Helluuuuu lovely readers (om det nu finns några sådana – readers alltså)!

Har vandrat omkring in DC today, besökt Lincoln Memorial, Washington monument, The Capitol och färdats mellan dåtid och nutid. Annie girl showed us a really good time och jag njöt av att befinna mig här, i USA, med dessa fina vänner, här, just nu. Samtidigt gick vi från monument till monument, memorial place till memorial place och dåtiden liksom förföljde oss. En dåtid att minnas, en dåtid att begrunda, en dåtid att titta tillbaka på för att på något sätt hjälpa oss att förstå det som sker just nu…

Tänk att vi människor är så intresserade av att gräva i det förflutna – älta det som gått oss förbi. Ibland kan jag tänka att livet skulle vara så enkelt om man bara kunde glömma det som varit och inte bry sig om det som kommer, utan helt enkelt bara fokusera på det som sker här och nu. Samtidigt: är verkligen ”Carpe diem” något att leva efter? Nej, vilken uttjatad klyscha! ”Ta vara på ögonblicket” – ännu värre! Givetvis är det viktigt att fokusera på det som sker nu och inte gräma sig över det som varit eller det som kommer, men det får inte gå överstyr och bli det enda du tänker på – då missar du ju i alla fall det som händer här och nu!

Nej, dåtiden och framtiden sätter perspektiv på nutiden, gör att det som sker idag får ett sammanhang, en betydelse och i viss mån också en mening. Vad vore en resa till USA om man aldrig fick titta tillbaka på den och tänka på det man varit med om eller en julafton om man aldrig fick längta efter det där paketet under granen?

Dåtid, nutid och framtid – de hör ihop. Försök inte att skilja dem åt och bara ta del av en utav dem! Tillsammans utgör de livet!