En vecka senare och det är fredag igen. Jag sitter på skolan och har precis skickat iväg mina elever till dataundervisningen och andas ut lite efter att ha skickat två elever till rektorn då de rivit ur sidor ur varandras böcker. Ja, ni hör, det är barn jag jobbar med, och dessutom går de i andra klass. Man både älskar dem och drar en lång suck emellanåt.

Torsdag och fredag vikarierar jag för deras klasslärare som är borta. Hon lämnade mig med totalt 7 stycken examensprov att göra tillsammans med hennes elever. Ni förstår nog att mina elever älskat mig dessa två dagar, eller hur? Haha 😉

Igår betedde de sig dock som ljus. Allt började med att vi fick ha en jätterolig idrottslektion tillsammans direkt på morgonen. De älskade mina lekar som jag förberett. Sen satt de tysta och genomförde gårdagens 3 prov innan de sen lyssnade noggrant på min genomgång av addition inför dagens matteprov.

Idag, fredag, var det som sagt en annan stämning i klassrummet. Skrik, spring, bråk och noll lydnad. Så att få dem att sitta stilla och göra sina prov och sen när de var klara respektera dem som fortfarande satt och skrev, var utan tvekan en utmaning. Det slutade som sagt med att jag skickade två stycken till rektorn. Suck!

Under inledningen av denna vecka, måndag till onsdag, blev min roll som allt-i-allo än mer tydlig. Jag befann mig totalt i sju olika klasser; undervisade om ”Norrsken” för en tredjeklassare, höll i en frågestund om cancer i en niondeklass, hjälpte till inne i första klass (där jag även ska börja jobba på heltid om 2 veckor), höll i en idrottslektion för andraklassare och hjälpte till med fysik, matte och kemi hos åttorna, tiondeklassarna och elvorna.

Ja, haha, jag är verkligen allt-i-allo på det här stället. Och jag trivs! Men från och med nästa vecka blir det lite mer ordning. Då ska jag börja undervisa i människans biologi 3 lektioner i veckan för tiondeklassarna, ha hand om 2 lektioner i engelska i den andraklass jag varit i nu och under resterande tid assistera inne hos förstaklassarna. Från och med den 19 mars ska jag börja arbete där inne på heltid då deras nuvarande hjälplärare försvinner.

Utöver detta kommer jag även fungera som vikarie om någon är sjuk eller borta. Torsdag till måndag nästa vecka har jag redan inbokat att jag ska vara i fjärde klass då deras lärare far tillbaka till USA över helgen.

Ja, typ så. Kanske inte var döintressant för er direkt att få koll på exakt vad jag gör, men nu blev det nedskrivet i alla fall, kanske mest för min egen skull, haha! Förlåt!

Förra helgen var det ju min 25-årsdag och det var minsann väldigt speciellt att fira den här i Honduras. Efter att ha ätit lite halv-skräpigt under lördagen vaknade jag med diarré. Men jag löste det med ett 10-tal toabesök där på morgonen innan jag duschade och gick till kyrkan. Där gick vi volontärer sedan i vanlig ordning bort till caféet, där jag blev bjuden på kaffe. And that’s it, trodde jag. Jag menar, jag hade varit här i 1 vecka bara och det var inte direkt så att hela placet visste om att det var min 25-års dag. Nu är det väl inte så heller att jag normalt sett förväntar mig massa överraskningar på min födelsedag, men om jag i vanliga fall har låga förväntningar, existerade dem knappt denna gång 😉

Jag var därför helt fine med att gå tillbaka till mitt rum efter kyrkan, få prata med min familj och några vänner som ringde och bara ta det lugnt. Framåt kvällen knackade det dock på dörren och Mercedes, Nicole (två utav volontärtjejerna) samt Mary (grundaren) överraskade mig med en stor tårta med tända ljus tillsammans med pojkarna. Så de stämde alla in i en födelsedagstrudilutt och delade sedan på tårtan och massa Coca Cola 🙂

…och fyller man år i Honduras kan man förvänta sig bli utsatt för den något knasiga, men roliga hondurianska traditionen att få ägg och mjöl i håret. Så när jag skulle gå ut ifrån köket efter att ha firat med kaka blev jag ”anfallen” bakifrån och två ägg knäcktes i huvudet varpå en utav killarna sedan pudrade mig rejält med mjöl, haha 😉

•••

Låt mig hoppa fram i tiden igen. Det där hände förra helgen som sagt. Och ovanstående del av blogginlägget skrev jag i fredags, men nu är det söndag kväll och jag har precis kommit hem till mitt rum efter en helg på ett resort-hotell 20 minuter härifrån. Där har vi voluntärer befunnit oss sedan i fredags eftermiddag till idag och bara slappat, spelat sällskapsspel, ätit gott och provat alla möjliga typer av smaskiga juice-drycker, solat och badat och umgåtts.

Detta var ett perfekt tillfälle för mig att få lära känna gänget lite djupare, att få tid att hänga utanför skolan och samtidigt få reda på massa mer om arbetet som jag nu är en del av här nere. 7 amerikaner, en hondurian och jag, ”svensken” 😉

Personligen var det en dröm att få duscha i varmvatten. Nog för att Honduras är döhett och att en uppfriskande kalldusch är nice också, men efter att inte ha duschat i varmvatten på 3 månader njöt jag rejält att ta en lång dusch innan jag gick och la mig både i fredags och igår 🙂

Idag kom Mary (grundaren), hennes man och Amy (direktorn) ut och åt lunch med oss på hotellet innan de skjutsade oss tillbaka. Under lunchen och på väg hem fick jag lyssna till Mary som berättade massor om hur allting startade, om de första barnen de tog emot som nu är vuxna, om hur Gud har gjort mirakel genom åren och utrustat dem med både land och ofattbara donationssummor, hur olika personer välsignat projektet på olika sätt och vilka visioner och planer som finns framöver. Hela detta samtal berörde mig djupt. Blir så imponerad, varm i hjärtat, tacksam att få vara en del av detta, inspirerad till att bidra mer samtidigt som jag får drömmar om att på andra sätt kunna se Gud göra något liknande eller helt annat genom mig.

Nu har jag kommit tillbaka till mitt lilla rum och till pojkarna som jag strax ska käka middag tillsammans med. Maten här är för övrigt en välsignelse. Det låter inte som det roligaste, men det är verkligen supergott. Vi äter tortillas varje dag tillsammans med bönor som tillagas på olika sätt. Jag har aldrig varit något fan av bönor, men dessa älskar jag (tror de tillagar dem i mycket fett, haha) 😉

Vill avsluta detta inlägg med en liten tanke som jag fick under tiden jag låg på stranden och solade i helgen. Jag är som sagt tacksam för att jag fick detta tillfälle i helgen att lära känna dem andra voluntärerna lite bättre. Socialt måste jag så här efter 2 veckor faktiskt säga att det är lite fattigt på den fronten här nere. Vi är 4 voluntärer i 20+-åldern, varav jag är den enda killen. Därutöver är det en voluntärfamilj (mamma+pappa+två söner) + några hondrianer. Ingen utav de andra voluntärerna bor här vid skolan, vilket gör det sociala livet utanför skolan lite dött. Å andra sidan ger det mig mycket tid att reflektera, läsa, skriva, tänka och vila, vilket jag insåg i helgen är något jag tror jag verkligen behöver under den här tiden.

Gud har gjort oerhört mycket i mitt liv under de senaste 5 månaderna och jag har inte riktigt haft möjlighet att tänka igenom, reflektera och skriva ner allting. Därför är jag glad att jag får den möjligheten nu. Och jag tror exakt det är vad Gud vill att jag ska använda den tiden till också. Han känner ju mig utan och innan och vet att om det skulle vara ett skönt gäng som ville hänga varje kväll hade jag inte varit sen till att tacka ja, vilket inte hade gett mig den möjligheten till reflektion och skrivande som jag får nu.

Livet fortsätter rullande här borta med andra ord 🙂 Vi säger så!