kunde sätta sig ner, vila och titta ner på den långa väg vi hade vandrat. Riktigt härligt! Tyvärr blev det väl lite olika tids vila för oss i gruppen då skillnaden mellan de första och de sista i gruppen var en och en halv timme uppe på toppen. För de som kom senare blev det väl inte så mycket vila tyvärr, vilket var lite synd. Hursomhelst tyckte vi nog alla i alla fall att det var otroligt skönt (om än lite kallt från den kalla vinden där uppe) att komma upp 🙂

Joel och Ulrika i början av dag nummer två:

Uppför, uppför, uppför 😉

Och många var trappstegen som vi tog oss förbi:

Glädjen var stor när vi väl kom upp 🙂 Om ni lyckas se den lilla gröna fläcken med små vita hus på längst ner i dalen, då vet ni var vi började dagens vandring:

Och hela gruppen klarade det:

Därefter var det dags för en och en halv timmes vandring nerför och med enbart trappsteg, något som definitivt kändes i framför allt vaderna och något som absolut kändes dagen efter. Men man fick tänka att det bara var att vänja sig. Inkaleden består utav ungefär 10 000 trappsteg totalt, så denna en och en halv timmes vandring nerför trappstegen skulle definitivt inte bli den enda 😉

Väl framme vid lägret var det en otroligt skön känsla att lägga sig ner i tältet och sova i två timmar ungefär. Man var riktigt slut efter denna monsterdag (7 timmar tog det totalt ungefär), samtidigt som man kände sig rätt så stolt över att ha klarat av det. Så mycket mer energi än att vila och umgås någon timme i samband med middagen hade vi inte så det fick bli en tidig kväll för oss alla, vilket var riktigt skönt faktiskt 🙂

Nästkommande morgon vaknade vi upp liksom morgonen innan vid 05.30 med en kopp te i tältet och strax innan klockan sju stod vi klara, redo för att ge oss ut på ännu en dags vandring. Denna dag skulle komma att bli den längsta i kilometer räknat (17 kilometer totalt), även om den inte skulle innehålla lika branta backar som dagen innan och därför inte vara lika jobbig. Den första biten var dock rätt kämpig och man var dessutom rätt så stel ifrån dagarna innan att man faktiskt fick jobba rätt så hårt för att ta sig uppåt. Tack och lov varade denna första del inte längre än en timme ungefär så det var rätt okej ändå. Under denna klättring stötte vi också ihop med en kändis vad gäller just Inkaleden, nämligen den person som innehar rekordet på hur snabbt man kan genomföra leden (45 kilometer totalt alltså). Och det var utan tvekan en imponerande tid som vi där fick berättat för oss. Det som för vanliga turister tar fyra dagar att genomföra (ungefär 6 timmar i genomsnitt om dagen) tog för honom 3 timmar och 45 minuter. Helt SJUKT ju! Han jobbar nu som porter och gick givetvis förbi oss där i uppförsbacken med sin 20 kilos ryggsäck på ryggen. Riktigt imponerande!

Dag nummer tre inleddes med en timmes klättring uppför…

…varunder vi alltså fick träffa Inkaledens mästare:

Efter ungefär en timmes vandring som sagt var vi uppe på toppen och det var dags att börja bege sig ner på andra sidan. Tyvärr började det att regna och det var riktigt dimmigt så det var bara att sätta på sig regnjackan och ponchon och fortsätta att vandra. Givetvis var det inte alls lika roligt och inte samma känsla att vandra de resterande timmarna denna dag då man inte såg mer än en stig och en massa trappsteg. Vi passerade dock en lama som stod och tuggade gräs längs vägen, men that was it liksom. Hursomhelst genomförde vi i alla fall vandringen med gott humör och vi hade ju givetvis trevligt när vi gick och pratade med alla härliga människor i vår grupp så det gick rätt så bra faktiskt 🙂

Så här såg outfiten ut när det regnade:

Ibland tog vi oss igenom mindre vanliga passager:

Laman vi stötte på:

Under lunchen hade vår kock bakat en tårta som han gav oss i efterrätt för att fira paret ifrån USA som genomförde Inkaleden som en del av deras smekmånad 🙂 Gott!

Fler ruinbesök längs vägen:

Väl framme vid lägret kändes det verkligen som en lättnad då dagen därefter inte skulle bli särskilt jobbig. Det var ju då vi skulle få se Macchu Picchu och endast två timmars vandring kvarstod innan vi skulle nå denna plats. Dessa två timmar var alltså sparade till den sista dagen så det hade vi att se fram emot en dag som denna. En väckning klockan 03.45 kunde vi också se fram emot så denna kväll såg vi till att gå och lägga oss i tid så att säga. Dessförinnan hade vi dock många trevliga samtal i middagstältet, åt god mat, spelade kort och laddade för morgondagen 🙂

Dag nummer fyra, den dag som vi alla hade sett fram emot, den dag då vi skulle nå vårt mål och avsluta vår 45 kilometers vandring med ett utav världens sju underverk, inleddes bara några timmar därefter. Klockan 03.45 var det väckning som sagt så inte fick vi alltför många timmars sömn, men det gick bra ändå 🙂 I mörkret steg vi upp, åt en liten frukost och packade ihop innan det alltså var dags för den sista biten av vår vandring, den vandring som skulle ta oss till Macchu Picchu. Mörkt var det som sagt så här var det ficklampa som gällde, åtminstone under den första timmen. Och även om själva vandringen var rätt så lätt, faktiskt rätt platt, kändes det utan tvekan att man hade vandrat i tre dagar dessförinnan. Benen var stela, vaderna kändes som cementklumpar och orken var inte på topp så när väl Macchu Picchu fanns inom synhåll var det definitivt en riktigt härlig känsla som infann sig hos oss. Det var som att…….hm……nej, det var inte som någonting annat, nej, den känslan går inte riktigt att beskriva. Ofattbart härligt var det i alla fall och vi log, skrattade och gratulerade varandra för den prestation som vi alla hade genomfört. Underbart!

En tidig morgon:

Trappsteg fick vi klättra uppför även under den sista dagen:

Glädjen var stor när vi till slut fick syn på Machu Picchu:

Därefter var det dags att få våra stämplar i passen, träda in på detta område där ett utav världens sju underverk alltså finns belägen. Och det var SÅ häftigt, SÅ maffigt, SÅ stort! Där vandrade vi sedan omkring i närmare fyra timmar, tog en massa bilder, fick en guidad tur runt bland dessa ruiner och fick en ännu bättre bild av hur detta folk en gång levde och vilket ofattbart smart folk det faktiskt var. Ja, liksom Chichén Itzá är det riktigt lätt att förstå varför detta är ett utav världens sju underverk. Man ju dock fundera över varför en sådan här fin Inka-stad en gång blev övergiven. Inte var det för pesten, inte för att odlingsmöjligheterna försämrades, inte för att majoriteten var män och förökningsmöjligheterna var för små. Nej, utan denna stad blev en gång övergiven på grund av ett inbördeskrig bland Inka-folket. Detta krig skedde dock inte vid denna plats, men folket som levde här blev rädda att kriget skulle komma till Machu Picchu och evakuerade därför staden. Detta är ju bra för oss för nu kan ju vi komma och besöka denna stad, haha 😉 En stad som i år för övrigt firade 100 år (alltså från det att den officiella upptäckten skedde).

Machu Picchu var en plats där det fanns mycket att filosofera över:

En sista gruppbild:

Efter att ha vandrat omkring på denna fantastiska plats i närmare fyra timmar var det dags att bege oss hemåt. Innan detta hade Joel och Ulrika dock passat på att överraska oss ännu en gång. Joel hade nämligen burit på två små champagne-flaskor genom hela Inkaleden som vi nu när vi väl kommit fram kunde avnjuta. Vi passade givetvis också på att inte bara fira att vi kommit fram, utan också att det faktiskt var Ulrikas födelsedag. När Joel dock skulle öppna denna flaska råkade korken flyga iväg en bra bit bort och landa bland ett gäng turister, haha 😉 Hursomhelst, när vi väl hade njutit klart tog vi en buss ner till en liten by alldeles nedanför Macchu Picchu Mountain. Där åt vi sedan vår lunch tillsammans innan vi hoppade på den två timmar långa tågresan tillbaka till Ollantaytambo där vi sedan bytte till en buss och for tillbaka till hotellet där vi en gång började i Cusco. Och när man väl satte sig ner där på tåget och bussen alltså, då blev trötthetskänslan verkligen tydlig och vi sov väl en stund i alla fall 🙂 Väl tillbaka på hotellet snidade vi om, tog varsin dusch med varmvatten, vilket var riktigt skönt då vi inte hade duschat på sex dagar och blivit oerhört skitiga och svettiga under turen. En dusch var med andra ord verkligen behövligt 🙂 Axel sprang också ut en sväng för att köpa lite färdkost till sina föräldrar som redan denna kväll skulle fortsätta sin resa.

Klockan 20.00 samlades vi sedan nere vid receptionen på hotellet. Detta dels för att säga hejdå till Joel och Ulrika som alltså redan denna kväll skulle fara vidare och ta sig in i Amazonasdjungeln (häftigt) och dels för att mötas upp och gå ut och äta middag tillsammans med gruppen 🙂 Detta gjorde vi på en restaurang en bit bort där vi satt till klockan elva ungefär, åt god mat, pratade, skrattade och njöt av att vi hade klarat av detta kraftprov innan vi därefter gick vidare till en bar och dansade och tog någon drink ihop och firade att we had made it! 🙂 Riktigt roligt hade vi det och det blev en perfekt avslutning på en riktigt bra vecka tillsammans! En vecka som vi aldrig hade kunnat föreställa oss skulle bli så här bra, men som visade sig verkligen skulle bli ett fint minne för livet 🙂 Vi är så glada för att vi tog oss igenom den, kämpade uppför bergstoppar, nerför branta backar och fick se på ett utav världens sju underverk! Detta blir någonting som vi kommer att minnas ett bra tag framöver 🙂

Idag är det onsdag och vi är alltså tillbaka i Cusco, incheckade på ett hostel och har tagit det bara lugnt igår och idag. Vi ska väl vara kvar här i någon dag till, gå ut och äta middag med det australiensiska paret vi lärde känna i Quito och bara njuta av det fina minne som vi har fått. Därefter bär det nog vidare sydvästerut ner till staden Puno där vi ska besöka Titicaca-sjön 🙂 Men vi hörs givetvis nått mer framöver! Ta hand om er så länge!

/ Axel och Markus

”Vi har det bra, vi här bak i…”

Publicerad den av
Svara

…bussen.” Eller ja, bilen ska det väl egentligen vara, men vi känner oss fria att ändra på den låttexten, bara för det här inlägget liksom 😉 28 timmar i en och samma buss, i samma säten, och med endast två kortare bensträckare då vi korsade gränsen och var tvungna att få våra nödvändiga passtämplar. Det var vad vi upplevde under det senaste dygnet 🙂 Sanningen är dock att det låter 100 gånger värre än var det egentligen var. Helt ärligt hade vi 28 rätt sköna timmar där på bussen och när vi väl kom fram tänkte vi båda typ: ”Jaha, dónde está la parte dura liksom?”. Nej, men seriöst så var det faktiskt inte alls så farligt. Sätena var riktigt bekväma, till och med Markus hade plats för sina långa ben och det gick verkligen att luta sig tillbaka i dem, bokstavligen 🙂 Under hela bussturen visades dessutom en hel del filmer, vi blev serverade helt okej mat och vi hade tillgång till det sämsta internet vi någonsin har skådat, haha 😉 Nej, men ärligt, timmarna bara rullade på och när vi slutligen kom fram till Lima kändes det inte alls som om vi hade suttit där i 28 timmar. Känslan av att sitta på ett flygplan i 12 timmar är faktiskt värre än detta. We were surprised, verkligen!

Innan vi satte oss på denna buss hade vi ju dock spenderat tre dagar i Guayaquil, den stad i södra Ecuador dit vi flög efter att ha varit på Galapagosöarna. Egentligen har vi inte så jättemycket att rapportera ifrån dessa dagar, då vi faktiskt inte gjorde särskilt mycket. Om ni har läst det världshistoriskt långa inlägget här nedan så har ni säkert förstått att vi hade det helt fantastiskt på dessa öar. Vi kände oss helt lyckliga under hela vår vistelse där och när vi kom tillbaka till fastlandet kände vi mest bara för att ta det lugnt, njuta av det vi hade varit med om och bara vara. Vi kände oss faktiskt lite paralyserade, smått uppslukade av det vi hade fått uppleva. Så dagarna i Guayaquil innehöll inte mer än sömn, en massa Grey’s-avsnitt, lite tvättning, ett antal besök på Pizza Hut och givetvis lite arbete med att komponera ihop blogginlägget som vi hoppas inte tog kol på någon, haha 😉 Vi hade i alla tre otroligt sköna och avslappnande dagar 😀

För att återkomma till bussresan då kan man ju ställa sig frågan vad man egentligen har för sig under 28 timmar på en och samma plats. Ja, det frågar vi faktiskt oss själva också, för tiden flög verkligen bara förbi och just nu känns det inte alls som att vi satt där så pass länge. Vi får helt enkelt låta bilderna tala sitt språk:

Så här såg vår 28-timmars buss ut:

Så vad har man då för sig under 28 timmar? Jo, man kan ju alltid försöka sova lite…

Eller så kan man ju försöka sig på att använda kanske världens segaste WiFi, haha…

Eller varför inte titta på lite engelsk film som är dubbad till spanska och sedan har engelsk text 😉 Det kan man ju också göra…

Äta mat är också ett alternativ…

Eller så kan man ju ta sig ett titt på den faktiskt rätt fina utsikten…

Eller så lutar man sig bara tillbaka, pluggar in hörlurarna och lyssnar på riktigt bra musik. Det var vad vi gjorde under kanske 10 utav dessa 28 timmar, haha 🙂

Nu är vi i alla fall framme här i Lima, har checkat in på ett hostel och inväntar den 20 timmars bussresan som vi imorgon ska ta oss an, den som ska ta oss till Cusco. Tyvärr mår Axel inte toppen då han har lite feber och känner sig förkyld så kvällen här spenderade vi helt enkelt bara på hostelet och botade vår abstinens med att titta på några avsnitt av Grey’s 🙂 (10 avsnitt är även färdigladdade inför morgondagens busstur, så vi ska nog ha att göra under den så att säga, haha) 🙂 Vi gick i alla fall ut och åt lite middag och tog första bästa restaurang som vi hittade, vilket visade sig vara en riktigt bra sådan. God italiensk mat och varsitt glas vin på det, toppen! Hoppas ni mår bra där hemma också! Vi hörs när vi kommer fram till Cusco!

Från restaurangen där vi åt en kväll som denna:

/ Axel och Markus

8 helt underbara dagar på Galapagosöarna! :)

Publicerad den av
2

Ja, det är verkligen med ett stort leende på läpparna som vi nu sätter oss här framför datorn för att berätta om våra 8 dagar på Galapagosöarna. Vi är så otroligt glada att vi valde att åka till denna oerhört vackra plats på jorden, det var utan tvekan värt vartenda öre! Helt ärligt känns det som om vi skulle kunna åka hem nu och ändå vara nöjda över vår resa här i Latinamerika, för Galapagosöarna var verkligen något som saknar motstycke, helt magiskt! Det är utan tvekan de 8 bästa dagarna hittills och just nu känns det faktiskt som att dessa kommer bli svåra att slå. 8 helt underbara, fantastiska, superhärliga, magiska dagar har vi haft. Som ni kanske redan förstår innebär en beskrivning av Galapagosöarna att superlativen definitivt kommer att ta slut så ni får helt enkelt vänja er vid upprepningar, haha 😉 Hursomhelst, hur ska vi då sammanfatta dessa fantastiska dagar? Vart ska vi börja? Det känns utan tvekan som en svår utmaning, för dessa öar alltså, ja, de var obeskrivligt vackra. Men vi ska absolut göra ett försök och givetvis vill vi för egen del också minnas så mycket som möjligt så förbered er på blogghistoriens längsta inlägg, haha 🙂 Orkar ni läsa allt, toppen, då ska vi försöka ge er en så bra beskrivning som möjligt. Orkar ni inte, ja, då är det väl bara att skrolla ner och titta på bilderna. En bild säger ju mer än tusen ord som man brukar säga 🙂 I vilket fall, here we go:

Inledningsvis vill vi ge er en bild över Galapagosöarna där vi ritat ut vår resväg med segelbåten i rött, våra stopp med blåa punkter, och hur vi tog oss från flygplatsen till den plats där segelturen började med grönt. Kartan är kanske lite kryptisk, men de som lyckas förstå den kan ju använda den för att hänga med i vår kommande beskrivning. Here you have it:

Dag 1

Efter åtta veckors spanskaplugg i Quito var det en ren och skör fröjd att komma fram till en helt annan del av Ecuador, till en helt annan del av världen. När vi anlände till dessa exotiska öar kom vi till en ekologisk flygplats, vilket innebär att det inte fanns någon stor byggnad, helt enkelt bara en landningsbana, samt att det var fruktkontroll för att kontrollera att vi inte importerade några livsmedel som inte hörde dit. Där möttes vi av en hetta som saknar motstycke och trots att vi hade kollat väderleksrapporten blev det en härlig överraskning. Strålande sol och några grader över 30 gjorde att luften böljade ovanför asfalten och vi började svettas omedelbart. På flygplatsen blev vi sedan upphämtade av galapagosbon Caesar som under de 8 följande dagarna skulle komma att bli vår guide. Efter en knappa två timmars biltur kom vi fram till Puerto Ayora på ön Santa Cruz där vår segeltur senare skulle ta sin början. Där klev vi ombord på segelbåten och installerade oss i våra små hytter (segelbåten var byggd för 8 turister med en besättning på 4 man om ni vill kunna föreställa er storleken). Dock var vi bara fem stycken (vi, två tyskar och en schweizare) vilket var perfekt då man blev lite som en familj, fick en guide på bara fem personer och var inte tvungen att anpassa sig till stora grupper på 30, 60 eller till och med 120 personer som vissa kryssningsturer var till för.

De första härliga minuterna:

Dessa sjölejon alltså, de var verkligen helt otroliga! Överallt låg dem, som här till exempel har han hoppat upp på en båt och ligger och steker 🙂

Vår hytt:

Efter att ha ätit en god lunch på båten åkte vi med den lilla gummibåten (vilken vi använde hela tiden under resten av resan för att ta oss fram och tillbaka till båten från öarna) in till fastlandet igen för att vandra lite grann, få se speciella djurarter och växter samt för att ta oss ett dopp i en kall källa i en bergsklyfta. Under vandringen såg vi pelikaner, leguaner, sjölejon, ödlor, spindlar, olika typer av fågelarter, ett fint stenlandskap, fina växter och vi fick också lukta på koda från ett speciellt träd som luktade typ mint. Allt detta samtidigt som vi stektes rejält av den gassande solen. Därför var det utan tvekan mycket skönt att ta sig ett dopp i det kalla vattnet när vi väl kom fram till bergsklyftan efter ungefär en timmes vandring. Helt underbart 🙂

Det fanns uppenbarligen fler än vi som stekte:

När vi hade tagit oss detta underbara dopp och gått tillbaka till hamnen igen tog vi en båttaxi in till staden för att ta oss en titt, ladda upp med solkräm inför båtresan, köpa oss en solhatt och lite snacks och bara njuta av en glass i hamnen. Därefter återvände vi med gummibåten till segelbåten för att äta middag och sedan gå och lägga oss rätt så tidigt för att ladda batterierna för nästa dag 🙂 En helt underbar första dag helt enkelt!

Dag 2

Under natten till tisdagen (dag nummer två) hade vi åkt en lång sträcka med segelbåten (8 timmar totalt) och vi befann oss nu på en annan ö, nämligen San Cristóbal. Dit anlände vi till Pointe Pitt, den blå punkten på kartan längst norrut på denna ö. Tyvärr hade vi lite sämre väder under denna förmiddag (det regnade och var mulet), men å andra sidan var dessa timmar på förmiddagen de enda med dåligt väder under våra 8 dagar på Galapagos så det gjorde faktiskt inte så mycket. Hursomhelst, efter att ha ätit lite frukost landsteg vi denna ö och gjorde en liten bergsvandring där vi framför allt tittade på fåglar (blue-footed-boobies och red-footed-boobies). För de som inte förstår av namnen hade dessa fåglar alltså blåa respektive röda fötter, såg rätt roligt ut faktiskt. Att titta på dem när de jagade var också en syn då de verkligen dök spikrakt ner i vattnet i jakt på en fisk. Vår guide berättade att de kommer ungefär 2-3 meter ner under vattnet och att det därför ibland händer att de dyker rätt ner i botten eller störtar in i en sten eller bergklippa och dör. Brutalt, men vi antar att that’s life 😉

Men givetvis såg vi inte bara fåglar under denna vandring, utan även leguaner, spindlar och naturligtvis sjölejon. Vår guide var riktigt bra under alla dessa 8 dagar. Han var väldigt exalterad, hade alltid någonting att berätta om och det hände rätt ofta att han blev tvungen att avbryta sig själv då någon cool fågel flög förbi och han var tvungen att snabbt få oss att rikta våra blickar på den och berätta lite om den, innan han sedan kunde återvända till det han pratade om 🙂 Ja, det märktes verkligen att han hade en djup kärlek för sin hemort.

En speciell liten krab(b)at:

Alla djur vi såg var ju dock inte levande. Här har vi exempelvis ett dött sjölejon:

Snacka om att lämna spår efter sig, haha 🙂

Denna lilla fågel var inte många dagar gammal:

Här är the blue-footed-boobie 🙂 Det är dock en ganska dålig bild, man ser liksom inte fötterna, vilket är själva poängen, haha 😉 Bättre bilder kommer dock ifrån kommande dagar:

Efter att ha avklarat denna lilla bergsvandring var det dags för lunch på båten och sedan var det dags för turens första snorkling, varunder vi fick se mycket annorlunda fiskar i alla möjliga färger och även få oss en titt på Doris (för dem som har sett Hitta Nemo, haha) 🙂

Efter snorklingen gick segelturen vidare och vi begav oss till nästa blåa punkt på kartan, en plats som kallades Cerro Brujo. Där tog vi sedan gummibåten och gjorde en liten båttur för att se på det vackra landskapet innan vi åkte in till land där en liten vandring sedan väntade. Under denna lilla vandring fick vi framför allt bevittna det som kom att bli det skönaste djuret på Galapagos, nämligen sjölejonet. I vartenda hörn befann sig denna varelse, låg och stekte lite här och där, rullade sig i vattnet och såg ut att njuta, precis som vi också gjorde 🙂 Fint väder var det återigen och vi vandrade runt där på ön och njöt, njöt och njöt. Det var verkligen det vackraste vi någonsin har sett! Stranden var helt otroligt fin med krabbor, sjölejon, leguaner med mera. Vi avslutade denna lilla vandring med att ta oss ett dopp i det blå, flyta runt och bara njuta av det underbart sköna vattnet, följa med vågorna, helt fantastiskt var det 🙂

Qué pasó liksom, haha:

Åh, vilken härlig dag! (lalalala lalalalalalalaaaa):

Därefter var det dags att kliva på båten igen, ta oss lite fika och sätta oss uppe på däck och titta på en vacker solnedgång samtidigt som segelbåten åkte vidare till nästa blåa punkt på kartan, Puerto Baquerizo Moreno, där vi skulle tillbringa natten. Väl där fick vi i oss lite middag innan det var dags att gå och lägga sig igen 🙂 Dag nummer två, amazing!

Dag 3

Dag nummer tre började liksom alla övriga dagar skulle komma att inledas med, att vi klev upp, gick på toa, satte på oss badbyxorna, tog oss ett morgondopp, åt frukost, smorde in oss, satte på oss solglasögonen och satte oss i gummibåten för att få vara med om nya äventyr. Denna dag tog vi även med oss snorkelutrustningen för att kunna snorkla efter knappa timmens vandring på ön. Under vandringen såg vi liksom tidigare dagar massvis med sjölejon, leguaner, spindlar och supervacker natur. Väl framme på snorklingsplatsen möttes vi av ett stenigt, svart, kantigt landskap där vattnet var mycket vågigt. Då det inte fanns någonstans att kliva i fick vi stå där på en sten, invänta en hög våg och sedan hoppa för att inte riskera att slå oss på klippan. Lite klurigt, men det gick 🙂 Denna gång såg vi inte så jättemycket, men givetvis fick vi syn på en del sjölejon som simmade omkring och visst var det lite annorlunda och framför allt roligt att se dessa djur under vattnet. Vår guide visade oss hur vi skulle leka med dem. Dök man ner och gjorde bubblor under vattnet kom dem mot en och gjorde likadant. Riktigt häftigt! 🙂

Sjölejonen låg som alltid lite överallt:

Liksom krabborna:

Efter detta gick vi vidare och denna gång kom vi fram till en strand där det var mycket sannolikt att man skulle få syn på sköldpaddor. Och mycket riktigt, redan när vi kom fram såg vi tre, fyra stycken sticka upp sina huvuden ur vattnet för att hämta luft. Yes, ni hörde rätt! De håller nämligen andan under vattnet och kan göra detta uppemot 25-30 minuter innan de måste upp till ytan för att ta ett nytt andetag som räcker i knappa 30 minuter till. Coola djur!

Där satte vi sedan på oss snorkelutrustningen igen och begav oss ut i vattnet för att se på dessa djur, vilket verkligen var fantastiskt 🙂 Vi hade ju visserligen sett detta i Mexiko, men här var det utan tvekan mer exotiskt. På samma plats gick det att se fem havssköldpaddor som simmade omkring och det var bara att välja varsin och följa efter den när den simmade iväg. Och känslan att vara precis ovanför sköldpaddan, ja, den var helt enkelt magisk! Ibland kom den så nära som 20-30 centimeter och man kunde verkligen studera den in i minsta detalj. Under denna snorklingstur fick vi givetvis beskåda ett och annat sjölejon också, leka lite med det och njuta av att bara simma omkring där i värmen och känna hur vattnet svalkade en 🙂 Helt fantastiskt!

Här har vi en ödlehona. Detta kan man se på magen. Är den röd, ja, då är det en hona och är det någon annan färg är det en hane.

Dessa sjölejon alltså, haha:

”Denna bänk är min!”, eller hur tänkte han här? 😉

När vi hade njutit färdigt och sett klart på dessa vackra havssköldpaddor var det dags att bege oss tillbaka till segelbåten för att kliva ombord, käka lite lunch för att sedan njuta av en segeltur till nästa ö, nämligen Floreana (se kartan i början av inlägget). Och vilken segeltur detta var alltså. Solen stekte på rejält och vi låg där på däck och bara njöt i solen samtidigt som vinden svalkade oss när vi for fram över det öppna havet. Sen plötsligt väcker vår guide oss ur vår njutning och vi får vara med om något alldeles obeskrivligt. När vi sätter oss upp på däck och tittar ut över havet möts vi av en magisk syn. Där simmar 30-talet delfiner omkring, hoppar och gör konster mitt framför ögonen på oss. Flertalet utav dem simmar precis fram vid fören, stiger upp mot ytan och bryter den med sina fenor, hoppar och simmar ner igen. Helt otroligt! Det var som att vara med på film alltså! I flera timmar därefter var vi smått euforiska, lyckliga över det vi sett, en underbar känsla! 😀

Även under denna tur kunde vi skåda en vacker solnedgång, ligga på däck och lyssna på musik och bara njuta 🙂

När vi efter ungefär sex timmars segeltur anlände till den blå punkten på kartan på ön Floreana var det middagsdags och sedan tid för ett kvällsdopp och sen god natt 🙂 Dag nummer tre, marvelous!

Dag 4

Dag fyra blev en riktig tidig morgon då planen för dagen bland annat var att se soluppgången. Detta gjorde vi precis när vi vaknat vid ungefär fem-tiden på morgonen, varunder vi också passade på att ta oss ett helt underbart morgondopp. Därefter åt vi liksom tidigare dagar en god frukost innan vi tog gummibåten in till land för nya äventyr. Denna dag hade vi kommit till Post Office Bay, vilket man hör av namnet har någonting att göra med post. Här på Galapagos finns nämligen ett litet speciellt historiskt postsystem som går att finna just i denna vik. Man kan nämligen skicka post utan något frimärke eller någon stämpel. Man lägger helt enkelt bara brevet i en postlåda och hoppas sedan på att någon annan som bor nära den stad man tänkt skicka vykortet till kommer och plockar upp det för att sedan leverera det. Detta innebar givetvis att vi också fick leta igenom högen med vykort för att se om det möjligen fanns något brev där som skulle till en stad nära Sundsvall. Tyvärr fanns det inget sådant så vi lämnade bara våra vykort och fortsatte sedan längre in på ön. (Vi fann dock några svenska exemplar, men de var too far away så att säga) Men vem vet, kanske kommer det någon i framtiden som bor nära Sundsvall som kommer att plocka upp våra vykort och leverera dem, vi får väl se 🙂 Eller ja, rättare sagt, ni får väl se om det dyker upp nått i postlådan där hemma 😉

Soluppgång á la Post Office Bay:

Aktivitet nummer två efter besöket vid postlådan var att besöka en lavatunnel. Detta var riktigt häftigt! I en helt kolsvart tunnel fick vi kliva ner och bara med hjälp av en liten ficklampa tog vi oss sedan igenom denna tunnel tills det blev för mycket vatten och avståndet mellan vattnet och taket i tunneln blev för litet för att vi skulle kunna fortsätta. Ibland släckte vi även ljuset och vår guide passade givetvis på att skrämma oss och lura oss med att något okänt djur simmande mot oss när det bubblade lite i vattnet, haha 😉 Eftersom våra kameror uppenbarligen var riktigt dåliga på att ta bilder i mörker har vi inga bra bilder. Här kommer ett försök i alla fall:

Väl uppe ur lavatunneln begav vi oss tillbaka till gummibåten för att med denna ta oss en tur, varunder vi fick se både blue-footed-boobies, pingviner och givetvis sjölejon. Under denna båttur kom vi även till lite av en oas där vi passade på att ta oss ett dopp och samtidigt leka och bada med dessa fantastiska sjölejon. Riktigt roligt!

Pingvinbesök (eller ja, det var väl rättare sagt vi som besökte pingvinen)

We love boobies 😉

Väl tillbaka på segelbåten var det bara att svida om, sätta på oss snorkelutrustningen för att sedan bege oss till ett jättefint snorkelställe där vi fick se både det ena och det andra. Fina fiskar som vi tyvärr inte minns namnen på, en och en annan haj, sjöstjärnor och naturligtvis sjölejon, haha 🙂 Under nästintill alla snorkelturer hade vår guide en vattentät bok med alla djurarter som han hela tiden använde till att visa oss vad vi såg, riktigt bra faktiskt 🙂 Eftersom våra kameror inte är vattentäta har vi tyvärr inga bilder ifrån detta, men helt fantastiskt var det i alla fall 😀

Tillbaka på båten igen var det dags för lunch och sedan ännu en eftermiddag med segling, denna gång för att ta oss tillbaka till den plats där vi i måndags började, nämligen Puerto Ayora. Tyvärr var det lite väl guppigt under denna tur för att det skulle vara perfekt, men det var utan tvekan njutbart ändå och vi låg där på däck, solade och hade det gött 🙂 Väl framme i Puerto Ayora blev det till att stiga i land, köpa oss lite mer solkräm som vi hade gjort slut på, köpa oss en glass och glassa i hamnen, haha 🙂 Skönt!

Vid sju-tiden var det sedan tid för att återvända till segelbåten, käka middag, ta oss ett kvällsdopp i solnedgången och sedan gå och lägga oss. Dag nummer fyra, helt awesome!

Dag 5

Dag fem var vi som sagt tillbaka i Puerto Ayora igen och det var dags för en av tyskarna att lämna oss. Hon hade bara bokat första halvan av turen och skulle nu spendera några dagar på ön på egen hand. Samtidigt anslöt sig ett par ifrån Argentina till vår grupp och vi blev nu sex stycken totalt, 10 med besättningen 🙂 Detta innebar också att vår guide hädanefter blandade mellan engelska och spanska i sina beskrivningar, vilket vi tyckte var mycket roligt då vi egentligen hoppades på spanska, men förstod varför han pratat på engelska då en tysk inte riktigt var så haj på detta senare språk. Hursomhelst var det i alla fall dags för en heldag på Santa Cruz (ön där Puerto Ayora hör hemma, se karta) där huvudmålet för dagen var att studera Galapagosöarnas nationaldjur, nämligen landsköldpaddan. Havssköldpaddor hade vi som sagt redan sett och dessa finns ju på många andra platser på jorden också, medan landsköldpaddan är mer unikt för just Galapagosöarna. Det är också så dessa öar har fått sitt namn. Formen på ett utav landsköldpaddans skal ser nämligen ut som en sadelgjord, vilket på spanska heter Galápago. There you have it 🙂

Dagen inleddes med att vi tog oss en promenad till el Centro de Crianza de Tortugas Terrestres (Uppfödningscentret för landsköldpaddor). Där fick vi se alltifrån sköldpaddor som bara var några månader gamla upp till landsköldpaddan George som är över 100 år gammal och den äldsta av sin art. Ja, det finns nämligen olika typer av landsköldpaddor, olika arter alltså, och skillnaden dem emellan syns främst på skalet. Under den tid som vi spenderade på detta center fick vi lite av en landsköldpaddslektion, vi fick titta på gamla bevarade skal samt se och få berättat för oss hur dessa varelser lever och växer, parar sig och äter, ja, helt enkelt en hel del information. Riktigt intressant var det, även om det visserligen kändes lite som att gå på zoo då sköldpaddorna liksom var instängda i inhägnade områden.

En ett år gammal liten sköldpadda:

Här fanns även aningen äldre sköldpaddor, som dessa till exempel:

El solitario George (Ensamma George). Han kallas så då han är den äldsta, vackraste, ljuvligaste, smartaste, starkaste, ja, helt enkelt den enda och sista av sin art. Därför har man försökt para honom med honor från snarliknande arter för att åtminstone bevara en liten del av hans dna, dock utan resultat. Varför han inte vill para sig med någon hona vet man inte. Kanske är det på grund av att dessa är av en annan art eller så är han homosexuell som vissa även har hävdat. Andra har till och med försökt klona honom, vilket de dock inte lyckats med då detta inte är lagligt. Ingen George-bebis eller kopia finns med andra ord. He’s one of a kind:

På centret fanns dock inte bara sköldpaddor, utan även en och en annan speciell leguan 🙂 Sin specialitet (färgen alltså) har han fått för att han har ätit för mycket av de gula algerna, haha. Leguaner får nämligen sin färg efter färgen på de alger som de äter. Det ni, det visste ni inte 😉

Efter denna rundtur på detta center var det god tid för ett bad då hettan stekte på ordentligt och svetten fullständigt dränkt oss (dock inte bokstavligen som tur är). Under den dryga timmen som vi hade lite ”fritid” innan vi skulle bege oss tillbaka till båten igen, begav vi oss till stranden för att svalka oss samt passade på att köpa oss varsin glass och dricka lite cola 🙂 Väl tillbaka på båten igen var det dags för lunch innan vi sedan skulle fortsätta dagens tema, att beskåda dessa landsköldpaddor. Detta gjorde vi genom att ta en bil upp i bergen där det tydligen skulle finnas många landsköldpaddor då det var en trivsam plats för dem. Och mycket riktigt, under vår lilla vandring där uppe i berget lyckades vi få syn på upp emot 10 stycken vilda landsköldpaddor och dess storlek, vi säger bara hjälp alltså. De var enorma och vår guide berättade att vissa utav dem som vi såg säkert var upp emot 150 år gamla. Precis när vi anlände till den plats där vi skulle parkera bilarna och börja vår vandring hörde vi också ett speciellt ljud som fångade vår uppmärksamhet, ett stönande ljud, haha 😉 Vår guide berättade att detta var mycket ovanligt att få en syn på, men att vi var lyckligt lottade och bad oss att följa med honom in i skogen. Och några meter in fann vi var ljudet kom ifrån, nämligen två landsköldpaddor som parade sig, haha 🙂 Ja, det var ju också en upplevelse att få se detta om man säger så 😀 Hursomhelst fortsatte vi i alla fall vår vandring efter detta och fick se en hel del sköldpaddor längs vägen, riktigt intressant faktiskt 🙂

Parningsdags, haha 😉

Här har vi en helt enorm landsköldpadda, säkert upp emot 150 år sa vår guide. Detta kunde han säga genom att räkna ringarna på skalet, precis som man beräknar åldern på träd. Coolt!

Och så fort man närmade sig så försvann givetvis huvudet:

När denna eftermiddagsaktivitet var över tog vi det lite lugnt i hamnen, köpte oss en glass och bara satt och njöt på en bänk innan det var dags att återvända till båten för att göra det som började bli lite av en tradition så här dags, nämligen att äta middag, ta oss ett kvällsdopp och sedan gå och lägga oss 🙂 Dag nummer fem, helt fantastisk!

Dag 6

Under natten mot lördagen (dag sex) hade vi färdats en ganska lång sträcka och vi befann oss nu i James Bay, den blåa punkten längst till vänster på ön Santiago om ni vill ta er en titt på kartan. Efter att ha gjort den vanliga morgonrutinen (gått upp, gått på toa, satt på oss badbyxorna, tagit ett morgondopp, ätit frukost och smort in oss) var det dags att ta gummibåten in till denna vulkanliknande ö med svart sand och vulkaniskt landskap. Där väntade sedan en liten geografilektion där vår guide berättade om Pangea, om plattornas förflyttning, om skapandet av landmassa och om teorin som säger att ett nytt Pangea kommer att uppstå. Därefter hade vi en liten fotografistund vid detta vackra ställe varunder vi fick syn på en sjuk liten sjölejonsbebis. Man kunde verkligen se hur undernärd den såg ut och också hur den försökte att göra så små rörelser som möjligt för att inte göra av med energi. Usch!

Geografilektion på spanska och i 35 graders värme, ja, varför inte?

Huga då……

Därefter började vi en liten vandring längs strandkanten där vi fick se rätt mycket av det vi redan hade sett, men eftersom det var så vackert spelade det inte så stor roll faktiskt 🙂 Leguaner, krabbor, eremitkräftor och givetvis sjölejon var djuren vi stötte på. Givetvis passade vi också på att hoppa i havet och ta oss ett dopp, helt ljuvligt efter att ha gått en bit i den gassande värmen 🙂

Detta var det inte bara vi som gjorde, utan denne lille krabaten tog sig också dopp:

Här är en eremitkräfta utan skal som vi lyckades få syn på. När skalen är för små eller om de har gått sönder måste den lilla kräftan lämna sitt gamla skal, vandra omkring en stund näck innan den hittar sig ett nytt sådant som den känner sig hemma i så att säga 😉 Detta gör de vanligtvis på natten för att undvika faror så det var verkligen tur att vi fick se detta.

Väl tillbaka där vi började vår vandring var det dags för snorkling igen. Visst var det fortfarande riktigt roligt att snorkla, även om vi inte fick syn på jättemycket nytt som inte redan hade sett, men men 🙂 Vi flöt i alla fall runt där i vattnet, tittade på fiskar, hajar och sjöstjärnor och njöt av hur ljuvligt det var att få svalka sig då det verkligen var olidligt hett 🙂

Tillbaka på båten igen var det dags för lunch under tiden som vi förflyttade oss till nästa blåa punkt på kartan (fortfarande på Santiago). Där tog vi sedan gummibåten in till land för att vandra omkring lite grann, se på fler speciella djurarter och givetvis avsluta några minuters vandring med ett dopp i det blå 🙂 Riktigt härligt!

Även här var inte alla djur levande så att säga:

Den sena eftermiddagen och kvällen ägnade vi därefter åt att förflytta oss igen, denna gång till den norra punkten på ön Santa Cruz. Under segelturen fick vi syn på denna skapelse: (Ska likna en munk sa vår guide. Tog ett tag för oss att se det, haha 😉 Ni kan ju försöka själva)

Vid denna punkt tillbringade vi sedan kvällen och natten, njöt på däck med lite musik, en cola och lite fika innan det var dags att gå och lägga sig 🙂 Dag nummer sex, otrolig!

Dag 7

Denna dag började liksom de övriga med de vanliga morgonrutinerna. Därefter var det dags att kliva i land (med gummibåten till hjälp som alltid) och vandra en bit till (också detta liksom tidigare), denna gång i jakt på lite flamingos och även de färgglada leguanerna som vi tidigare bara hade sett inhägnade under dag fem. Och mycket riktigt, vi fick syn på det vi letade efter och kunde ta några bra bilder 🙂 Och som vanligt efter att ha vandrat en bit avslutade vi givetvis det hela med ett ljuvligt bad. Tyvärr fanns det en hel del bromsar på detta stället så vi fick vifta ivrigt för att inte bli ihjälbitna, haha 😉

Here he is, in the wild so to speak. Vi försökte även locka ut honom med en gul blomma för att få en bättre bild, eller rättare sagt en bild på när han ler för det är nämligen just det han gör när han ser nått gult. Av någon anledning blir de väldigt attraherade och lite hög av denna färg, därav vårt försök. Tyvärr blev det dock inget leende så därför får ni nöja er med denna bild:

Dessa små rackare fick man passa sig för om man nu inte villa tillbringa en vecka till sängs med feber och huvudvärk:

Dessa varelser var dock inte giftig:

Vi var ju tvungna att föreviga att vi varit på dessa fantastiska öar genom att skriva lite i sanden och lämna två fina fotavtryck 🙂 Detta var dock inte det lättaste bland alla bromsar som försökte bita ihjäl oss så fort vi stod stilla. Markus försökte i alla fall skriva samtidigt som Axel sprang omkring som en vild häst runtomkring honom, viftade och hade sig, dels för att rädda livet på sin vän och dels för att skona sig själv ifrån att förevigt bli kvar på dessa öar, haha 😉

Därefter gjorde vi oss i ordning för att ge oss ut på vår sista snorkeltur. Med hjälp av gummibåten tog vi oss bort till ett snorkelställe som dock inte var jättebra och vi var väl lite nöjda på snorkling om vi ska vara ärliga så vi flöt mest runt och njöt av det härliga vattnet, men passade väl givetvis på att ta oss en titt på en och en annan fin fisk och sjöstjärna 🙂 Härligt!

Tillbaka på båten igen var det dags för lunch innan vi skulle ge oss ut på vår sista tur med gummibåten, denna gång i jakt på havsköldpaddor för att se dem även ifrån båten så att säga. Och visst fick vi syn på dem och även en och en annan bebishaj som vi tog bilder på 🙂

En och en annan pelikan stötte vi också på:

På väg tillbaka till segelbåten njöt vi sedan av resans sista solnedgång och väl tillbaka på däck såg vi till att ta oss varsin cola och givetvis passade vi också på att ta vårt sista kvällsdopp innan solen gick ned. Därefter blev det dags för middag och sedan sömn 🙂 Dag nummer sju, perfect!

En bok, en cola, en solnedgång……livet 🙂

Dag 8

Egentligen är det väl fel att kalla detta för vår sista dag då vi egentligen inte gjorde särskilt mycket eftersom vi redan klockan 12 skulle ta flyget tillbaka till fastlandet. Hursomhelst hann vi i alla fall suga in det sista av dessa fantastiska öar genom att njuta på däck under en segeltur från vårt sista stopp till flygplatsen 🙂 Annars var det givetvis dags att packa ihop våra väskor, äta vår sista frukost och tacka besättningen för en helt underbar resa genom att ge dem lite dricks. Solen sken som övriga dagar och vi låg där på däck, solade lite och bara tog vara på de sista minuterna på båten 🙂 När vi anlände till flygplatsen tog vi oss en runda i alla souvenirstånd och köpte oss några vykort innan det var dags att kliva på planet och ta farväl av jordklotets kanske vackraste plats…

Ja, som vi förhoppningsvis har lyckats förmedla utav detta otroligt långa blogginlägg så hade vi 8 helt fantastiska, underbara, magiska dagar på Galapagosöarna. Det har helt klart varit det bästa på resan hittills. Nu sitter vi här på ett hostel i Guayaquil, en stad i södra Ecuador och bara njuter av fina minnen, tar det lugnt och laddar batterierna för att på fredag sätta oss på en 46 timmars bussresa mot Cusco där vi ska gå Inkaleden. Vi mår toppen, är så oerhört glada över det vi fått uppleva, en underbar känsla som förmodligen för alltid kommer finnas kvar i vårt minne 🙂

Hoppas ni orkat läst ända hit! (En stor eloge till er som bemästrade detta!) Ta hand om er så hörs vi framöver!

/ Axel och Markus

En sista hälsning ifrån Quito :)

Publicerad den av
2

Hjälp, hjälp, hjälp vad tiden flyger alltså. 160 timmars spanskundervisning och 8 veckors plugg och vistelse i Quito är nu över. Det har utan tvekan varit en helt fantastiskt tid och vi har lärt oss otroligt mycket 🙂 Men som allting annat har ju också detta sitt slut och imorgon bär det vidare och vi tar flyget till Galapagosöarna. Visst ska det bli oerhört roligt att få ge sig ut och resa igen, få röra på sig lite, men det är ju samtidigt lite vemodigt att lämna allt här då vi faktiskt har börjat känna oss som hemma. Vår sista vecka här i Quito var trots allt lite kämpig vad gäller skolan, det var mycket att plugga in och lite pressat med skriftligt prov på torsdagen och muntlig presentation på fredagen, men allt gick bra. På fredagseftermiddagen fick vi våra diplom med en beskrivning över vad vi hade gjort och vad vi kunde samt ett slutbetyg som indikerar den nivå vi ligger på. Och visst känns det otroligt skönt att ha detta certifikat i handen, slippa tänka mer på grammatikformer, svåra ord och böjningar av verb. Nu kan vi bara avslappnat få använda oss av all den spanska som vi har lärt oss och bara njuta, ska bli riktigt skönt! 🙂

I fredags avslutade vi vår tid på skolan med att laga en typisk ecuadoriansk maträtt, nämligen Ceviche de Camarones (en räkröra typ som man äter med popcorn, haha) 🙂 Under denna matstund fick vi också chansen att ta några sista bilder på oss och våra lärare 🙂

Här kan man prata om längdskillnad, haha 😉

Vår sista vecka i Quito innebar också vår sista salsalektion och denna hade vi i tisdags. Och visst var det även här lite motigt att säga adjö till salsaläraren som har varit otroligt bra, även om det faktiskt känns som att vi är rätt så nöjda med det vi har lärt oss. Här kommer en bild på Axel under hans sista dans 🙂

Sista veckan i Quito innebar ju givetvis också våra sista dagar med vår helt fantastiska ecuadorianska familj. Detta adjö känns definitivt som det svåraste då vi efter åtta veckor hos dem känner oss nästintill som hemma. För att än en gång visa vår uppskattning bjöd vi därför ut dem på middag igår kväll till Vista Hermosa (den restaurang som vi åt på när Markus fyllde år). Och detta blev verkligen en lyckad kväll. Utsikten över Quito var helt fantastisk på kvällen då allt var mörkt och all gat- och husbelysning gick att skåda, riktigt vackert. Familjen hade aldrig ätit där förut och var mycket imponerade över den vackra utsikten och ägnade flera minuter åt att fundera var exakt vi var i Quito och vilka kyrkor, kända byggnader och andra platser som vi kunde se ifrån takterrassen. Fint väder hade vi också, var rätt så varmt och framför allt inget regn. Där åt vi sedan en riktigt god middag, samtalade om tiden som varit och om tiden som kommer, att vi kommer att sakna varandra och vi passade givetvis på att ta några avslutningsbilder tillsammans med familjen 🙂 Här kommer dem:

Utsikten vi hade ifrån restaurangen:

Nelly tyckte att bilden på Markus och Sandra var så rolig så hon ville ha en likadan 🙂

Axel och Aurora Estefani:

Familjen är samlad 😉 Barnen med sina ecuadorianska föräldrar:

Ja, nu är det alltså söndag och imorgon, tidigt på morgonen, tar vi som sagt flyget till Galapagosöarna. Vi hoppas givetvis på fint väder och några riktigt härliga dagar på denna all-inclusive-båt som vi ska glida runt i, åtta dagar framöver 🙂 Som ni säkert förstår kommer vi förmodligen inte att ha tillgång till något internet förrän vi om drygt en vecka återvänder till Guayaquil, en stad i södra Ecuador. Blir med andra ord inga blogginlägg under denna tid, men å andra sidan är väl ni vana vid ungefär ett inlägg i veckan så ni ska väl klara er rätt så bra hoppas vi, haha 😀 Ta hand om er där hemma så hörs vi om drygt en vecka! En sista varm Quito-kram till er alla! Vi hörs!

/ Axel och Markus