Solen lyser in genom fönstret. Vi vaknar upp till en klarblå himmel, 29 grader och en spännande dag ligger framför oss. Flipflopsen är på och dagens enda bekymmer består i vilken restaurang vi ska välja och om man ska använda 15 eller 30 i solskyddsfaktor för att inte bränna sig.

Bara en vecka kvar tills det där blir verklighet. Om en vecka är nämligen jag och Robin framme i Kroatien och njuter av semester 🙂

Även här i Sverige lyser dock solen in genom fönstret. Tågfönstret för att vara exakt. Jag är på väg till Örebro och har precis druckit upp en stor kopp medköpt kaffe som gjort att ett toalettbesök lär bli mitt första uppdrag när jag kommer fram. Sen ska jag få hänga med Ida och Martin i två dagar, vilket ska bli fantastiskt 🙂

I torsdags träffade jag Anna och Sara och Saras pojkvän Johan och tog farväl genom en trevlig middag. Kan inte riktigt ta in att vi säger hejdå och att jag inte kommer att träffa dem förrän om ett år. Jag inser att den tanken är absurd att förstå sig på.

Igår gick jag till SEB-kontoret och gjorde en överföring på 55 000 kr till andra sidan jorden. Det är kostnaden för mina 5 månader i Dominikanska Republiken. Rätt saftig summa, men egentligen rätt billigt med tanke på att då är det all inclusive 🙂 Däremot kändes det väldigt nervöst att se pengarna dras från kontot då jag verkligen hoppas på att de kommer i rätt händer. Vill inte ha ”råkat” föra över till nått helt annat. Hemsk tanke!

På eftermiddagen fick jag sedan träffa Robin en sväng innan jag handlade och lagade mat inför en supertrevlig kväll på Väktargatan tillsammans med Emma, Mattias, Carolina, Ida, Sebastian, Ann och Jocke 🙂 Kvällar som dessa känner jag mig så oerhört välsignad. Så enormt tacksam över vilka fina personer som jag får ha i mitt liv. Goda vänskapsrelationer betyder så otroligt mycket! Att ha en trygghet socialt gör att man vågar sig ut i det okända och upptäcka nya saker. Det är som ett litet barn som börjar förstå att mamma och pappa finns där och därför vågar springa bakom huset och tappa uppsikten av dem för nån sekund för att sedan komma tillbaka och mötas av öppna famnar igen.

Snart ger jag mig iväg. Och även om jag kommer att vara borta lite längre än någon minut och definitivt längre iväg från hemmet än på bakgården betyder det så oerhört mycket att ha fina vänner på hemmaplan som bryr sig om mig och vinkar hejdå med en varm och kärleksfull kram.

10 minuter kvar innan tåget rullar in på Örebros central. Hur kissnödig kan man bli? Kaffe rinner verkligen rakt igenom!