Mörkret börjar lägga sig över San Pedro de Macorís. Första dagen har snart passerat. Jag är framme! Den känslan slår mig med jämna mellanrum och börjar väl sakta men säkert att sjunka in. Här ska jag tillbringa de kommande tre månaderna. Förhoppningsvis kommer jag att känna mig som hemma efter ett tag.

Tidigare berättade jag om att jag är den enda som kommer ifrån Sverige och Europa. Jag är också den enda ”eleven” som har anlänt hit till området. Lite skum känsla.

Idag har ”personalen” arbetat för fullt. De är i full gång med att förbereda allt och jag har lite kraschlandat rätt in i deras förberedelser. Imorgon anländer de flesta andra. Och sen drar schemat igång på lördag. Jag har frågat flera gånger vad jag kan hjälpa till med, men svaret jag fått har varit samma varje gång:

”¡Markus, no te preocupes, tú te descansas! Luego vas a trabajar y estudiar mucho. ¡Descansa ahora!”

Vila helt enkelt! På lördag drar allt igång. Så idag har jag gjort just det. Vilat!

På förmiddagen tog jag mig ut utanför området och promenerade en sväng. Så länge det är ljust och mitt på dagen är det tydligen väldigt säkert häromkring så det var ingen fara att gå själv.

När jag ser mig själv gå där på gatan med flip-flops och en påse med badkläder i måste det skrika turist om mig. Ändå hälsar alla på mig på spanska eller försöker att sälja frukt till mig, också det på spanska. Så när jag anlände till stranden 5 minuter senare var det med ett stort leende på läpparna. Och det leendet orsakades inte bara utav att spanskan talas överallt runt mig, utan också för att en magisk strand ligger bara 5 minuter ifrån skolområdet 🙂 Drömmen!

När jag sedan återvände lagom till lunch här på området hamnade jag mitt i en hetsig diskussion om olika världsartister. Uppenbarligen hade vissa väldigt starka åsikter kring det ämnet och jag hängde kanske med på hälften utav argumentationen de förde. Min spanska kan definitivt bli bättre och är långt ifrån där den en gång varit. Så jag ser fram emot att både höra och prata mycket spanska under den här tiden.

Jag kommer att bo tillsammans med 5 andra killar i en sovsal med plats för 8 stycken. Så lite extra space kommer det att finnas. Inatt när jag kröp in på rummet välkomnades jag utav ett anteckningsblock, lite snacks, en vattenflaska och tvättmedel som låg nedanför huvudkudden. På dörren in till sovsalen står mitt namn tillsammans med de 5 personer som jag ska dela rum med. Förhoppningsvis blir vi ett bra gäng!

Nu är det strax middagstid här och jag inväntar den genom att fortsätta läsa min bok samtidigt som det arbetas för fullt runtomkring mig. Visst låter det lite skumt? Men jag gör som jag blivit tillsagd. Jag vilar. Och vem kan klaga på något sådant?