Igår (söndag) tog vi oss an en riktig utmaning, nämligen att klättra uppför världens näst högsta aktiva vulkan, Cotopaxi (5 897 m.ö.h.) 🙂 Riktigt ända upp kunde vi inte ta oss då detta skulle vara alldeles för farligt, men 5 100 meter var definitivt tillräckligt för att vi skulle få oss en riktig upplevelse!

Dagen inleddes med en tidig frukost klockan sex på morgonen innan vi begav oss till skolan där vi mötte upp övriga elever som skulle med på denna dagsutflykt. Strax efter klockan sju rullade vi iväg ifrån skolan och efter en knappa två timmars bussresa anlände vi till ”La entrada del Parque Nacional del Cotopaxi” eller ”Ingången till Cotopaxis nationalpark” för den som efterfrågar en översättning 🙂 Där gjorde vi ett kort stopp för toalettbesök och en snabb titt på den närliggande marknaden, vilket resulterade i att vi båda köpte två par chill-pants var (riktigt sköna latinamerikanska byxor eller vad man nu ska kalla dem) 🙂 Tanken var sedan att åka med bussen upp till 4 500 meters höjd där vi skulle inleda vandringen uppför berget, men vi hann bara fem minuter in i området innan motorn i bussen fullständigt la av. Det som skulle ha varit en rätt så snabb bussresa blev istället en lång, aningen tung och regnig tre timmars vandring uppför, haha 😉 Egentligen gjorde det inte så mycket att vi var tvungna att gå för vi hade faktiskt en rätt så rolig vandring, skrattade en hel del med våra vänner ifrån skolan, pratade om det ena och det andra, samtidigt som vi hela tiden höll utkik bakåt i förhoppning om att en buss skulle komma och plocka upp oss 🙂

Bussen har precis lagt av och vi börjar vår tre timmars vandring:

Vi fick ju se ett fint landskap längs vägen i alla fall som vi inte hade fått sett om inte bussen hade gått sönder 😉

Den riktiga trapetsen börjar bli synlig:

Slutligen, efter att ha vandrat i som sagt närmare tre timmar hade de lyckats reparera bussen och den kunde komma och plocka upp oss och skjutsa oss den sista biten upp till bilparkeringen på 4 500 meters höjd. Väl där var vi redan aningen trötta i benen, men bet givetvis ihop då det var nu som den egentliga vandringen skulle ta sin början 🙂 Planen var att klättra uppför 300 meter till en liten ”raststuga” som låg på 4 810 meters höjd. Den vandring som vi nu inledde tog oss ungefär en timme och under denna tid fick vi uppleva både det ena och det andra. Regn övergick i snö, grusvägen förvandlades till en hal, igensnöad sick-sack-väg och den inte alltför branta passagen innan blev plötsligt en riktig brant utmaning. Kanske kan detta också vara förklaringen till att endast 300 meters höjdskillnad kan ta hela en timme att gå och på den höjd som vi befann oss kan man lugnt säga att det märkes på andningen. Vissa fick dessutom riktigt ont i huvudet, blev yra och var tvungna att vända tillbaka till bussen. Axel kände utan tvekan av höjden och när vi väl nådde vårt första mål (stugan på 4 810 meters höjd) hade vandringen definitivt gjort sitt. Sluta och med aningens huvudvärk väntade där lite fika och några minuters återhämtning. Helt sjukt att vi befann oss så högt upp och så galet när man tänker att vi befinner oss i Sydamerika och har värsta vinterklimatet utanför oss, haha 🙂

Här börjar den riktiga vandringen:

Till slut nådde vi vårt första delmål:

Efter några minuters vila och efter att ha fått i oss lite fika var det dags att besluta ifall vi skulle fortsätta klättringen uppför eller om vi skulle vända om och ta oss ner till bussen igen. Tillsammans med ett tiotal andra beslöt sig Axel för att vända om då huvudvärken inte gick över och då orken började att ta slut. Markus däremot kände sig fortfarande pigg och hade inte känt av höjden annat än att det varit aningen svårare att andas, men i övrigt hade den tidigare vandringen flutit på riktigt bra. Tillsammans med sju stycken andra och vår guide lämnade de därför stugan bakom sig för att fortsätta uppför berget, upp till glaciären som skulle ligga på 5 100 meters höjd. Detta var ”verkligen en riktig upplevelse” för att använda Markus ord 🙂 Ju längre uppför berget vi tog oss desto vitare blev det och desto djupare blev snön runtomkring oss. Till slut plumsade vi verkligen runt i värsta vinterlandskapet, tillät oss själva att kasta snöbollar på varandra och rulla oss runt och busa i snön, riktigt roligt!

Efter att ha vandrat i dryga timmen sprack det dessutom upp, dimman försvann och vi kunde se toppen, vilket indikerade att vi hade nått vårt mål 🙂 Vi befann oss nu på 5 100 meters höjd och stod rakt på en glaciär. Även om det var dryga 700 meter kvar till toppen var det alldeles för farligt att fortsätta vår vandring sa vår guide. Vi var redan nu tvungna att gå längs en särskilt led för att inte riskera att glaciären skulle ge vika och något riktigt otäckt skulle inträffa. Det gick att se små glaciärsprickor (såg ut som små hål) runtomkring oss vilket gav oss insikten om att hit, men inte längre 🙂 Riktigt nöjda var vi ändå, känslan att stå på 5 100 meters höjd med toppen alldeles ovanför oss, på en alldeles snötäckt vulkan i Ecuador, den är obeskrivlig 🙂 Oerhört maffigt!

Vandring número dos tar sin början för vissa av oss:

Det var otroligt vacker här uppe:

Slutligen kunde vi se toppen:

Här fick man passa sig så att man inte föll ner:

Överlyckliga och med ett stort leende på läpparna började vi sedan att bege oss nerför berget, vilket var en betydligt enklare och snabbare resa än att ta sig uppför. Efter knappa timmen var vi tillbaka vid bussen, trötta, men riktigt glada och det var dags att ta oss tillbaka till Quito. Detta kunde vi göra utan att någon motor la av så efter dryga två och en halv timme var vi tillbaka hos familjen, riktigt trötta och mycket hungriga. Där fick vi sedan äta middag tillsammans med de två andra killarna (den ene ifrån Kanada och den andre ifrån Tyskland) som anlände för någon dag sedan och som i två veckor framöver också ska bo hos Nelly och Victor 🙂 Trevligt, men tyvärr var vi alldeles för trötta för något längre umgänge så vi gick rätt så snabbt ner till våra rum för att få lite välförtjänt sömn. Och gott sov vi definitivt innan det var dags att vakna för vår tredje skolvecka här borta. 🙂

Nu när också måndagen har passerat har vi haft spansklektion som vanligt på morgonen och på eftermiddagen har vi bara tagit det lugnt, Markus har skypat med familjen sin och vi har också för första gången under vår resa tappat bort varandra, haha 😉 Vi hade nämligen bestämt att vi skulle vänta med lunchen tills Markus hade pratat färdigt med sin familj så vi stannade på skolan, Markus pratade och Axel gjorde sina läxor. När två timmar hade gått och Markus ännu inte hade avslutat sitt samtal började Axel fundera vart han hade tagit vägen så han började springa runt på skolan för att försöka hitta honom. Tydligen hade Markus lyckats gömma sig riktigt ordentligt i ett klassrum för Axel kunde inte hitta honom och antog då att han hade lämnat skolan och gått hem (varför han nu skulle ha gjort detta utan att ha sagt till, men ändå). Axel bestämde sig därför för att kila iväg och få i sig lite lunch och sedan bege sig hemåt där Markus förmodligen skulle vara. Markus å andra sidan pratade i lugn och ro färdigt med sin familj innan han sedan gick ut ur klassrummet för att leta rätt på Axel och gemensamt gå och käka lunch. När han inte kunde hitta honom blev han aningen förvirrad (vi hade ju bestämt att vi skulle gå och käka efter Markus samtal) och antog att Axels mage hade gett upp och att Axel därför hade bestämt sig för att gå ut och äta på egen hand. Markus ställdes därför inför ett problem: ”Vart i hela friden har Axel begett sig?”. Och till denna fråga fanns det bara ett svar: ”Han måste ha gått till Subway”, haha 😉 Och mycket riktigt, när Markus väl kom till Subway (som ligger typ sju minuter ifrån skolan) stod Axel där vid kassan, hade precis betalat för sin lunch och var på väg att sätta sig ner vid nått bord 🙂 Haha, som det kan gå, men slutet gott, allting gott som man brukar säga 😀

Efter att ha käkat upp vår lunch begav vi oss sedan tillbaka hem igen för att göra lite läxor och vila en stund innan det var dags för middag med familjen och sedan läge för att hoppa i säng och sova och ladda för ännu en skoldag 🙂 Imorgon väntar lektion som vanligt och sedan salsalektion på kvällen (också det som vanligt, haha) 😀 Vi hörs framöver!

/ Axel och Markus