Jag tvivlar på att jag är ensam om att ha stått på tunnelbanestationen i Stockholm och för en sekund tänkt tanken att hoppa ut framför tåget. Tanken gör att det spritter lite i benen. Impulsen gör att man i någon minut går och funderar över konsekvenserna till ett sådant handlande.

Tanken är givetvis rent hypotetisk. Och ni som känner igen er förstår också att det inte finns en tillstymmelse till självmordsplaner bakom den. Det är rent av en tanke som bara dyker upp i hjärnan och lika snabbt som den uppstår konstaterar man också att man självklart inte skulle hoppa.

Nu är kanske exemplet med tunnelbanan alldeles för smalt för att alla ska kunna sätta sig in i den känslan, men liknande tankar existerar överallt. När du går över en bro svischar impulsen att hoppa över räcket förbi. När du bär en dyrbar glasskål rycker det till lite i armarna och för en sekund tänker du att du ska slänga skålen i golvet. Eller när du håller en bebis i famnen. Tänk om du helt enkelt skulle släppa taget!

Varje gång vi tänker en sådan tanke och sedan kommer fram till den logiska slutsatsen om att inte hoppa framför tåget, över räcket eller slänga iväg barnet, stärker vi de banor i hjärnan som får oss att tänka positiva tankar. Som får oss att göra det som är logiskt. Det vi gynnas av och det vi mår bra av.

Den slutsatsen är inte något som jag har kommit fram till, utan jag inbillar mig i alla fall att jag har läst det i en psykologibok eller att en föreläsare någon gång har tagit upp det.

Igår var jag hemma i Sundsvall och tvättade, packade om och umgicks en kväll med familjen. Idag sitter jag på ett tåg igen på väg tillbaka till Uppsala och imorgon flyger jag iväg till Dominikanska Republiken.

Titt som tätt ställer jag mig frågan vad jag egentligen håller på med. Varför har jag ett års uppehåll? Varför har jag lämnat min klass? Varför åker jag helt själv? Hur kommer jag egentligen att må på andra sidan jorden? Vad gör jag om jag blir sjuk? Rånad? Varför sa jag upp lägenheten i Uppsala? Kommer jag att ha någonstans att bo när jag kommer tillbaka? Vad innebär en bibelskola? Vilka barn kommer jag att träffa på barnhemmet i Honduras? Varför ska jag befinna mig i ett land där det begås 19 mord per dag? Kommer jag att känna mig trygg? Vad har jag att bidra med? Vilka krav kommer att ställas på mig på kliniken? Etc. Etc.

Miljarder frågor. Noll svar. Men på något konstigt vänster kommer jag ändå fram till samma slutsats varje gång: Jag vill detta! Jag ska åka iväg! Jag kommer att må bra av den utmaning som det innebär. Jag ser fram emot att växa. Längtar efter förändring. Drömmer om utveckling.

Och där någonstans inser jag att alla de där miljarder frågorna som far igenom huvudet finns där av en enkel anledning; att bekräfta det beslut som jag redan har tagit.

Så nu ger jag mig iväg på en resa som, i alla fall i mitt huvud, är den handling som är logisk!