Två eller tre tårar rann igår längs min kind. Inte direkt någon gråtflod, men det kom en tår. Även om känslan kring Kroatien bara är nice och att jag egentligen inte är ett dugg nervös inför den resan bubblar resfebern inför mitt år på andra sidan jorden ändå fram nu när jag ger mig iväg på den första delen av detta äventyr.

Jag sitter på tåget ner till Uppsala nu och har vinkat av mamma, pappa och lillasyster imorse. Farmor och farfar kom även på en kort förmiddagskaffe innan de skjutsade mig till tåget. Och nu ska jag ner och hänga med brorsan ikväll och titta på Robin som ska packa sin väska. Tidigt imorgon bitti lyfter planet till Kroatien. 3 veckor och 1 dag ska vi spendera i detta semesterpardis innan jag kommer hem till Sverige i knappt tre dygn och sedan flyger vidare till Dominikanska Republiken.

”The exchanging bag”, som jag kallar den, står redo för mig där hemma med allt som ska med sen men inte släpas med till Kroatien. Jag var liksom tvungen att förbereda och tänka igenom allt i packväg redan nu eftersom jag inte kommer att ha tid att ordna med det då. Då blir det bara att hiva in alla shorts och T-shirts i tvätten och sen packa ner dem i väskan igen.

Jag tror det var därför det kom en liten tår igår. För även om jag kommer hem och vänder en kortis är känslan ändå att jag ger mig iväg nu. Bort. Till andra sidan jorden.

Det blev även definitivt klart här i dagarna att jag kommer att åka till Honduras direkt efter bibelskolan och arbeta på ett barnhem + en läkarstation på oviss framtid, åtminstone till juni nästa år. Så fram tills dess kommer jag att lysa med min frånvaro här på hemmaplan.

Ja, det är sannerligen ett äventyr som jag ger mig iväg på. Och det äventyret börjar nu…