…tänk in er i känslan att stå i en backhoppningsbacke. Ni släpper relingen och far med full fart neråt. Hoppet närmar sig och där, wow, ni flyger! Vinden under er bär er. För några korta sekunder svävar ni likt en fågel. Sen går det snabbt utför. Ni tappar höjd. Sjunker närmre marken för varje sekund som går. Och där, där slår ni i marken.

Hoppet är över. Helgen är till ända. Vardagen tar vid. Tänk om man ändå kunde stanna där i luften liiiiiite längre. Tänk om man kunde bevara den euforiska känslan i några sekunder till, i några dagar till. Men så är inte livet, åtminstone inte just nu…

Har haft en tung dag idag. Eller tung ska jag inte säga, men motivationen har verkligen inte varit på topp. Orkade inte kliva upp imorse när väckarklockan ringde, sov lite längre. Cyklade till skolan för att sätta mig på biblioteket och inte förstå nånting av en föreläsning från förra veckan. Tiden gick. Klockan tickade. Varför förstår jag inte? Varför tar jag mig inte framåt? Åh, jag ligger flera föreläsningar efter och har labb i eftermiddag. Skit!

Labben kom och jag var allmänt frånvarande. Hängde väl med hyfsat, men det gick trögt i huvudet. Loggar in på studentportalen och ser att vi fått tillbaka vår förra labbrapport. Icke godkänd. Aaaaah, jag orkar inte!

Ingen bra dag som sagt. Sätter mig på cykeln klockan 16 för att åka och träna istället. Går på ett jätteroligt pass på Friskis och blir glad av att få ur mig lite frustration. Glädjen kommer tillbaka och jag njuter sen av att laga mat tillsammans med Emma. Kvällen är här och inget plugg – sååå skönt! Tar det lugnt, skrattar och umgås med syster – älskarT!

Det är just den här balansen som är så jobbig ibland. Balansen mellan att flyga och slå i marken. Njuter så galet av kvällarna och helgerna. Att få umgås med fantastiska människor, spendera tid i kyrkan, laga mat, träna och sitta i djupa diskussioner med goa vänner. Många klasskamrater spelar i en egen division alltså, de är så sjukt duktiga och pålästa. Känner mig som ett ufo ibland. Cellbiologi – inte riktigt min grej alltså. Forskning, laborationer, ta mig härifrån!

Men ja’ ä’ int’ bitter! Livet är så mycket mer än cellmigration och cellsignalering. Det finns så mycket mer utanför det där sketna labbet. PATIENTER – länge leve den kliniska verkligheten! Och för att inte tala om livet utanför plugg och yrkesval. MÄNNISKOR – that’s what life is about. Jag älskar Gud och Gud älskar människor – AMEN!

”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.”

Det bibelordet lever jag på ett tag. Tack Maria för att du påminner mig om just det! Kram och god natt ❤