Det såg tungt ut. Riktigt skitföre väntade. Vattenskidor snarare än längdskidor. Men vi överlevde de 90 km som låg framför oss. Och i mål gled vi in efter 8 h 18 min och 15 s.

På förhand hade vi nått oskrivet mål om att åka på sju och en halv timme, men redan efter första milen kändes det som att vi skulle bli så nöjda bara av att ta oss i mål, haha 😉



De första 4 milen flöt på fint ändå. Första milen är ju mer av en sevärdhet än faktiskt skidåkning och det gäller att hålla stavarna tätt intill kroppen för att inte riskera att bryta av dem. Sen ska man hålla sig på benen också i havet av människor som glider iväg ifrån start 🙂

Efter första milen kunde vi börja åka lite mer, men några spår kan man inte riktigt tala om. Fast det gick ju framåt och kroppen kändes okej 🙂 Sen vid Evertsberg, efter 47 km, tog energin plötsligt slut. Även om de 15 km som följde därefter var mestadels utförs innan nästa kontroll vid Oxberg orkade jag knappt staka. Huvudet snurrade och ögonen föll ihop. Men sen kom energin plötsligt tillbaka vid Oxberg igen och under de sista 28 km tog jag mig framåt mest av ren vilja tror jag 🙂 

Jobbigast de sista km var nog andningen som ströps lite nu och då när jag blev känslosam och började lukta målgång 😉 Könslor av stolthet, hur sinnessjukt det är att man kan göra detta frivilligt, snart är vi i mååååål, ja, typ de känslorna gjorde att tårarna var nära 🙂

Men i mål kom vi alltså och vilken glädje att glida över målgången och få krama om mamma och lillasyster (som för övrigt gjort ett toppenjobb som supporters) 🙂 Nu är mitt allra första Vasalopp genomfört; shiiiihoooo!



Blir det start nästa år igen då? Nja, tvek på den alltså, haha 😉 Fick väl inte riktigt mersmak kan jag säga, men revanschen kommer förr eller senare 🙂 Var så säker!