Idag ställdes vi utan tvekan inför det hittills svåraste uppdraget, något som lämnat oss med en hel del djupa tankar och funderingar och en bomb av känslor.

Vi for nämligen in till ett utav de största sjukhusen här i staden för att möta människor, finnas där för dem och be tillsammans med dem. Tragedin vi mötte var dock ingen beredd på.

Vi kom fram till The Department of Plastic Surgery där vi i omgångar i grupper om 3 personer fick gå in till vad som trots röran ändå måste betraktas som en avdelning. Patienterna som låg utspridda där inne var alla svårt brännskadade. Aldrig hade jag förväntat mig att vi skulle få gå fram till sängkanten till patienter och se de syner vi fick se. Inlindade i gasbindor och med kroppar som fullständigt förvandlats av de explosioner som orsaksats av elskåp, gasspisar eller liknande mötte de våra blickar och krossade våra hjärtan. Att höra deras stories var än mer smärtsamt.

En berättelse som berörde mig mest berättades av föräldrarna till en 17-årig flicka. Flickans kropp var fullständigt sönderbränd och hon kunde inte öppna ögonen och var brännskadad på hela kroppen. Hennes föräldrar berättade att hon nyligen hade gift sig och att hon tillsammans med sin nyblivna man skulle tända gasspisen då den exploderade. Det nygifta paret brännskadades svårt och hennes man behandlas på något annat sjukhus här i landet.

Nog har jag träffat patienter via skolan med tragiska stories, men detta var utan tvekan en helt annat upplevelse. Det professionella perspektivet som läkarstudent och i lärande ställning var helt borta. Nu var jag där som Markus och med inget annat att komma med än ett medlidande och en bön. Och mitt hopp om att detta skänkte dem kärlek och värme ligger endast hos Gud.

Absurd upplevelse som fyller mig med mycket känslor här innan jag ska sova. Livet är verkligen orättvist!