”Det kommer en morgondag. En dag efter valet. En dag då det handlar om att styra Sverige på bästa sätt. Det kommer inte att bli lätt, men vi ska vara starka tillsammans.”

Ja, känslorna var utan tvekan många när det igår stod klart att SD fått hela 12.9 % av rösterna. Skandal!

Och även om det nu var många som blev glada över att det blir ett regeringsskifte var det knappast några andra än SD-sympatisörerna som på riktigt kunde jubla över det resultat som vi nu fick.

Så vad tycker då jag? Ja, förutom att det nu var en katastrof att SD lyckades så bra känns det ändå som att det blir bra med ett regeringsskifte till slut. Att så många människor har röstat på SD tror jag, liksom flera andra, har att göra med ett rent misstycke till hur den svenska politiken ser ut idag.

I ett samhälle där vi grundläggande har det så otroligt bra blir politiken istället en kamp om mer självförverkligande ändamål än rent livsavgörande frågor. Därav Sverigedemokraternas framgång, men också såväl miljöpartiets och feministiskt initiativs.

I en blockpolitik där flera partier tvingas sammarbeta för att överhuvudtaget ha en chans att vinna suddas de enskilda åsikterna ut mer och mer och partierna framstår som rätt lika. Då blir det ännu svårare att ta ställning och samtidigt betydligt mer attraktivt att bege sig ut i mer extrema åsikter och rösta på nått parti som faktiskt står för nånting.

Att socialdemokraterna nu ändå blev det största partiet och sannolikt kommer bilda regering tror jag är bra för den svenska politiken på flera sätt. Dels öppnar det upp för andra konstellationer än den rent av taktiska konstellationen som alliansen nu har utgjort i drygt 8 år. Och dels har jag dessutom mer och mer börjat sympatisera med den röda linjen.

I valet 2010 röstade jag på Moderaterna, egentligen helt oinsatt, men ändå med en magkänsla att det var det partiet som jag kände mest förtroende inför. Samtidigt ”brottades” jag ändå med vetskapen om att jag ideologisk egentligen tillhörde vänsterblocket.

”Var och en ska ge efter förmåga och få efter behov.”

Det där är en oerhört fin tanke som aldrig fungerar i praktiken, tänkte jag. Så därför blev det Moderaterna den gången.

Men inför det här valet funderade jag en gång extra. Jag insåg att det på nått sätt inte alltid handlar om resultatet av ens handlingar, utan faktiskt strävan och viljan bakom den.

Att det i ett samhälle med en socialdemokratisk ideologi alltid kommer att finnas människor som utnyttjar systemen, det kommer vi kanske aldrig ifrån. Men är det verkligen en anledning att helt ge upp och vända på klacken och gå åt andra hållet?

”Sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna.”

Att det inte fullt ut fungerar i praktiken är ju verkligen ingen anledning att ge upp. Tvärtom! Ingenting blir ju perfekt. Det finns alltid saker att arbeta på. Saker som kan förbättras. Utvecklas. Därför handlar det om vilken riktning du vill ha och med vilket mål du vill sträva mot.

Och därför landade min röst detta val på Socialdemokraterna. Jag valde att rösta för en ny regering. För ett nytt Sverige med en ny inrikting. Och även om det kommer att medföra att människor utnyttjar systemen så vill jag vara beredd att ta den smällen. För när den där ensamstående föräldern ringer till försäkringsbolagen och genuint ber om hjälp, då vill jag att han eller hon ska bo i ett land där vi på riktigt bryr oss om alla människor. När samhället kan hjälpa en sådan person, då är det värt allt!